OK ramblers, let's get ramblin'

Är ni kvar? Det var ett tag sen, ett långt tag med oändliga tankebanor som skulle skrivas ner men glömdes på tunnelbanan eller tåget eller promenaden eller var jag nu var. Tankar som rörde allas vår dystra framtid, att vandra genom en stad man älskar, och en stad man är lite mer ambivalent till, om böcker som påverkade mer än man nånsin trodde, eller mindre än man hoppats. Filmer som överraskade, inköp som var bra, inköp som var onödiga, inköp som aldrig blev av... Smashing Pumpkins som bakgrundsmusik i tv fick Disarm att gå för högtryck, minnen av en värld så oskyldig och tragikomisk, tänk att det var 14 år sen den upptäcktes och köptes av en slump, innan dess var det mest Charles Trenet och Jacques Brel som gick varm under sommaren och det har jag visst skrivit för ett par inlägg sedan, vi är tillbaka i 2008 alltså, lugnande musik som behövdes när jag för första gången på jag vet inte hur många år grät av en bok. Grät och på samma gång var osäker på om jag ville läsa vidare och inte kunde låta bli att läsa en sida till och en och en och bara en till. The Road av Cormac McCarthy. Jag skrev innan det ofrivilliga uppehållet att den var mästerlig och det var den rakt igenom och alla bör läsa den, men den väckte oroliga känslor, fick mig att ligga sömnlös och grubbla och inse att, ja, sån är vår framtid, och det inom kort, kanske inte ens en generation bort, högst två eller tre och vad spelar det då för roll vad vi gör nu. Ekobilar och Greenpeace och sopsortering och inget vatten från Evian längre. Det spelar ju ingen roll. Och gladare kan man ju bli än att hålla på och tänka på sånt, eller hur? Och Silke Scheuermann och hennes Timmen mellan hund och varg och två systrar som älskar varandra och hatar varandra och jag därimellan som gick rakt in i romanen och inte kunde slita mig ur den. Lästes två gånger nästan på raken, när hände det senast? Och jag kan inte förklara det för jag hittar så få faktiska beröringspunkter med mitt liv och mitt psyke. Eller kanske psyket? Är det det? Och i så fall vems? Frågor igen. Men inget man blir direkt glad över. Om det är litteraturens roll, att göra en glad. Eller kulturens roll, för Paradise Now var ju ännu ett dystert inlägg om hur världen går åt helvete men så fruktansvärt bra, en film jag hade dragit mig för eftersom jag trodde den skulle vara schmaltz som amerikanska judar säger åtminstone på film. Men det var den inte, inte i mina ögon. Bara gripande, och jag som inte ens är blödig, om jag inte håller på att bli det. Bara lite mer känslig, närmre mina egna känslor och det är ju bra om än kanske bara effekten av medicin men det är ju bättre än inget. Sover åtminstone bra, så bra jag kan, tack vare mer medicin som jag bara kan tacka C för och som gör att jag inte har vänt på dygnet trots mina fåtaliga arbetstimmar i juli. Juli ja, juni försvann i fotbollens töcken med lite inslag av barndomsminnen modell Langeland och Fåborg och Vallås, lite opera i form av Aida, en besvikelse för övrigt men musiken är ju bra så i andra akten fungerade det bra att fokusera på orkestern och stänga av det andra i rummet och låta tankarna flyga bort någonstans. Vart? Om jag det kunde komma ihåg men jag minns att det var bra, tankarna och dit de for. En ny (gammal) Helle Helle blev det dan efter, den ligger här och väntar på att bli läst, som så många andra böcker, återkommer till det, men jag kan säga att de är lite lättare än The Road, de flesta i alla fall. Helle ja, hon köptes på Arnold