Malou

Har inte så värst mycket till övers för Malou von Sivers. Kanske ingen skräll, men ändå. I veckan lyckades jag sitta hemma och se på hennes Oprah-koncept till bokklubb, en upplevelse bara det.
Det började lite småmysigt och puttrigt (förstås) med Malou i centrum och hennes upplevelser av månadens bok, Sofi Oksanens Baby Jane. Och det var inga små ord Malou tog till, man kunde rent av få intrycket att den var om inte omstörtande bra så åtminstone i klass med, säg Joyce Carol Oates.

Det fortsatte med Malous intervju med Oksanen, en intervju där Malou stod i centrum, där Malou gav huvudpersonen fel namn och fick rättas, en intervju där Malou fråade om Oksanens hår och där Malou tyckte det var synd att alla frågade om Oksanens hår.

Sen kom dagens gäster. Karin Magnusson, Ebba von Sydow och Regina Lund hade alla tvingats läsa Malous senaste upptäckt och skulle nu ställa sig i hyllningskören.
Men si, Karin tyckte att den föll platt till marken och Ebba såg ut som om hellre hade läst Henning Mankells modetips. Regina försökte vara mild och höll sig till att det inte var det bästa hon hade hållt i sina händer.

Det hela blev närmast Busterkeatoniskt i sin slapstick, men i ärlighetens namn blev man liiiiite lite mer intresserad av boken av sågningarna. Fast bara lite.
Jag fortsätter vackert med parallell-läsningar av Leif GW, Maken, Netherland, Bernardo Atxagas nya (vars namn jag inte kommer på just nu) samt The Damned Utd.

Det är ett hästjobb bara det.

Jo...

...Ni missar väl inte K Special om Johnny Cash på Folsom Prison i kväll?

Eller spelar åtminstone in när ni ser på "På spårets" semifinal 2?

SVT2 20.00.

Ferris!

Om det mot förmodan finns någon där ute som inte har sett Ferris Bueller's Day Off, eller på svenska Fira med Ferris, så har denne chansen att ta igen luckan i sin kulturbildning i eftermiddag.
När jag säger att filmen visas på TV4 och att jag ändå tycker att ni ska se den förstår ni hur stor denna komediklassiker är. 15.00 är den skamliga tiden filmen göms undan på. Att fyran försöker gömma den är väl ett tecken så gott som något på att den är sevärd?

Och jag vill verkligen poängtera att detta tips är allvarligt menat.

Parky

I kväll har tvåan ännu en av sina onödigt bespottade temakvällar, den här gången om den brittiske tv-intervjuaren par excellence, Michael Parkinson.
Visst kan man säga att han blir lite gubbig ibland, men om jag någonsin fick välja en tv-intervju att bara njutbart lyssna på skulle det vara Parkinson intervjuandes Michael Caine. Och se, i kvällens program ingår just ett sånt möte!
Från 21.20 och trekvart framåt kan vi inte bara njuta av det mötet utan även av världens roligaste skotte: Billy Connolly. Missa inte!
Själv ska jag sätta videon.

Redo för maraton?

Inte Stockholm maraton, det är i juni. I dag lördag ska ni bänka er i soffan med en massa frukt och vatten och annat nyttigt (och kanske ett glas vin, det kan ju vara gott) och bara njuta av 5 timmar och 45 minuter Mad Men. Det är första säsongens första sex avsnitt. Del sju till tretton kommer på söndag.
Det bli fin uppvärmning till säsong två, som startar nästa söndag.
Alltså: Kanal 9 lördag 13.10.
Missa det inte!

Långt ifrån Le Clézio

Jag har inte läst Jean-Marie Le Clézio och tänker inte kommentera valet mer än att det verkar vara bra och att jag antagligen kommer att bli en i en lång rad som läser fransmannen i höst och vinter. Vill man veta mer om Le Clézio misstänker jag att Slow motion kommer att skriva vettigt och intressant om honom.

När nobelsändningen var slut och kulturarbetarna i televisionen fått säga sitt zappade jag runt lite (jag är hemma och har feber och ont i halsen och yrar) och kom till Harald Treutiger.
Man undrar om han när han stod i zenit hade trott att han skulle leda bingo-program på fyran vardagar klockan 13.30? Man undrar vidare och vill egentligen inte veta vem som kom på idén att dekoren skulle vara stora spermier som simmar uppåt?
Och vem sitter i publiken. Det är ungt folk som verkar måttligt intresserade. Praktikanter? Eller av arbetsförmedlingen dittvingade söka-jobb-kursare?
Livet är fullt av mysterier.

