Rör inte mitt bibliotek!

När jag sent i går lite planlöst hade skrivit om mitt biblioteksbesök gick jag till sängs med en bunt DN Kultur som av olika anledningar inte blivit lästa.
Som till exempel söndagens tidning, där mitt kära Solna Stadsbibliotek dök upp. Ett företag vid namn Svenska Boklån AB vill ta över kommunens verksamhet och alltså driva biblioteket i privat regi. Förutom Solna gäller det Linköping och Uppsala.

Den som har läst lite här i bloggen har säkert märkt att jag gillar mitt bibliotek, Solnas huvudbibliotek, det som ligger i Solna Centrum. Det är inte världens största bibliotek, eller det snyggaste eller det modernaste. Tvärtom är det relativt intimt och har en stor dos charm, speciellt för oss som minns tiden när Sverige var lite gråare och Europa delat av en mur.
På bottenvåningen är det mest barnböcker och musik och lite lokala utställningar (i vintras en med vackra foton från inspelningar av några Bergman-filmer). En trappa upp hittar man den heta hyllan med nya böcker, där finns ett fokusbord och en fokushylla och, tja, det ser väl ut som i de flesta mindre kommuners huvudbibliotek.
Men det är vänligt, där finns alltid en massa böcker att låna och bibliotekarierna är ständigt redo att svara på frågor. Och såvida man inte vill kommer man inte därifrån tomhänt.
I love it.

Men nu kan det alltså ändras.
Några av argumenten för en privatisering är

Effektivisering:
Vd:n Per Magnus Wicén:
– Vi kan effektivisera den byråkratiska miljö som biblioteken i dag lever i, och på det sättet få ner kostnaderna Den stora kompetens som finns hos personalen på det kommunala biblioteket har rätten att följa med när vi tar över.

OK. Här motsäger han sig själv, men får ingen följdfråga så han klarar sig ju. "Effektivisera" betyder att sparka folk (förlåt, de "sparkar" inte, de pensionerar och anställer inga nya). Och då ska färre anställda klara av ett minst lika bra jobb. Det finns ganska många exempel på hur det brukar sluta. Min lilla inblick i biblioteksvärlden visar dessutom att biblioteksanställda inte jobbar utan en del stress, många för att de verkligen vill göra ett bra jobb och få besökarna, förlåt, kunderna, att läsa.

"Kundfokus"
Här talas det om att förbättra öppettiderna och att öka antalet boklån.
"Förbättra" öppettiderna för vem? För dem som har pengar? Eller för dem som använder biblioteket? I Solna Stadsbibliotek sitter det alltid en hel del och läser. Tidningar, internet, böcker... allt möjligt. Men det är inte stadsjeepsägarna som sitter där, det är till stor del invandrare, arbetslösa och studenter. Som förstås inte genererar de stora intäkter Wicén drömmer om. Men icke desto mindre sitter det folk och läser på biblioteket, vilket borde vara ett av dess syften.

Öka antalet boklån? Bra, det vill ju alla. Men det Wicén pratar om är inte att huxflux få hela världen att vilja läsa fler böcker. Det han talar om är att om tio personer står i kö för Henning Mankells Kinesen, då köper vi in ytterligare fem ex av den och simsalabim har vi fler utlån. Och samma sak med Läckberg och Marian Keyes och Stephen King och Guillou och gänget.
A winn-winn-sitjuäisjion tycker Wicén och säkert Moderaterna i Kommunstyrelsen.
Men vad tycker den där debutanten vars novellsamling plötsligt inte köps in? Eller de små förlagen, vars översättningar av egyptisk eller för den delen fransk och tysk litteratur, också får nobben? Och vi som vill läsa de där böckerna utanför huvudfåran?
För det tillkommer ju inte mer pengar, de fördelas bara annorlunda. Till det folk vill ha, oavsett om de vill det eller ej.

Sponsring
Wicén:
– Jag tror att biblioteken i framtiden, som exempelvis operan i dag, får acceptera sponsring. Och även reklam - jämför med TV4, en reklamkanal som praktiskt taget betraktas som public service i dag.