Busck och sen fikades det på Fiolstræde, jag och Weekendavisen som var full av svenska nyheter, Mankell och Världens sista roman och tillochmed Högströms bok om Blågult recenserades. Och nåt till, tillräckligt mycket för att jag skulle bli förvånad var det. Skrev ner det i min röda anteckningsbok, tillsammans med några dvd:er jag funderade på att köpa och sen köpte, de kostade mellan 25 och 35 danska så det var inga stora summor det handlade om, bara storfilmer som Atlantic City, San Lorenzo-natten och en till, det står still i huvudet vilken det var. Skrev det sidorna efter ett citat jag kluddade ner på fredagen, från Cronemans recension av Hulken men jag är rädd att skriva ner det här för det kan tolkas som att jag vore suicidal och det är jag inte, inte nu i alla fall. Det kan man knappast vara efter att ha ätit Louisianas silltallrik med en Hof till. Det går inte, det är en himmelsk måltid. Deras Cezanne/Giacometti-utställning var vissen, så såg ni den inte missade ni inget. Läser vidare i min lilla röda att den danska filmen jag såg i Köpenhamn, Det som ingen ved, även den var en besvikelse och sämst var Maria Bonnevie som gjorde en stirrig svenska i klass med svenskan som helt förstörde Per Flys fina Arvet. Så går det när man måste söka pengar i olika nordiska länder och hitta anknytningar till dem. I filmen skulle det till exempel helt omotiverat åkas till Ribersborgs kallbadhus fast då fick vi å andra sidan se Amanda Ooms i trettio sekunder, en insats som höjde filmen en kort stund. Hoppas ett svenskt försök att göra en thriller i dessa FRA-tider går bättre. Men fan trot, Kjell Sundvall eller lär få göra en sån i stället för, säg, Ruben Östlund. Läser att jag kommer att sakna Behrang Safari i MFF men vet ju nu att säsongen redan är körd, det var den innan Toivonen missade straffen mot Sundsvall. O'Learys i Malmö är förresten uselt och där fick jag in en krogrecension i bloggen också, det trodde jag inte. Att jag skulle halka in på sport var väl mer väntat, det är lätt att glida in i fotboll eller annat ofarligt när tankarna inte vill stanna där de är. Det är lugnande men i längden förstås inte så tillfredsställande och EM blev aldrig den fest den var tänkt att bli, i mitt huvud alltså. Eller i min själ? Biroller, novellsamlingen av Ninni Holmqvist, var en fest, en trivsam samling, om man nu kan säga så om ganska otäcka berättelser, speciellt för oss som känner igen oss i diverse skildringar från inte alltid roliga skolgårdar. Och med Biroller är vi nästan tillbaka i nutiden där jag sitter efter att ha sorterat oändliga mängder papper och lagt dem för instoppning i pärmar, ni vet viktiga papper om elen och bostadslånen och CSN och sånt. Efter allt elände på alla boksidor i juni fick jag nog, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna får alltså vänta lite, nu är det en Rebus som gäller, Dead souls, som låter dyster men som rakt igenom är en fröjd att läsa, den där Ian Rankin vet allt hur man skriver bra deckare. Det enda är förstås att jag åter har fått panik och vill åka till Edinburgh. Klantmartin. Får hoppas på en resa dit nästa år eller så. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa mer om DI John Rebus och hans äventyr. Var det nån som orkade läsa allt det här? Använde medvetet inga semikolon, för jag är ännu lite osäker på hur de ska användas, valde en massa kommatecken i stället, trots Lynne Truss roliga kommateringsbok Eats, shoots and leaves som jag också läst senaste månaden. Nu blir det kaffe.