Eldorado

Gårdagen tillhörde inte bara Michael Powell, den tillhörde även Jørgen de Mylius.
Den som inte har växt upp i ett mexitegelinfluerat sydsvenskt 80-tal, där dansk fjernsyn utgjorde ett normalt alternativ till TV1 och TV2, ja han eller hon kan inte förstå nostalgin som kommer över en när de Mylius dyker upp i rutan.
Det var på jobbet, när jag lyssnade på dansk förmiddags-tv den danske melodifestivalkungen dök upp och pratade om ett rödvitt Nöjesmaskinen eller vad motsvarande program hette i Sverige ca 1983. Och då kunde jag ju inte jobba på några minuter.
Ja, det var bara det, en djupdykning i glömda minnen.

En udda duo

Weird Science har en diskussion om hur de stora filmstjärnorna har försvunnit. Det ser då ut som en tanke att SVT ägnar stora delar av helgen åt två av de rörliga bildernas verkliga stjärnor. Den ene var inte helt bekväm i rollen som en av filmens största, den andre skulle aldrig komma på tanken att kalla sig själv stjärna.

Om ni har tittat på SVT senaste veckan har ni knappast kunnat undvika trailern till Marlon Brando-kvällen. Först en lång dokumentär om mannen och myten, sen två av hans bättre filmer – den fenomenala Storstadshamn (On the Waterfront) och den något övervärderade Linje Lusta (A Streetcar named Desire).
Jag hoppas att dokumentären tar upp det faktum att det inte är en slump att de båda filmerna regisserades av Elia Kazan. Kazan hade filmiskt ett underbart 50-tal och visar i lördagens filmer att han behärskade det där med regi. Men det förmörkades för alltid när han visade sig behärska rollen som ett "friendly witness" vid de McCarthy-styrda Huac-utfrågningarna också. Kazan (och Storstadshamns manusförfattare Budd Schulberg) gick längre än vad kommittén hade bett om, vilket gjorde sveket mot forma arbetskamrater än större.
Den filmen blir därför omöjlig att se i annat sken än rättfärdigandets, vilket bara gör den mer intressant. Och Brandos "I could've been a contender"-monolog är odödlig. Linje Lusta har åldrats lite mer och skådespeleriet är om än bra ändå yvigt i jämförelse med vad vi uppskattar i dag. Och ska man nu hylla en skådespelare, vilket man ska, kan man kanske välja två helt olika filmer, kanske Sista tangon i Paris som partner till Storstadshamn? (Det där med två filmer på raken (double features) tar jag upp snart.
Men inför lördag ser jag främst fram emot dokumentären, som jag ville ha sett redan på Stockholms filmfestival i höstas.


Helgens andra stjärna gjorde filmer som Drömmen om det goda livet och Gud välsigne dom skånska betfälten, de två Ebbe Gilbe-filmer SVT visar fredag och söndag. Gilbe avled i våras och jag skrev om honom redan då, men först nu har SVT lyckats hitta ett hål för ett par av hans filmer.
Drömmen om det goda livet (SVT2 20.00) är Gilbes sista film, en stilla och intim resa till tyska ön Rügen. Som Leif Furhammar skriver i DN i dag är "allt är oerhört vackert och sorgset". Och på söndag kommer Gud välsigne dom skånska betfälten som bara titeln gör den till ett måste.
För att åter citera Furhammar: "Det är inte ofta som man nu för tiden blir påmind om att television kan vara annat och viktigare än ett evigt pågående dagsländeprojekt. Att den kan användas för att uttrycka överraskande tankaroch gestalta komplicerade erfarenheter." Nu får man hoppas att Så går ett år kommer på dvd snart också.

Eftersom SVT är SVT och inte verkar kunna göra så att de små filmerna får tillräcklig uppmärksamhet visas en tredje Gilbe-film, Vem minns indelte soldaten Ros?, först den 3 september. I Kunskapskanalen.
Sätt ett kryss i almanackan.

It's Emmy-time (nästan)

Mercury-prisets nomineringar presenterades i dag och det får mig att tänka på Emmy-galans nomineringar, som kom förra veckan, när jag var alldeles för, ska vi säga, ”trött” för att orka kommentera. Om det nu är någon där ute som bryr sig om Emmy-nomineringarna.

Har läst ett par svenska nätkommentarer om hur hemskt det är att The Wire bara fick en enda nominering, David Simon och Ed Burns för ”Outstanding Writing For A Drama Series”, seriens totalt andra på fem år.
Och ja, The Wire är kanske 2000-talets bästa dramaserie och det är verkligen synd att den inte får plats på en av den stora galan, speciellt i skådespelarklasserna. Men om man upprörs över att serien inte nominerades är det dags att kliva ur sin lilla bubbla.