Sponsring kan vara bra, om det sköts på rätt sätt. Men jag tror inte att Svenska Boklån AB är företaget som kan göra det snyggt. "Jämför med TV4." Nej Per Magnus, TV4 betraktas inte som public service, TV4 betraktas som en kanal där reklamen har fått för stor roll. Och om mitt bibliotek ska bli som TV4, ja då förlorar man en "kund" i mig.


För övrigt ser jag att varken DN eller Svenskan har en rad om Booker-priset (Svenskan åtminstone inte på nätet). Undrade om jag kanske hade fel, att det var en gammal nyhet, men nej, Berlingske har den som stor kulturgrej. Fast å andra sidan brukar DN ha nyhetsnotiser som är flera dagar gamla, så det kommer väl på lördag eller så.
Booker-priset är förstås ingen viktig kulturnyhet i Sverige, men den börjar allt mer styra vilka engelskspråkiga böcker som får uppmärksamhet även här. Därför kan det ju redan nu vara intressant att se vilka de är, även för intresserade svenska läsare. Tycker man.

Slappelördag

Efter några magra veckor hade jag så när gett upp hoppet om DN:s Boklördag.
Men se, liket lever. Dagens upplaga är ovanligt fullspäckad, med bland annat nya tider för bokutgivning, en hyllande recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (som jag blev ordentligt sugen på att läsa) och en helsida om engelsk journalistikkriskritik (hängde ni med i det ordet?).
Samt äntligen en artikel om en boks (Noréns dagbok) grafiska form och som kronan på verket ett uppslag om McSweeney's, San Francisco-förlaget som bland annat ger ut tidskriften The Believer (se länk till höger, under "andra sidor") och lyckas med nästan alla sina satsningar, åtminstone om man ser till kvaliteten. Det näst senaste numret av The Believer, om film, var riktigt bra.
DN:s Wahllöf & Wennö brukar hylla The Believer, men nu fick Dave Eggers skötebarn äntligen lite mer uppmärksamhet. Hoppas att det leder till att fler läser tidningarna och böckerna här i Sverige också.
Lördagen den 17 maj har hittills alltså till stora delar tillbringats halvliggandes med en tidning i handen och en kopp (två, tre koppar) kaffe inom räckhåll.

För övrigt kan man på dn.se se ett fint exempel på hur det kan gå när en tidning och dess nätupplaga köper in byråmaterial och okritiskt lägger ut det.
Man undrar hur många par ögon som har läst det här utan att reagera:
Tommy Lee Jones filmar Hemmingway.
När jag skriver det här har notisen legat ute på dn.se i mer än ett dygn.

Norén och jag, tar det aldrig slut?

Läser Carina Rydberg i DN om Norén (hittar den inte på dn.se). Henne gillar jag.
Läste i förrgår att bokjäveln är slut på förlaget, men jag vet var den finns och 160 spänn är inte så mycket.
Knäckebröd i en vecka.
För jag har ändrat mig. Rydbergs text får mig att tänka på Den högsta kasten och hur den malt i huvudet för att jag inte läst den. Så nu blir det allt mer än en glutt in i Noréns innersta, språket ska ju tydligen vara riktigt bra (enligt Rydberg då).

Hon sågar dessutom DN (Schottenius) för att Leif Zern fick recensera boken, och inser det DN inte gjorde, att de bara gav Norén rätt. Men i all debatt om Zern (vilken skendebatt förresten!), i DN, i Svenskan, i Kulturnyheterna i går, i P1, osv, är det ingen som har kommit med förslaget om två recensioner eller texter bredvid varandra. Varför skulle det vara så underligt?

Nåt helt annat sen.
Ser i tv-bilagan (guilty pleasure – eller arbetsskada?) att det ska gå en till synes intressant dokumentär om sovjetiska järnvägar på svt på söndag. Och eftersom alla jag har pratat med missade den lysande dokumentären om amerikanen i Nordkorea i söndags får jag väl tipsa om Bam (SVT2 söndag 22.05) då. Innan dess ska man förstås se For the love of Dolly på SVT2 dan innan. Och efter Bam tittar man på Shaun of the Dead på TV6.
Så det så.

Men nu (om ett par timmar) till stan och onödigt bokinköp och mindre onödigt strosande med iPoden i lurarna.

