Jules Dassin

Att allting ska ske i par.
Förra sommaren dog Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni på samma dag.
Och nu, veckan efter Richard Widmark, har Jules Dassin gått ur tiden.

Vem? Ja, han var knappast ett namn den breda massan kände till, om de inte råkade vara väldigt intresserade av Melina Mercouri och noterade namnet på hennes man.
Förutom "herr Mercouri" var Jules Dassin även filmregissör och författare. Mest berömd blev han för filmen som gav alla smarta kupper ett namn, Rififi, den mer humoristiska versionen av samma story, Topkapi, samt filmen som gjorde Mercouri riktigt stor, Aldrig på en söndag.

Förutom att Topkapi blev en favoritfilm när jag såg den på tv i tioårsåldern är jag dock mest intresserad av Dassin för att han övergav sitt hemland USA 1950.
Just det, han blev svartlistad (angiven av regissörskollegan Edward Dmytryk), och som jag redan har berättat är det ett av mina perverterade intressen. (Det är även här Widmark kommer in, Dassins sista amerikanska film blev nämligen Night and the City, med just Widmark i huvudrollen.)

Kommen så här långt kan jag äntligen skriva det jag hade tänkt, nämligen att Jim Thompsons The Killer inside me är fantastiskt bra. Så det så.
Som av en slump råkar den vara skriven 1951, året efter Dassins flykt till Europa.


På bilden ovan syns Jules Dassin skriva manuset till 10.30 PM Summer tillsammans med Marguerite Duras (note to self: hennes böcker borde jag kolla in lite bättre).

Richard Widmark

Det har ju gått några dar, men det måste ändå uppmärksammas, för de är inte många kvar nu, de stora från Hollywoods gyllene era.
Richard Widmark gick ur tiden i veckan.

Den 93-årige skådespelaren räknades aldrig till de riktigt stora. Han fick inte de största rollerna eller de fetaste dollarcheckarna och han fick sällan flickorna på slutet av sina filmer (som oftast antingen innehöll väldigt få flickor eller slutade med att alla dog) men alla vi som älskar film noir har tagit honom till våra hjärtan.

Den febrige, osympatiske figuren som aldig hade ro att stå stilla, smågangstern som hatade allt och alla, ingen spelade dem bättre än Widmark. Bara titlarna på några av hans mest berömda filmer säger en del: Kiss of death, No way out, Panic in the streets...
När Hollywood övergav noir-filmerna flyttade Widmark från storstadens mörkaste hörn till västerns vyer, tyvärr dock ofta i westerns där regissören var gladare i Technicolor än ordentliga manus eller skådespelarregi. Det inbegriper John Wayne och hans spektakel The Alamo, där Widmark mot Waynes uttryckliga önskan fick spela Jim Bowie.

Som Jan Aghed berättar spelade Widmark ofta figurer som stod långt ifrån den verklige Richard. Han stod (med USA-mått) starkt till vänster och dolde sällan sina åsikter. Det är en anledning till att han trots sin biroll i historieböckerna verkligen var en av de stora.
Och även en anledning till att han i John Waynes ögon var allt annat än hyvens. Kollade upp vad som sägs om vår hjälte i Garry Wills intressanta John Wayne. The politics of Celebrity och Lee Servers briljanta Robert Mitchum-biografi Baby, I don't care. Vi kan väl säga att Widmark framstår lite bättre i boken om vännen Mitchum.

Att Jan Aghed i Sydsvenskan berättar relativt långt om Widmark är inte konstigt, Aghed hade länge den svenskättade Widmark som drömintervjuoffer, en dröm som gick i uppfyllelse för 10-12 år sen då han för Sydsvenskan och Filmkonst gjorde en lång intervju. Filmkonst-intervjun lär finnas på ett bibliotek nära dig.
Däremor har det inte sorgligt nog inte stått många ord i DN eller Svenskan, de har bara varsina blänkare från PM och TT Spektra. Här borde Mårten Blomkvist eller Jan Lumholdt göra en insats som anstår en tidning som vill vara stor.