Tror någon verkligen att Hollywood och dess agenter, producenter, skådespelare osv skulle rösta på ett drama som i mångt och mycket står långt utanför systemet?
The Wire spelades in i Baltimore, med amatörer i flera bärande roller, utan alltför stora sociala pekpinnar mot sina knarklangare, med ett relativt sett litet inspelningsteam.
Nej, Hollywood röstar inte bort sig själva från sina egna priser, där i princip allt går ut på politik, handskakningar och ryggdunkar. Och rövslickeri förstås. Det där med kvalitet har inte så mycket med saken att göra, och det är helt ok för mig.
Men snälla, bli inte förvånade över att det är så.

Desto roligare var det att Mad Men knep så många nomineringar.
Första säsongen av serien ska tydligen gå i repris i Kanal 9 snart och missa inte det. Mad Men var en av vårens stora utropstecken, oavsett underhållningsmedium. Som jag konstaterade den 29 februari är det det svårt att slita sig från 1960 års newyorkska reklamvärld. En andra säsong, som utspelar sig ett par år senare, är på gång i USA. Kanal 9 vet dock inte när den dyker upp här. Förhoppningsvis för att den går i storebror Kanal 5 (man måste få dagdrömma ibland).

För övrigt undrar jag om man skulle orka se en hel Emmy-gala på plats. Mad Men fick 16 nomineringar, bara 30 Rock (17) och miniserien John Adams (23) fick fler. Observera alltså att de tre serierna inte tävlar mot varandra och inse att det är en hel del kategorier som ska tragglas igenom. I fjol var det 107 kategorier som fick en vinnare. 107. Det är lite fler än svenska Kristallen det.
Kategorierna heter sånt som ”Outstanding Picture Editing Of Clip Packages For Talk, Performance, Award Or Reality Competition Programs” (här är listan på avlidna under Oscarsgalan nominerad) och vissa är så specialiserade att man har haft svårt att hitta kandidater. Därför vet vi att vinnaren i ” Outstanding Special Class - Not-exclusively-made-for-television Variety, Music, Comedy Event Programs” (!) går producenterna till ”Eric Clapton Crossroads Guitar Festival Chicago (Great Performances)”.
En annan sak är att man verkar gilla gruppsamlingar på scenen. Det är kul att de okända kameramännen får sin stund i solen, men att 26 personer får varsin statyett om Oscarsgalan vinner för bästa kameraarbete är ju lite löjligt. I den kategorin, ”Outstanding Technical Direction, Camerawork, Video For A Miniseries, Movie Or A Special”, är 100 personer nominerade.

Årets Emmy-gala, den 60:e i ordningen, hålls i år den 21 september på Nokia Theatre i Los Angeles. I skrivande stund verkar det som att galan i år hoppar över en värd – ett bevis så gott som något på att filmen fortfarande är störst i Hollywood, alla trender och kultursidesanalyser till trots.

Uppdrag: Mord

Kunde inte somna, och i stället satt jag och kollade på kanal 9 igen.
Och när Frasier slutade började Uppdrag: Mord.
Det var länge sen, tänkte jag, och tittade, och insåg att det var det allra första avsnittet. Så om ni inte har nåt att göra och inte behöver gå upp fem på morgnarna... kolla in världens bästa deckarserie från början. Det är värt det!

Tv-junkie

Två seriepremiärer, samtidigt.
Så John from Cincinnati eller Breaking Bad?
Söndagskvällens stora dilemma.
Svaret blev naturligtvis både och.

Kom hem lagom till hockey-finalens förlängning, så det blev till att spela in SVT:s nya HBO-serie och se Breaking Bad direkt efter ryssarnas guld. Och vad ska man säga?
Förhoppningarna var kanske inte jättestora, men Weird Science hade gjort mig nyfiken och visst föll jag. Nästan i alla fall. Kemiläraren som får lungcancer och börjar tillverka metamfetamin vill jag veta mer om, kanske främst för den underfundiga humorn, det tighta berättandet, de udda figurerna som faktiskt får vara människor... Serien känns som en film där Crispin Glover kunde stappla in när som helst och verkligen känna sig hemma.

Men, men men: Varför i hela friden visade TV6 en amerikansk version, där alla svordomar var borttagna, och det alltså blev tyst vid varje fuck och shit?
Ska hela serien visas så eller var det en miss?

