Slappelördag

Efter några magra veckor hade jag så när gett upp hoppet om DN:s Boklördag.
Men se, liket lever. Dagens upplaga är ovanligt fullspäckad, med bland annat nya tider för bokutgivning, en hyllande recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (som jag blev ordentligt sugen på att läsa) och en helsida om engelsk journalistikkriskritik (hängde ni med i det ordet?).
Samt äntligen en artikel om en boks (Noréns dagbok) grafiska form och som kronan på verket ett uppslag om McSweeney's, San Francisco-förlaget som bland annat ger ut tidskriften The Believer (se länk till höger, under "andra sidor") och lyckas med nästan alla sina satsningar, åtminstone om man ser till kvaliteten. Det näst senaste numret av The Believer, om film, var riktigt bra.
DN:s Wahllöf & Wennö brukar hylla The Believer, men nu fick Dave Eggers skötebarn äntligen lite mer uppmärksamhet. Hoppas att det leder till att fler läser tidningarna och böckerna här i Sverige också.
Lördagen den 17 maj har hittills alltså till stora delar tillbringats halvliggandes med en tidning i handen och en kopp (två, tre koppar) kaffe inom räckhåll.

För övrigt kan man på dn.se se ett fint exempel på hur det kan gå när en tidning och dess nätupplaga köper in byråmaterial och okritiskt lägger ut det.
Man undrar hur många par ögon som har läst det här utan att reagera:
Tommy Lee Jones filmar Hemmingway.
När jag skriver det här har notisen legat ute på dn.se i mer än ett dygn.

1900-talets störste

Det var en sån där dag (igen).
Skulle inte gå på stan. Gick på stan.
Skulle inte gå in i en bokaffär. Gick in i en bokaffär, de hade ju 40% på reapriset ju. Skulle ändå bara titta.
Kom ut med en samling noveller, Best of McSweeney's 1 (29 kronor) och en felprismärkt bok om OS, en helt nyutkommen sak av Sune Sylvén (49 kronor), helt uppenbart beställd som en uppföljare till Jesper Högströms finfina VM-bok från i fjol. Synd bara att de inte kunde välja någon yngre, mer spännande skribent än Sylvén.

Satte mig på Kulturhuset och började läsa McSweeney-boken, och insåg hur förtjust jag är i den publikationen. Om det bara inte var så dyrt att prenumerera på den!
Kulturhusvandringen fortsatte med Chaplin-utställningen, som i och för sig inte gav mig så mycket ny information men som ändå bara kan rekommenderas – man blir ju på så gott humör. Det räckte med att se boxningssekvensen från City Lights för att må bra resten av dan. Större än Charlie Chaplin blev det inte under 1900-talet, i någon konstform.
Att må bra av utställningen var i och för sig inte så svårt, på vägen dit passerar man Joanna Rubin Drangers utställning om Fröken Livrädd. Men att som vissa föräldrar skicka fram småbarnen att titta på teckningarna... då har man missuppfattat något.

Dagen avslutades förstås med konstverket Liverpool–Arsenal, som tyvärr inte fick lyckligt slut. Men så är det ju ofta med stor konst.