Köpenhamn I: boklådorna

Ett besök i Köpenhamn innebär för min del nästan alltid besök i minst en bokhandel och ett antikvariat. Det blir som en del av en ritual där jag går omkring i några favoritkvarter.
Den här gången blev det Politikens boghandel på Rådhuspladsen, där svenskarna faktiskt dominerade. De fanns där överallt, Larsson, Läckberg, Nesser, Theorin... det verkar som om inte heller danskarna kan få nog av våra stora skriftställare. Tre svenska deckare ligger på danska topplistan över de tio mest sålda böckerna, Camilla Läckbergs Olycksfågeln ligger etta.
Desto (ännu?) roligare att man kunde se högar av en ny svensk: Bitterfissen av Maria Sveland.
(Det är verkligen slående hur danskarna tar emot svenska böcker, filmer och skivor på ett sätt vi enbart gör med amerikanska diton. Deras påstådda avoghet till Sverige till trots kryllar det av svenskt i det danska kulturlivet.)

Nytt danskt fanns det också många exempel på. Carsten Jensen har redan hunnit skriva en ny bok efter Vi de druknede, Sidste rejse heter den. Och veckan som gick måste ha varit något av årets danska bokvecka.
Store Klaus Rifbjerg kom med sista delen i sin trilogi om 1900-talet (fick beundrande men inte dirket översvallande kritik), Iselin C Hermann kom med romanen Domino (mer om det i morgon!), och populäre s-politikern Villy Søvndal har fått sitt liv inom två tjocka pärmar.
Och så, roligast av allt, har Helle Helle har kommit med en ny bok, Ned til hundene, som i såväl Weekendavisen som Politiken ("Förväntningarna är höga [...] De infrias till fullo.") fick strålande recensioner och glädjande nog redan är såld till Sverige.
Det ska vara en typisk HH, som dessutom ska vara lite av en metaroman. Vi får följa "Bente", vilket inte är hennes riktiga namn, under en vecka som inte bjuder på så mycket action alls. Så lite att samtliga måltider beskrivs i detalj. Precis som det ska vara alltså. "Bente" är dessutom författarinna vars böcker i romanen diskuteras som vore de HH:s:

– Det handler mest sådan om almindelige mennesker.
– Det lyder kedeligt. Hvad laver de?
– Drikker kaffe og snakker og sådan noget.
– Hold da op.

Jag vet redan att jag måste läsa den. Däremot vet jag att jag inte hade velat läsa den kulturkonsumtionsminiintervju med HH jag hittade i Politiken. Där framgick det att hon varken går på bio eller teater eller lyssnar på musik. Däremot tittar hon tydligen med jämna mellanrum på Polanskis Rosemarys baby och är en flitig bloggläsare (Helle: hvis du læser det her må du gærne maile!)

Ingen av dessa böcker fick följa med mig hem dock. Det fasta bokpriset gör att boklådorna är många fler än i Stockholm, men också att priserna ligger lite över våra. Och det ska ganska mycket till för att jag ska köpa en ny bok för 249 danska kronor. Får helt enkelt mailbomba biblioteket om att de ska ta in Ned til hundene.
Däremot fick jag för 99 kroner med mig Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, som vann Nordiska rådets litteraturpris i år och verkar riktigt riktigt bra, samt en samling texter av filmgurun Mogens Rukov, den kostade bara 29 kroner.

Slas och Helle, Helle och Slas

Har läst två böcker i veckan, en på väg till och från jobb, en hemma i stugan när det var sängdags. Och det var två helt olika läsupplevelser, minst sagt.
Helle Helle och hennes Rødby-Puttgarden har jag nämnt tidigare, och den blev jag lycklig av att läsa. Inte glad, för den är ganska dyster, men lycklig för att den var så ömsint och för att den gav liv åt så marginaliserade figurer. Lycklig för att ett så fint – men enkelt – språk kunde samsas med berättelsen till en helhet som i huvudet växer sig starkare och starkare.

Den andra boken var Vägen till brevlådan av Stig Claesson, Slas alltså (jag skrev bestämt en annan, felaktig, titel i ett tidigare inlägg). Har så länge velat läsa honom och kanske är det dumt, kanske gav det för stora förhoppningar.
Kanske är det berättarstilen – som åtminstone här var upptagen med naturen och skildringar av hur allt såg ut – som tog emot. När folk berömmer Slas pratas det så mycket om hur fint han beskriver Sverige, och det är just det. Han beskriver, visar upp, låter oss gå i granskogen vi alla vet hur den ser ut. Låter oss – underförstått och genom sina karaktärer – veta hur mycket vi ska älska Den Svenska Naturen.
Och människan i den. Den utdöende rasen.
Han (för det är väldigt många "han") som lever där. Vi vet vad han gör och får inblickar i varför. Men han blir aldrig så levande som Jane hela tiden är i Rødby-Puttgarden. Just för att vi vet så lite om henne.
Är jag för otålig? Kanske. Det är stycken som visst kan ge färg i en bok. Men inte på sida efter sida. Det blir lätt för mycket Sjön ligger blank. Vattnet är lågt. Näckrosorna blommar invid land.