Och, mycket värre: Varför visade TV6 inte hela första avsnittet? Alla avsnitt i serien är 42 minuter (en amerikansk tv-timme), det vill säga alla avsnitt utom det första, ett 60-minuters pilotavsnitt.
Men inte här, i stället för för en pilot fick vi ett avsnitt av vanlig längd, där en massa scener alltså saknades. Scener som hade förklarat en del, som att vår hjälte Walter blev förnedrad av en elev på sitt extraarbete, som visade att hans son var cp-skadad innan det kom som en överraskning, och så vidare.

Efter den skandalen i ett vattenglas kom John from Cincinnati som nåt helt annat, men ändå inte. En massa surfande, en familj med ganska många problem och Som Little miss Sunshine på crack ungefär.
Hade kunnat älska serien – om den hade kommit först i hela kavalkaden av "nyskapande" serier under 2000-talet. Som det är nu är jag tveksam, och det är titelfiguren Johns fel. Utan honom hade det varit riktigt bra. Nu vill jag liksom Ed O'Neill (Al Bundy alltså, här spelar han "Bill") mest nita den där Jesus-figuren.

Oddsen talar för att jag ser båda serierna nästa söndag också. Man är ju inte mer än en tv-junkie ibland.


Breaking Bads första avsnitt går i repris på fredag, 23/5, 23.00
John from Cincinnatis första avsnitt går i repris redan natten till tisdag, 01.30

Filmkrönikan

Eftersom jag det senaste halvåret nästintill har bojkottat programmet har jag inte riktigt hängt med, men om alla uppgifter stämmer kan vi i kväll få bevittna en stor svensk kulturskymning falla – direkt i tv.
För om det vill sig illa sänder SVT i kväll det allra sista programmet av Filmkrönikan.

Det är visserligen att slå in dörrar som redan har trillat av gängorna av alla sparkar, men ändå:
Varför varför varför har ni låtit Filmkrönikan få förfalla så, SVT?

Andrea Reuter och hennes redaktion kommer på sina dödsbäddar att hävda att "folk alltid har gnällt på Filmkrönikan", men kära nån vad praktuselt det har varit samtliga gånger jag har råkat se något av det sen... Orvar slutade. Han hade sina kritiker, men ingen kan säga annat än att Orvar Säfström åtminstone tog ämnet seriöst. Förutom hans sidekick Emma Gray Munthe har ingen på filmkrönikan tagit ämnet film seriöst sen Orvar hoppade av för att bli pappa. (Såg ni programmet för nån månad sen när Emma hoppade in? Vilket underbart självmål av Reuter och Modiri att visa upp sin egen uselhet så. Ren Riise-klass.)

Varför är det så fult med ett program som går lite lite över huvudet på folk som helst vill se en "Stefan och Krister – The movie"?
Varför kan man inte få prata om en ny Chabrol, en ny Nanni Moretti, en ny Tsai Ming-liang – om en sån film skulle råka gå upp mellan den ena dyngan efter den andra? Och med prata om menar jag inte säga "Det händer inget på säkert tre minuter, den får en klappa av mig." utan faktiskt föra ett resonemang och diskutera något i mer än tre minuter. Kanske slänga in en referens till Visconti i stället för Star Wars? För det finns faktiskt ganska många där ute som är intresserade av just såna diskussioner. Man måste faktiskt inte nå alla med alla program. Det finns de som skulle uppskatta att ibland titta på två gråa herrar eller damer som pratar rakt upp och ner – de kanske har något att säga?
För ärligt talat, hade dagens filmkrönika varit ett matprogram hade vi inte kommit längre än hur man koka ett ägg. Steka det? Nänä, för avancerat, det finns ju mikrovågsugnar.
Så det kanske är bra att skiten läggs ner, ingen på SVT vill ju satsa på det, ingen människa har några som helst idéer. Mer än att "prata till kidsen" och "locka tittare".

Jag vill påpeka att det inte är hos fr Reuter och unge herr Modiri jag i första hand lägger skulden. För ärligt talat tror jag inte att de kan bättre. De visar ingen som helst kunnande, känsla eller ens kärlek till filmen som medium, så varför skulle man ställa krav på dem, de tror ju uppenbarligen att filmhistorien började med Pulp Fiction. Att Modiri inte bara erkände utan stoltserade och tyckte det var bra att han inte sett en enda Bergman-film säger mer än man vill veta om klimatet i redaktionen.
Men egentligen är det inte heller redaktörens (Dharma Garde?) fel.
Det är ju SVT:s ledning, eller åtminstone nöjesledningen, som ska skämmas. De vill ha tittarsiffror och häftighet och allt sånt de ändå inte kan konkurrera om. Och istället för att ge trogna tittare vad de vill ha hackar de sönder det som kunde varit fint.