En söndag i april

Det var en sån där dag. En dag nästan helt i eller kring sängen. Lång frukost med mycket kaffe och tre dagars DN kultur. Blev sugen på allt från Ministry och Portishead (oj mitt 90-tal, så långt borta du är) till att lära mig franska så jag kunde ta del av såväl Le Monde som en diskussion om semikolonets vara eller icke vara. Insåg att jag äger en av förra årets bäst designade böcker – Lotta Lotass Den vita jorden – och att jag vill springa till KB för att titta på deras utställning, och att jag på vägen dit borde springa in på biblioteket för att låna Sonja Åkesson.

Blev två gånger konfunderad över distinktionen mellan "deckare" och "romaner". Gick inte halva 1900-talet åt till att ta bort markeringen så att Simenon, Chandler, Sjöwall & Wahlöö et al också fick vara "romaner" och därmed "fin" "litteratur"? Tydligen har det inte hjälpt, vi ska fortsätta att skilja böcker åt. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt, de högst skrala verken som pumpas ut av en del svenska "deckarförfattare" kan göra den mest liberale bokmal till hårdnackad litteraturnazist.

Höll på att tröttna på kultursidorna för den här dagen när en liten notis om att Green Wing nu finns på svensk dvd fick mig att le stort. Har ni inte sett serien – gör det!
Glad i hågen kunde jag alltså rensa lite i garderoben, slänga skiten, gå en promenad runt sjön och till Ica och hem igen, slötitta på allsvensk fotboll och årets vassaste räddning. Hamnade såsmåningom framför Sportspegeln som avslutades med Gunnar Larssons klassiska OS-guld 1972. Sprang förstås genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, kanske det bästa. två och en halv boksida om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen. Bättre än så här kan man knappt avsluta en alldeles lagom perfekt söndag:

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Ja, resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa.

Richard Widmark

Det har ju gått några dar, men det måste ändå uppmärksammas, för de är inte många kvar nu, de stora från Hollywoods gyllene era.
Richard Widmark gick ur tiden i veckan.

Den 93-årige skådespelaren räknades aldrig till de riktigt stora. Han fick inte de största rollerna eller de fetaste dollarcheckarna och han fick sällan flickorna på slutet av sina filmer (som oftast antingen innehöll väldigt få flickor eller slutade med att alla dog) men alla vi som älskar film noir har tagit honom till våra hjärtan.

Den febrige, osympatiske figuren som aldig hade ro att stå stilla, smågangstern som hatade allt och alla, ingen spelade dem bättre än Widmark. Bara titlarna på några av hans mest berömda filmer säger en del: Kiss of death, No way out, Panic in the streets...
När Hollywood övergav noir-filmerna flyttade Widmark från storstadens mörkaste hörn till västerns vyer, tyvärr dock ofta i westerns där regissören var gladare i Technicolor än ordentliga manus eller skådespelarregi. Det inbegriper John Wayne och hans spektakel The Alamo, där Widmark mot Waynes uttryckliga önskan fick spela Jim Bowie.

Som Jan Aghed berättar spelade Widmark ofta figurer som stod långt ifrån den verklige Richard. Han stod (med USA-mått) starkt till vänster och dolde sällan sina åsikter. Det är en anledning till att han trots sin biroll i historieböckerna verkligen var en av de stora.
Och även en anledning till att han i John Waynes ögon var allt annat än hyvens. Kollade upp vad som sägs om vår hjälte i Garry Wills intressanta John Wayne. The politics of Celebrity och Lee Servers briljanta Robert Mitchum-biografi Baby, I don't care. Vi kan väl säga att Widmark framstår lite bättre i boken om vännen Mitchum.

Att Jan Aghed i Sydsvenskan berättar relativt långt om Widmark är inte konstigt, Aghed hade länge den svenskättade Widmark som drömintervjuoffer, en dröm som gick i uppfyllelse för 10-12 år sen då han för Sydsvenskan och Filmkonst gjorde en lång intervju. Filmkonst-intervjun lär finnas på ett bibliotek nära dig.
Däremor har det inte sorgligt nog inte stått många ord i DN eller Svenskan, de har bara varsina blänkare från PM och TT Spektra. Här borde Mårten Blomkvist eller Jan Lumholdt göra en insats som anstår en tidning som vill vara stor.