En annan sak är kvinnorna. De är där som objekt eller närmast onödigt ont. Någon man faller för eller har nytta av, eller, helst, som fasta inventarier.
Det slog mig när jag såg den omhuldade Vem älskar Yngve Frej?. Jag tyckte om filmen, men efterhand har jag blivit osäker på om jag verkligen gjorde det eller bara tyckte om tanken på den. Eller kanske tvingade mig själv att gilla den. Inför filmen skrev DN om den, det kan ha varit Leif Zern, och påpekade att Elna (den gamla kvinnan, syster till skomakaren) ständigt stod i köket och var sysselsatt vid spisen.
Jag spanade efter det, och visst var det så.
Och det är väl ok? För det var (är) ju så det var för tusentals kvinnor i den generationen (och alla andra). De stod vid spisen. Och det beskriver Slas.
Men bara för att det var så betyder ju inte det att Elna inte kan få säga något, ta del av historien (i dubbel mening) och vara en människa av kött och blod.
Vi fick ju veta mer om Yngve Frej (död sen 70 år och egentligen oväsentlig i berättelsen) än om Elna. Jämför med mamman i Bitterfittan, en släkting till Elna som åtminstone får leva på några sidor i en bok.

Jag läste aldrig ut Vägen till brevlådan. Tyvärr.

Nu blir det Nicole Krauss debut Man walks into a Room på tunnelbanan och Daniel Sjölin och hans Världens sista roman här hemma.

Jon kanon

I går söndag spreds det rykten om att manusstrejken i Hollywood skulle vara slut. Men på strejkbloggen (och vem sa att teknikens under inte förde något gott med sig?) kan man läsa att så inte alls är fallet. Tvärtom ska författarna ut i morrn bitti med sina plakat igen.

En av dem som har drabbats hårdast av strejken är Jon Stewart, talkshow-värd för The Daily Show, en bitskare och roligare variant av de där andra vi kan se i svensk tv. Oceaner bättre än Letterman, några medelhav bättre än Leno, mycket tack vare att han har sin show på Comedy Central och därför inte omgärdas av (lika mycket) censur som NBC och CBS-männen. Men under strejken av rapporterna att döma inte alls så bra som det brukar vara.

Därför är det olyckligt att The Daily Show börjar sändas i svensk gratis-tv i dag måndag – vid 23-snåret på Kanal 9. Från att ha huserat på Canal Plus kan en bredare massa äntligen se honom.
Ge mannen en chans, men kom ihåg att komma tillbaka när strejken är slut, då är han garanterat bättre.


On a brighter note:
Efter att i två dygn ha gruvat mig över att ha tipsat om en bok utan att ha läst den har jag nu läst 47 sidor i Rødby–Puttgarden. Och till min lättnad är den så bra som jag trodde. Hoppas jag inte är ensam om det.

Och just det. Bilden ovan föreställer min Jon Stewart-mugg, en gåva från Canal Plus förstås.

It's Showtime, folks!

Vi har ju matats med den så kvalitetsstämplade etiketten "HBO-serie" i ganska många år nu.
Det har varit Sopranos hit, Six Feet Under dit, Curb Your Enthusiasm ("Simma lugnt, Larry" är det väl verkligen ingen som säger va?), Entourage, The Wire och den serie som åtminstone i Sverige väl startade ädschbiiaouandet – Sex and the City.
Bra - i vissa fall makalöst bra –serier allihopa, och snart kommer vi ("vi" betyder här och hela texten igenom "vi som inte jagar bittorrents över nätet och/eller har dyra betalkanaler") åka på det igen, med Tell me you love me och John from Cincinnati.

Men har ni hört folk snacka om Showtime-serier i samma anda? Eller hört någon snacka om Showtime överhuvudtaget? Eller AMC för den delen?
Knappast va?
Det beror ju förstås på att denna amerikanska tv-kanal och produktionsbolag är lite av HBO:s fattiga kusin i USA, ungefär som Canal Plus och TV1000 här hemma, och inte har hivat iväg fantastiska serier i samma takt. Och på att de inte har ingått avtal med Canal Plus och därför gått miste om kanalens fantastiska pr-folk (ja, de mutar mig. Med ett julbord varje år.).