Jag minns Nils-Petter och hans program (och jag minns hur jag 11 år gammal älskade en sån dunderdjuping som Torsten Jungstedt, minns att jag inte förstod vad han pratade om men att entusiasmen och vetandet smittade av sig! Och att humorn var stor – och intelligent.), och hur mycket jag än skulle vilja se ett sånt vuxet tilltal igen så är det inte ens halvvägs dit jag hoppas. Det skulle räcka med en Roger Wilson, en Karin Magnusson, en Jan Lumholdt eller en Gunnar Bohlin (I wish, I wish) i stället för superstolpskotten Navid Modiri och – den värsta av dem alla – Helena von Zweigbergk.
Minns hur nedsablad Gunnar Rehlin blev på sin tid.
Inse hur oändligt mycket bättre har var än det vi har fått sen dess.
Inse att det inte är konstigt att man är deprimerad.

Litteratur har åtminstone Babel, som då och då nästan får sändningstid. Det är inget Röda rummet men gott och väl ett program man kan titta på och lockas till läsning av.
När lockades ni senast att se en film Filmkrönikan pratade om?


Det här skrevs i affekt och är säkert inte alls sammanhängande, men det skiter jag i. Jag är förbannad.


(Sista(?) Filmkrönikan visas i kväll onsdag 20.30 på SVT2. De ska "intervjua" alla som lett programmet, undra om nåt vettigt blir sagt av någon född efter 1960? Själv ska jag på bio och se en fransk sak. Får se reprisen i stället, för att sörja vad som kunde varit.)

Höjdhopparen lösgör sig från marken

"Vi vill undersöka vad som händer med ett program om man byter hjärnor men behåller kostymen, om fotbollsjournalister angriper kulturens värld med sina vinklar och vice versa."

Vi har sett trailern, nu är det upp till bevis.
Måndag 21.30 ska Kobra och Fotbollskväll byta programledare och, i viss mån, innehåll. Mats Nyström ska vara kulturell och Kristofer Lundström ska äntligen få vara sportfåne.
Enligt pressreleasen ska Mats fokusera på supporterkulturen och Kristofer ta en titt på mediecirkusen runt Den Viktiga Fotbollen, som en mycket kär vän så gärna uttryckte det om och om igen för många år sen.
Jag hoppas verkligen att det går bra. Kobra har inte backat för sportvinklar tidigare (minns de manliga konstsimmarna och när ett gäng hammarbyare skulle lära sig sjunga mindre falskt) och med några undantag är det en ytterst kompetent redaktion som – peppar peppar – kan undvika de värsta Brunner-poemen om höjdhoppare (se rubriken).
Fotbollskväll är normalt också bra, och man hoppas att Glenn Strömberg får vara med – och att det i så fall blir något som ligger långt från de trötta "nya" vinklarna som alltid som ska fram när Glenn får prata "fritt" (alltså Italien och mat och om hur mysigt det är i Bergamo).

Det förvånande med projektet är egentligen att jag inte blev förvånad alls när jag hörde talas om det.
För bara sju år sedan praktiserade jag på en av Sveriges största kulturredaktioner och fick uppleva hur hela polomaffian låg i krig med sportfånarna om något Åke Stolt hade skrivit i en helt annan tidning (Sydsvenskan). Det var en i sanning märklig upplevelse att inse att ogillandet var genuint och satt djupt i annars intelligenta människor.
Det var då en inte helt ovanlig syn. Kulturen och sporten var i många fall långt ifrån varandra, detta delvis på grund av att bland andra Ernst Brunner, Björn Ranelid och (detta hade jag glömt men blivit påmind av genom en googling) Anton Glanzelius rapade upp överdrivet pretentiöst dravel i sändningarna från OS i Barcelona och när blågult grävde VM-brons i USA.
Deras gallimatias satte effektivt stopp för de förhoppningar om förståelse vi kulturglada sportidioter hade. Att inte i något läger behöva försvara att man på samma kväll kunde titta på Ozus Föräldrarna (Tokyo story) och MFF–Nottingham Forest i europeiskt cupspel (nej 1979, 1994).
De mindre begåvade författarna förstörde också mycket av det kollegan PO Enquist hade byggt upp under många år som ambassadör mellan lägren och under de mörkare åren på 90-talet kunde vi inte ana att utvecklingen snart skulle ta oss till den andra änden – att alla kulturnissar plötsligt måste älska sport och att hela kulturredaktioner plötsligt hade haft årskort på Söderstadion sen förrförra sekelskiftet.

Naturligtvis är sportfånarna fortfarande tveksamma till kulturen. De läser fortfarande på sin höjd Guillou och tror – på goda grunder – att kulturnissarna bara låtsas.
Jag hoppas hoppas hoppas att firma Nyström och Lundström kan rasera lite av den muren i kväll.