Hello my Lovely

DN:s Boklördag igen och naturligtvis ännu en bok man bara måste läsa.
Mårten Blomkvist – DN:s expert på just den här sortens LA-, Hollywood-, gamla idoler-böcker – skriver om The Long Embrace, Judith Freemans bok om Raymond Chandler. Eller snarare Cissy Chandler, författarens fru och helt uppenbart även hans musa. Eller kanske om deras Los Angeles, som på sitt sätt också var Chandlers musa. Och äkta maka.
Allt hänger ju samman.

Blir sugen på att kliva tre meter till vänster och ta en av Chandlers deckare med mig till sängen för sträckläsning. På sätt och vis synd att jag redan har plockat ut nästa deckare ur samma hylla: The Killer inside me av Jim Thompson. Samma klassiska nedskalade prosa, hårdkokt och skickligt ända ut i de nikotingula fingerspetsarna, om än inte lika hyllat i finkulturen. Men det kommer, jag lovar.
The Killer inside me kom i januari på svenska, en översättning som dröjde mer än 50 skamliga år. Men det är förstås på original den ska läsas.

Men först ska Blixthalka läsas ut, det bör ske i dag.


PS 1. Boklördag har även en liten intervju med Sara Villius, om hennes bok Sex. Den har jag redan lockats till på annan plats, vill passa på att rekommendera hennes lilla pärla Nej, det är en snöklump, som jag köpte på jobbet en gång. En pärla, som sagt.
Den är enligt bokus "Definitivt slut", och jag hittar den ingen annanstans heller. Men leta i antikvariaten, alltid finns det nån sur gubbe (surgubbe) som inte har gillat den. Eller, om ni ber snällt, låna den av mig.


PS 2. Försökte hitta Mårten Blomkvists text på dn.se. Jag vill ogärna tro att det handlar om snobbism, men varför finns den inte utlagd? Majakovskij, Brøgger, von Zweigbergk och boklistan - alla från dagens Boklördag - finns där ju. Vill Mårten B ha för mycket betalt för webbpublicering? Har de inte hunnit ännu? Eller platsar inte Chandler?

DN-chock

Det är inte varje morgon man blir stum* av pur förvåning. Speciellt inte av DN:s förstasida. Och det är sannerligen inte varje söndag man slänger sig över tidningens söndagsbilaga.
Men i dag hände det.
Dagens dragarbild föreställer Katrine Kielos som står och gullar med en dvd. Eftersom KK inte är en person jag bryr mig särskilt mycket om (jag kände inte ens igen henne, fick leta i bildtexten) var det förstås dvd:n som fick mig att tappa fattningen: The Red Shoes (De röda skorna) av Michael Powell och Emeric Pressburger. Det vill säga min absoluta favoritfilm. Som jag har gråtit många liter till och som jag sätter på när jag bara vill njuta eller kanske bara behöver gråta.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om filmen här och nu, men jag är som sagt stum. Verkligen helt förbluffad. Så jag nöjer mig med Kielos ord om filmen, som kanske inte beskriver mina stora upplevelser, men ändå.

"'De röda skorna' är en brittisk dansfilm som jag grät floder till när jag var liten. Den handlar om en ung begåvad dansös som blir förälskad i en dirigent, och det blir omöjligt för henne att förena sin egen konstnärliga utveckling med kärleken. Filmen ger en bild av hur annorlunda det är för en kvinna att vara människa än för en man. Det var en sorglig insikt."


* Eftersom jag en normal dag knappt yttrar tio ord före klockan tio är "stum" en dum metafor, men ni fattar.


Noterar även en underlig notis i dagens kulturdel. Den observerar att en kvartett européer regisserar varsin Hollywoodfilm just nu och så kommer meningen "Till skillnad från förr hamnar utländska regissörer inte automatiskt i art house-facket i dag utan går ofta direkt till storbudgetfilmerna." Eh, ursäkta, men är det något Hollywood alltid har varit bra på så är det att plocka de europeiska russinen till sina spektakel, och har gjort så sen, ja, Chaplin.
Det är en helt intetsägande notis, helt inaktuell och har inget allmänvärde. Hur kan en sån släppas igenom? Symptomatiskt nog är den signerad "DN".

Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).