OK ramblers, let's get ramblin'

Är ni kvar? Det var ett tag sen, ett långt tag med oändliga tankebanor som skulle skrivas ner men glömdes på tunnelbanan eller tåget eller promenaden eller var jag nu var. Tankar som rörde allas vår dystra framtid, att vandra genom en stad man älskar, och en stad man är lite mer ambivalent till, om böcker som påverkade mer än man nånsin trodde, eller mindre än man hoppats. Filmer som överraskade, inköp som var bra, inköp som var onödiga, inköp som aldrig blev av... Smashing Pumpkins som bakgrundsmusik i tv fick Disarm att gå för högtryck, minnen av en värld så oskyldig och tragikomisk, tänk att det var 14 år sen den upptäcktes och köptes av en slump, innan dess var det mest Charles Trenet och Jacques Brel som gick varm under sommaren och det har jag visst skrivit för ett par inlägg sedan, vi är tillbaka i 2008 alltså, lugnande musik som behövdes när jag för första gången på jag vet inte hur många år grät av en bok. Grät och på samma gång var osäker på om jag ville läsa vidare och inte kunde låta bli att läsa en sida till och en och en och bara en till. The Road av Cormac McCarthy. Jag skrev innan det ofrivilliga uppehållet att den var mästerlig och det var den rakt igenom och alla bör läsa den, men den väckte oroliga känslor, fick mig att ligga sömnlös och grubbla och inse att, ja, sån är vår framtid, och det inom kort, kanske inte ens en generation bort, högst två eller tre och vad spelar det då för roll vad vi gör nu. Ekobilar och Greenpeace och sopsortering och inget vatten från Evian längre. Det spelar ju ingen roll. Och gladare kan man ju bli än att hålla på och tänka på sånt, eller hur? Och Silke Scheuermann och hennes Timmen mellan hund och varg och två systrar som älskar varandra och hatar varandra och jag därimellan som gick rakt in i romanen och inte kunde slita mig ur den. Lästes två gånger nästan på raken, när hände det senast? Och jag kan inte förklara det för jag hittar så få faktiska beröringspunkter med mitt liv och mitt psyke. Eller kanske psyket? Är det det? Och i så fall vems? Frågor igen. Men inget man blir direkt glad över. Om det är litteraturens roll, att göra en glad. Eller kulturens roll, för Paradise Now var ju ännu ett dystert inlägg om hur världen går åt helvete men så fruktansvärt bra, en film jag hade dragit mig för eftersom jag trodde den skulle vara schmaltz som amerikanska judar säger åtminstone på film. Men det var den inte, inte i mina ögon. Bara gripande, och jag som inte ens är blödig, om jag inte håller på att bli det. Bara lite mer känslig, närmre mina egna känslor och det är ju bra om än kanske bara effekten av medicin men det är ju bättre än inget. Sover åtminstone bra, så bra jag kan, tack vare mer medicin som jag bara kan tacka C för och som gör att jag inte har vänt på dygnet trots mina fåtaliga arbetstimmar i juli. Juli ja, juni försvann i fotbollens töcken med lite inslag av barndomsminnen modell Langeland och Fåborg och Vallås, lite opera i form av Aida, en besvikelse för övrigt men musiken är ju bra så i andra akten fungerade det bra att fokusera på orkestern och stänga av det andra i rummet och låta tankarna flyga bort någonstans. Vart? Om jag det kunde komma ihåg men jag minns att det var bra, tankarna och dit de for. En ny (gammal) Helle Helle blev det dan efter, den ligger här och väntar på att bli läst, som så många andra böcker, återkommer till det, men jag kan säga att de är lite lättare än The Road, de flesta i alla fall. Helle ja, hon köptes på Arnold Busck och sen fikades det på Fiolstræde, jag och Weekendavisen som var full av svenska nyheter, Mankell och Världens sista roman och tillochmed Högströms bok om Blågult recenserades. Och nåt till, tillräckligt mycket för att jag skulle bli förvånad var det. Skrev ner det i min röda anteckningsbok, tillsammans med några dvd:er jag funderade på att köpa och sen köpte, de kostade mellan 25 och 35 danska så det var inga stora summor det handlade om, bara storfilmer som Atlantic City, San Lorenzo-natten och en till, det står still i huvudet vilken det var. Skrev det sidorna efter ett citat jag kluddade ner på fredagen, från Cronemans recension av Hulken men jag är rädd att skriva ner det här för det kan tolkas som att jag vore suicidal och det är jag inte, inte nu i alla fall. Det kan man knappast vara efter att ha ätit Louisianas silltallrik med en Hof till. Det går inte, det är en himmelsk måltid. Deras Cezanne/Giacometti-utställning var vissen, så såg ni den inte missade ni inget. Läser vidare i min lilla röda att den danska filmen jag såg i Köpenhamn, Det som ingen ved, även den var en besvikelse och sämst var Maria Bonnevie som gjorde en stirrig svenska i klass med svenskan som helt förstörde Per Flys fina Arvet. Så går det när man måste söka pengar i olika nordiska länder och hitta anknytningar till dem. I filmen skulle det till exempel helt omotiverat åkas till Ribersborgs kallbadhus fast då fick vi å andra sidan se Amanda Ooms i trettio sekunder, en insats som höjde filmen en kort stund. Hoppas ett svenskt försök att göra en thriller i dessa FRA-tider går bättre. Men fan trot, Kjell Sundvall eller lär få göra en sån i stället för, säg, Ruben Östlund. Läser att jag kommer att sakna Behrang Safari i MFF men vet ju nu att säsongen redan är körd, det var den innan Toivonen missade straffen mot Sundsvall. O'Learys i Malmö är förresten uselt och där fick jag in en krogrecension i bloggen också, det trodde jag inte. Att jag skulle halka in på sport var väl mer väntat, det är lätt att glida in i fotboll eller annat ofarligt när tankarna inte vill stanna där de är. Det är lugnande men i längden förstås inte så tillfredsställande och EM blev aldrig den fest den var tänkt att bli, i mitt huvud alltså. Eller i min själ? Biroller, novellsamlingen av Ninni Holmqvist, var en fest, en trivsam samling, om man nu kan säga så om ganska otäcka berättelser, speciellt för oss som känner igen oss i diverse skildringar från inte alltid roliga skolgårdar. Och med Biroller är vi nästan tillbaka i nutiden där jag sitter efter att ha sorterat oändliga mängder papper och lagt dem för instoppning i pärmar, ni vet viktiga papper om elen och bostadslånen och CSN och sånt. Efter allt elände på alla boksidor i juni fick jag nog, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna får alltså vänta lite, nu är det en Rebus som gäller, Dead souls, som låter dyster men som rakt igenom är en fröjd att läsa, den där Ian Rankin vet allt hur man skriver bra deckare. Det enda är förstås att jag åter har fått panik och vill åka till Edinburgh. Klantmartin. Får hoppas på en resa dit nästa år eller så. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa mer om DI John Rebus och hans äventyr. Var det nån som orkade läsa allt det här? Använde medvetet inga semikolon, för jag är ännu lite osäker på hur de ska användas, valde en massa kommatecken i stället, trots Lynne Truss roliga kommateringsbok Eats, shoots and leaves som jag också läst senaste månaden. Nu blir det kaffe.

The Road to glory

Jag är helt fast i The Road.
Cormac McCarthy är verkligen mästerlig.
Men mest är jag fast i EM-träsket, och skriver för tillfället mest här.

För övrigt är det nu bara två dar kvar till Aida. Ska bli riktigt kul.

Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).