Tillägg: Man ska inte lita på googlingar. Däremot ska man lita på sina vänner. Därför har en liten uppgift om Anton G rättats, rätt ska ju vara rätt.

Norén och jag, tar det aldrig slut?

Läser Carina Rydberg i DN om Norén (hittar den inte på dn.se). Henne gillar jag.
Läste i förrgår att bokjäveln är slut på förlaget, men jag vet var den finns och 160 spänn är inte så mycket.
Knäckebröd i en vecka.
För jag har ändrat mig. Rydbergs text får mig att tänka på Den högsta kasten och hur den malt i huvudet för att jag inte läst den. Så nu blir det allt mer än en glutt in i Noréns innersta, språket ska ju tydligen vara riktigt bra (enligt Rydberg då).

Hon sågar dessutom DN (Schottenius) för att Leif Zern fick recensera boken, och inser det DN inte gjorde, att de bara gav Norén rätt. Men i all debatt om Zern (vilken skendebatt förresten!), i DN, i Svenskan, i Kulturnyheterna i går, i P1, osv, är det ingen som har kommit med förslaget om två recensioner eller texter bredvid varandra. Varför skulle det vara så underligt?

Nåt helt annat sen.
Ser i tv-bilagan (guilty pleasure – eller arbetsskada?) att det ska gå en till synes intressant dokumentär om sovjetiska järnvägar på svt på söndag. Och eftersom alla jag har pratat med missade den lysande dokumentären om amerikanen i Nordkorea i söndags får jag väl tipsa om Bam (SVT2 söndag 22.05) då. Innan dess ska man förstås se For the love of Dolly på SVT2 dan innan. Och efter Bam tittar man på Shaun of the Dead på TV6.
Så det så.

Men nu (om ett par timmar) till stan och onödigt bokinköp och mindre onödigt strosande med iPoden i lurarna.

The Wire

Trodde i min enfald att det skulle vara en reprisomgång. Men icke sa nicke. SVT har agerat föredömligt snabbt, det vi får se nu visades i USA i januari.
Så missa nu inte första avsnittet av sista säsongen av 2000-talets bästa polisserie, The Wire.
I kväll på SVT2.

Falköga

De senaste dagarna har vi fått veta allt och lite till om New Yorks guvernör Eliot Spitzer, en man ingen i Sverige hade hört talas om för tio dagar sedan. Och i går fick vi som såg Aktuellt veta att dagens viktigaste nyhet var att han nu avgår.
Exakt varför han avgår får ni googla fram.
Exakt varför Aktuellt och alla andra drar fram Spitzer som huvudnyhet får nu fundera på. Jag kan komma på många svar, nästan alla lika obehagliga och sorgliga. Sorgligast av allt vore om New Yorks guvernörs vara eller icke vara faktiskt är viktigt för oss, som i att oljepriset eller räntorna då skjuter i höjden ordentligt. I så fall blir jag rädd på riktigt. Eller är jag bara naiv?


En helt annan sak är att ni måste bänka er framför tv:n i kväll. 22.25 på tvåan. Kes – falken, en av de bästa filmer om barn som har gjorts. En av de bästa filmer som har gjorts, punkt. Ken Loach i sitt esse, och producerat av Tony Garnett, som faktiskt även producerade This Life. Det är mer realism, svordomar och tårar än Disney-saga alltså. Fram med näsdukarna!

Livet kan börja

"Out there is chaos."

Så har man avnjutit det första avsnittet av Livet kan börja, This Life, för första gången borde det vara, för minnet säger att jag inte upptäckte serien förrän ett tag in i första säsongen när det begav sig, 1997.
Och visst skrattar man, och minns sitt 90-tal, som såg ut så fast ändå inte alls naturligtvis. Men Oasis var där, och Sharp sponsrade Man United och Diana levde och Miles och Anna bråkade precis som vissa korridorskamrater. Och... förmodligen är det helt omöjligt att se i dag om man inte såg det då. Som när pappa tjatar om fotbolls-VM 1958 ungefär.

Men visst är det sorgligt också, att se dem där på rad och veta att tio år senare så är de borta ur rutan. Milly har hamnat i långköraren The Bill (som man tydligen kan fastna för, uselheten till trots...), Egg hade en liten roll i Love, Actually, Anna blev ansikte för en make-up-tillverkare och försvann sen helt, Warren blev DS Ben Jones (Barnabys tredje sidekick) i Morden i Midsomer. Bara Jack Davenport, Miles alltså, har synts lite mer, först i Couplings, sen i alla tre Pirates of the Caribbean-filmerna.

