Slappelördag

Efter några magra veckor hade jag så när gett upp hoppet om DN:s Boklördag.
Men se, liket lever. Dagens upplaga är ovanligt fullspäckad, med bland annat nya tider för bokutgivning, en hyllande recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (som jag blev ordentligt sugen på att läsa) och en helsida om engelsk journalistikkriskritik (hängde ni med i det ordet?).
Samt äntligen en artikel om en boks (Noréns dagbok) grafiska form och som kronan på verket ett uppslag om McSweeney's, San Francisco-förlaget som bland annat ger ut tidskriften The Believer (se länk till höger, under "andra sidor") och lyckas med nästan alla sina satsningar, åtminstone om man ser till kvaliteten. Det näst senaste numret av The Believer, om film, var riktigt bra.
DN:s Wahllöf & Wennö brukar hylla The Believer, men nu fick Dave Eggers skötebarn äntligen lite mer uppmärksamhet. Hoppas att det leder till att fler läser tidningarna och böckerna här i Sverige också.
Lördagen den 17 maj har hittills alltså till stora delar tillbringats halvliggandes med en tidning i handen och en kopp (två, tre koppar) kaffe inom räckhåll.

För övrigt kan man på dn.se se ett fint exempel på hur det kan gå när en tidning och dess nätupplaga köper in byråmaterial och okritiskt lägger ut det.
Man undrar hur många par ögon som har läst det här utan att reagera:
Tommy Lee Jones filmar Hemmingway.
När jag skriver det här har notisen legat ute på dn.se i mer än ett dygn.

Slumpens skördar

Låg i sängen och drack kaffe och läste DN:s Boklördag i morse.
En helt vanlig lördagsmorgon alltså, kanske veckans härligaste stund – med gott kaffe, några tidningssidor man vet kommer att ge en läsglädje, lite musik man själv har valt (alt. P1) och så vetskapen om att det ligger en hel helg framför en.

Nåväl. I dag hade jag inte riktigt den lyxen, men lyckades snappa upp en intervju med Lionel Shriver angående Dagen efter, en recension av Norman Mailers Slottet i skogen och en krönika om bokhandlar. Och den där sista texten fick mig att resa i tanken – oj vad jag längtade bort då. Och längtar bort nu.

Då undrar man hur slumpen egentligen fungerar. För när jag sen ska gå igenom en tidningshög för slängning hittar jag först DN:s recension av Shrivers Vi måste prata om Kevin och Sydsvenskans recension av Mailers roman, när den kom på engelska (recenserad av Aghed förstås). Och sen, innan jag ska släcka ner här går jag in på Mrs B:s blogg och läser om... underbara boklådor.
Och då inte minst den där kyrkan i Maastricht som jag har längtat efter att få besöka sen Svenskan eller DN hade en helsida om den för några veckor sen.
Dessutom får jag se att Guardian i veckan åter skrivit om Maastricht-kyrkan, de gjorde det i vintras också. Det lär vimla av boknördiga engelsmän i södra Holland i sommar.

Dessutom fick jag i dag veta att Walter Mosley, min favorit(deckar)författare, dels har kommit ut med en ny (sista?) Easy Rawlins-roman, Blonde Faith, och dels har skrivit en hur-man-skriver-bok, This year you write your novel, och ni vet ju att jag gillar såna böcker.
Om ni behöver övertygas om Mosleys storhet räcker det kanske med att Fearless Jones, hans hjälte i flera romaner, äger och driver en bokhandel.

Det blev en ganska bra dag till slut alltså.

Hello my Lovely

DN:s Boklördag igen och naturligtvis ännu en bok man bara måste läsa.
Mårten Blomkvist – DN:s expert på just den här sortens LA-, Hollywood-, gamla idoler-böcker – skriver om The Long Embrace, Judith Freemans bok om Raymond Chandler. Eller snarare Cissy Chandler, författarens fru och helt uppenbart även hans musa. Eller kanske om deras Los Angeles, som på sitt sätt också var Chandlers musa. Och äkta maka.
Allt hänger ju samman.

Blir sugen på att kliva tre meter till vänster och ta en av Chandlers deckare med mig till sängen för sträckläsning. På sätt och vis synd att jag redan har plockat ut nästa deckare ur samma hylla: The Killer inside me av Jim Thompson. Samma klassiska nedskalade prosa, hårdkokt och skickligt ända ut i de nikotingula fingerspetsarna, om än inte lika hyllat i finkulturen. Men det kommer, jag lovar.
The Killer inside me kom i januari på svenska, en översättning som dröjde mer än 50 skamliga år. Men det är förstås på original den ska läsas.

Men först ska Blixthalka läsas ut, det bör ske i dag.


PS 1. Boklördag har även en liten intervju med Sara Villius, om hennes bok Sex. Den har jag redan lockats till på annan plats, vill passa på att rekommendera hennes lilla pärla Nej, det är en snöklump, som jag köpte på jobbet en gång. En pärla, som sagt.
Den är enligt bokus "Definitivt slut", och jag hittar den ingen annanstans heller. Men leta i antikvariaten, alltid finns det nån sur gubbe (surgubbe) som inte har gillat den. Eller, om ni ber snällt, låna den av mig.


PS 2. Försökte hitta Mårten Blomkvists text på dn.se. Jag vill ogärna tro att det handlar om snobbism, men varför finns den inte utlagd? Majakovskij, Brøgger, von Zweigbergk och boklistan - alla från dagens Boklördag - finns där ju. Vill Mårten B ha för mycket betalt för webbpublicering? Har de inte hunnit ännu? Eller platsar inte Chandler?

Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).