I det som överallt beskrivs som tv-mediets seger över filmen och att Hollywoods stjärnor numera gärna syns i serier lika mycket som på film (ja, det här är ingen nyhet, det har varit så ganska länge nu men svenska medier är ju inte alltid vindsnabba) har HBO här hemma fått representera hela den nya vågen.
I januari har vi äntligen fått se flera av de andra serierna, de som gör att man garanterat kommer att få läsa om en "explosion" eller "trend" i en tidning nära dig snart*. För efter L Word, Weeds och Fat Actress (tre roliga serier med kvinnor i huvudrollerna, kan ni nämna tre till sådär på rak arm?) kommer det mera.
Höstens näst bästa amerikanska serie Dexter var tjuvstarten, sen kom på en gång Californication på torsdagar (tv4) och Brotherhood på fredagar (svt). Och på onsdag ersätter svt höstens bästa amerikanska serie Studio 60 on the Sunset Strip med The Tudors, om den unge Henrik VIII och hans kvinnor (och politik förstås), en serie som väl ska vara Showtimes svar på HBO:s Rome antar jag.

Hade inte tänkt bli fast i nån ny serie nu, men blev direkt charmad av Californication och på nåt sätt även av Brotherhood, den senares två enormt trista huvudrollsinnehavare till trots. Kanske upptäckte även producenterna att såväl titelns bröder som skurken Moe var trista som sågspån (säger man så?) och la oväntat mycket fokus på Eileen (Annabeth Gish), den ene broderns fru, den i särklass starkaste karaktären, som får mer och mer utrymme redan efter tre avsnitt. Vågat är ett för starkt ord men överraskande och kul är det.
Vilket även kan sägas om att David Duchovnys Hank inte stjäl hela Californication-showen, vilket jag hade befarat. Det är faktiskt inte bara endimensionella plywoodskivor han erövrar.

Men det är alltså inte bara Showtime som anfaller oss. AMC kommer också. När jag bodde i USA 1993 fick jag en filmutbildning motsvarande 20 poäng genom AMC. De visade då gamla Hollywood-filmer dygnet runt (tänk TMC med kvalitet och variation) och hade dessutom amerikansk tv:s då roligaste programpresentatör, en äldre man som visste mer om film än dde flesta och självaste Martin Scorsese offentligt hyllade som sin idol.
I dag producerar de även egna serier, som Mad Men, vilken sedan några veckor kan ses på torsdagar i Kanal 9 – den kanalkrockar med Californication men repriseras på söndagar).
Mad Men handlar om 50-talets Madison Avenue och dess reklamare. Väldigt välgjort och återigen fängslande. Har du missat upptakten har du tidningarnas tv-sidor som inte uppmärksammar Kanal 9 att skylla på, men du borde likförbannat gräma dig.
Samtidigt börjar en av AMC:s andra serier i USA. Och av Weird Science att döma är Breaking Bad något att se fram emot (eller ladda ner...). På kanalens hemsida blev jag dessutom sugen på Robert Duvall-serien Broken Trail. Få se om jag kommer ihåg den när den kommer hit om tre-fyra år.

HBO, Showtime och AMC är kabel-kanaler och undgår därmed den amerikanska dubbelmoralen och kan visa lite lite mer snusk och låta karaktärerna säga starkare saker än "friggin'". Men det är ju inte bara där tv-stormen har dragit fram. CBS lyckades "tidigt" få filmskådisar till Brottskod: Försvunnen (Without a Trace) och NBC har vänt sig inåt tv-mediet med Studio 60 (som de sen sparkade ut igen) och 30 Rock. Mycket ironiskt att den enas farväl i svensk tv kom två dagar före den andras intåg, nästan halvannat år eter den amerikanska premiären visas serien här även för oss som inte betalar en spänn i tv-utgifter utöver pengarna som går till Kiruna.
Kritik av serien får vänta åtminstone ett avsnitt till, var lite för trött efter lite för god mat i väldigt underhållande sällskap i går när jag såg den i natt. Det är dock lovande att Lorne Michaels, mannen som förkroppsligar Saturday Night Live och som är förebild till Matt och Danny och gubben som dör i Studio 60.

Efter allt det här är det faktiskt dags för en bok. Rødby-Puttgarden, som jag oläst tvingade på L i går. Se det här som en offentlig ursäkt om den inte håller måttet.



* Man kanske skulle vara den som skrev den där "trend"-artikeln, och tjäna 3 000 minus skatt på detta fenomen som ingen annan sett.