Men det ska inte förta glädjen av att se This Life igen. Och på lördag visar SVT This Life +10, tv-filmen om vad som hände sen. Den lär vara rätt kass, men visst måste man titta.

Kommer ni ihåg den svenska serien Spung förresten? Det känns som om serierna har mer och mer gemensamt, den ende av skådisarna där jag har sett på sistone är han i ICA-reklamen.

Friend or Foe?

Jobbvecka och det blir inte tid för mycket annat än jobb och sömn. När jag trillar hem blir det mest usel natt-tv, den här veckan Kanal 9 och i tur och ordning Uppdrag Mord, Besserwisser och The Bill. Lysande deckare, lagom skoj frågesport och praktusel polisserie. Och nu är jag förstås hooked på The Bill, en slags Coronation Street på en polisstation.

Men så i natt slutar Besserwisser och när jag ska till att få min fix så börjar ett byggarprogram om två knäppskallar i Edinburgh. Mer behövs inte för att jag ska börja längta dit nåt enormt.
Hade jag inte redan sett den (i Edinburgh förstås) hade jag kunnat stilla längtan med ett biobesök och Hallam Foe. Jag blev störtkär i den, men vet inte om det beror på min kärlek till staden eller på att filmen verkligen var underbar.
Kanske inte ett nödvändigt biobesök men ett tips ni kan ha med er till en kulen oktoberkväll i videobutiken. DN:s Eva af Geijerstam sågade och Svenskan hyllade, men Malena Jansson tror tydligen att filmen utspelar sig i London vilket förstås är en skandal i sig.

Nu är det bara ett jobbpass kvar, sen kan jag lägga mig i soffan och bara läsa och lyssna på regnet mot rutan! Tills vidare bjussar jag på några egna bilder från underbara Edinburgh.

PS. Om någon blev orolig för min hälsa så visade det sig att The Bill kom efter buggarprogrammet. Quel bonheur!

Jon kanon

I går söndag spreds det rykten om att manusstrejken i Hollywood skulle vara slut. Men på strejkbloggen (och vem sa att teknikens under inte förde något gott med sig?) kan man läsa att så inte alls är fallet. Tvärtom ska författarna ut i morrn bitti med sina plakat igen.

En av dem som har drabbats hårdast av strejken är Jon Stewart, talkshow-värd för The Daily Show, en bitskare och roligare variant av de där andra vi kan se i svensk tv. Oceaner bättre än Letterman, några medelhav bättre än Leno, mycket tack vare att han har sin show på Comedy Central och därför inte omgärdas av (lika mycket) censur som NBC och CBS-männen. Men under strejken av rapporterna att döma inte alls så bra som det brukar vara.

Därför är det olyckligt att The Daily Show börjar sändas i svensk gratis-tv i dag måndag – vid 23-snåret på Kanal 9. Från att ha huserat på Canal Plus kan en bredare massa äntligen se honom.
Ge mannen en chans, men kom ihåg att komma tillbaka när strejken är slut, då är han garanterat bättre.


On a brighter note:
Efter att i två dygn ha gruvat mig över att ha tipsat om en bok utan att ha läst den har jag nu läst 47 sidor i Rødby–Puttgarden. Och till min lättnad är den så bra som jag trodde. Hoppas jag inte är ensam om det.

Och just det. Bilden ovan föreställer min Jon Stewart-mugg, en gåva från Canal Plus förstås.

It's Showtime, folks!

Vi har ju matats med den så kvalitetsstämplade etiketten "HBO-serie" i ganska många år nu.
Det har varit Sopranos hit, Six Feet Under dit, Curb Your Enthusiasm ("Simma lugnt, Larry" är det väl verkligen ingen som säger va?), Entourage, The Wire och den serie som åtminstone i Sverige väl startade ädschbiiaouandet – Sex and the City.
Bra - i vissa fall makalöst bra –serier allihopa, och snart kommer vi ("vi" betyder här och hela texten igenom "vi som inte jagar bittorrents över nätet och/eller har dyra betalkanaler") åka på det igen, med Tell me you love me och John from Cincinnati.

Men har ni hört folk snacka om Showtime-serier i samma anda? Eller hört någon snacka om Showtime överhuvudtaget? Eller AMC för den delen?
Knappast va?
Det beror ju förstås på att denna amerikanska tv-kanal och produktionsbolag är lite av HBO:s fattiga kusin i USA, ungefär som Canal Plus och TV1000 här hemma, och inte har hivat iväg fantastiska serier i samma takt. Och på att de inte har ingått avtal med Canal Plus och därför gått miste om kanalens fantastiska pr-folk (ja, de mutar mig. Med ett julbord varje år.).