På röda mattan...

OK, det är Oscarkväll och självklart uppesittarnatt här borta.
Just nu traskar stjärnorna in i Kodak Theatre och jänkarkommentatorerna är vilda. Förstås.
Och om ni inte kollar så bör ni veta att årets trend är rött. Hela fyra röda klänningar har susat förbi (fick vi veta).

Håller er uppdaterade hela natten!

Uppdatering 1: Regis Philbin ska göra en efter-Oscar-show. Varför får man inte se den?
Uppdatering 2: Men det får man! För han håller på just nu, käre Regis.
Dessutom: förutom rött var årets trend att visa en axel på klänningen. Nu slipper ni ligga sömnlösa.

Mitt liv som livläkare?

Satt och ströläste i Svenskan på lunchen (det har blivit mitt nya lunchnöje, tredje dagen i rad nu) och läste en artikel om och med The Tudors upphovsman Michael Hirst, och hickade till.
Hirst säger nämligen att han just nu jobbar med ett manus till en amerikansk film baserad på P O Enquists Livläkarens besök.
Tilltänkt regissör: Lasse Hallström!

När jag googlar ser jag att det inte är en nyhet, men jag har helt kryssat mig förbi denna uppgift.
Och är nu helt förkrossad (i skalan för hur förkrossad man kan bli av en kulturnyhet av den här digniteten).
Hallström har inte gjort en hyfsad film sen Gilbert Grape och Mitt liv som hund, två filmer som är extremt överskattade. Sen dess – bara sentimental dynga (Chocolat, Ciderhusreglerna, den med Julia Roberts och Robert Duvall, the list goes on) som ska lura pengarna från den där kategorin som håller kulturlivet uppe: damer i sina bästa år.

Och nu ska han sätta tänderna i en av 90-talets bästa svenska böcker, om inte den bästa. Kommer inte på nån konkurrent just nu. Hallström ska alltså satsa på att manövrera ut Bille August som mästaren på att totalförstöra bra böcker för bioduken. Har P O verkligen godkänt det här?
Får vi kanske se förfärliga Lena Olin som drottning Caroline Mathilde, Richard Gere som livläkaren Struensee och Joaquin Phoenix som Guldberg? Jag ryser i hela kroppen.

För övrigt lovar jag att sluta tjata om The Tudors, herregud den verkar ju inte ens vara jättebra.

Jon kanon

I går söndag spreds det rykten om att manusstrejken i Hollywood skulle vara slut. Men på strejkbloggen (och vem sa att teknikens under inte förde något gott med sig?) kan man läsa att så inte alls är fallet. Tvärtom ska författarna ut i morrn bitti med sina plakat igen.

En av dem som har drabbats hårdast av strejken är Jon Stewart, talkshow-värd för The Daily Show, en bitskare och roligare variant av de där andra vi kan se i svensk tv. Oceaner bättre än Letterman, några medelhav bättre än Leno, mycket tack vare att han har sin show på Comedy Central och därför inte omgärdas av (lika mycket) censur som NBC och CBS-männen. Men under strejken av rapporterna att döma inte alls så bra som det brukar vara.

Därför är det olyckligt att The Daily Show börjar sändas i svensk gratis-tv i dag måndag – vid 23-snåret på Kanal 9. Från att ha huserat på Canal Plus kan en bredare massa äntligen se honom.
Ge mannen en chans, men kom ihåg att komma tillbaka när strejken är slut, då är han garanterat bättre.


On a brighter note:
Efter att i två dygn ha gruvat mig över att ha tipsat om en bok utan att ha läst den har jag nu läst 47 sidor i Rødby–Puttgarden. Och till min lättnad är den så bra som jag trodde. Hoppas jag inte är ensam om det.

Och just det. Bilden ovan föreställer min Jon Stewart-mugg, en gåva från Canal Plus förstås.