I det som överallt beskrivs som tv-mediets seger över filmen och att Hollywoods stjärnor numera gärna syns i serier lika mycket som på film (ja, det här är ingen nyhet, det har varit så ganska länge nu men svenska medier är ju inte alltid vindsnabba) har HBO här hemma fått representera hela den nya vågen.
I januari har vi äntligen fått se flera av de andra serierna, de som gör att man garanterat kommer att få läsa om en "explosion" eller "trend" i en tidning nära dig snart*. För efter L Word, Weeds och Fat Actress (tre roliga serier med kvinnor i huvudrollerna, kan ni nämna tre till sådär på rak arm?) kommer det mera.
Höstens näst bästa amerikanska serie Dexter var tjuvstarten, sen kom på en gång Californication på torsdagar (tv4) och Brotherhood på fredagar (svt). Och på onsdag ersätter svt höstens bästa amerikanska serie Studio 60 on the Sunset Strip med The Tudors, om den unge Henrik VIII och hans kvinnor (och politik förstås), en serie som väl ska vara Showtimes svar på HBO:s Rome antar jag.

Hade inte tänkt bli fast i nån ny serie nu, men blev direkt charmad av Californication och på nåt sätt även av Brotherhood, den senares två enormt trista huvudrollsinnehavare till trots. Kanske upptäckte även producenterna att såväl titelns bröder som skurken Moe var trista som sågspån (säger man så?) och la oväntat mycket fokus på Eileen (Annabeth Gish), den ene broderns fru, den i särklass starkaste karaktären, som får mer och mer utrymme redan efter tre avsnitt. Vågat är ett för starkt ord men överraskande och kul är det.
Vilket även kan sägas om att David Duchovnys Hank inte stjäl hela Californication-showen, vilket jag hade befarat. Det är faktiskt inte bara endimensionella plywoodskivor han erövrar.

Men det är alltså inte bara Showtime som anfaller oss. AMC kommer också. När jag bodde i USA 1993 fick jag en filmutbildning motsvarande 20 poäng genom AMC. De visade då gamla Hollywood-filmer dygnet runt (tänk TMC med kvalitet och variation) och hade dessutom amerikansk tv:s då roligaste programpresentatör, en äldre man som visste mer om film än dde flesta och självaste Martin Scorsese offentligt hyllade som sin idol.
I dag producerar de även egna serier, som Mad Men, vilken sedan några veckor kan ses på torsdagar i Kanal 9 – den kanalkrockar med Californication men repriseras på söndagar).
Mad Men handlar om 50-talets Madison Avenue och dess reklamare. Väldigt välgjort och återigen fängslande. Har du missat upptakten har du tidningarnas tv-sidor som inte uppmärksammar Kanal 9 att skylla på, men du borde likförbannat gräma dig.
Samtidigt börjar en av AMC:s andra serier i USA. Och av Weird Science att döma är Breaking Bad något att se fram emot (eller ladda ner...). På kanalens hemsida blev jag dessutom sugen på Robert Duvall-serien Broken Trail. Få se om jag kommer ihåg den när den kommer hit om tre-fyra år.

HBO, Showtime och AMC är kabel-kanaler och undgår därmed den amerikanska dubbelmoralen och kan visa lite lite mer snusk och låta karaktärerna säga starkare saker än "friggin'". Men det är ju inte bara där tv-stormen har dragit fram. CBS lyckades "tidigt" få filmskådisar till Brottskod: Försvunnen (Without a Trace) och NBC har vänt sig inåt tv-mediet med Studio 60 (som de sen sparkade ut igen) och 30 Rock. Mycket ironiskt att den enas farväl i svensk tv kom två dagar före den andras intåg, nästan halvannat år eter den amerikanska premiären visas serien här även för oss som inte betalar en spänn i tv-utgifter utöver pengarna som går till Kiruna.
Kritik av serien får vänta åtminstone ett avsnitt till, var lite för trött efter lite för god mat i väldigt underhållande sällskap i går när jag såg den i natt. Det är dock lovande att Lorne Michaels, mannen som förkroppsligar Saturday Night Live och som är förebild till Matt och Danny och gubben som dör i Studio 60.

Efter allt det här är det faktiskt dags för en bok. Rødby-Puttgarden, som jag oläst tvingade på L i går. Se det här som en offentlig ursäkt om den inte håller måttet.



* Man kanske skulle vara den som skrev den där "trend"-artikeln, och tjäna 3 000 minus skatt på detta fenomen som ingen annan sett.