Mammut, del 2

Ja, det var ju lyckat att brista ut i total utskällning av Mammut utan att ens beröra varför jag skrev. Skulle ju bara reagera på att en Mattias Oscarsson rapporterade om en "chockstämning i svensklägret" i Berlin efter alla utländska sågningar. 

Oscarsson trodde att det var för att Moodysson nu skulle få igen efter allt hyllande. Själv tror jag att det är för att regissören för första gången har gjort en ointressant film. För oavsett om han har gjort ett mästerverk (Fucking Åmål), en habil sak (Tillsammans) eller ren skit (Ett hål i mitt hjärta) så har där alltid funnits intressanta aspekter eller tillstymmelse till originalitet. I Mammut saknas det, här har Moodysson gjort en ängslig film utan substans. Jag hoppas han kommer tillbaka med en käftsmäll snart.

(Lyssna förresten på Kino. Gör det alltid, men nu speciellt om Mammut, och speciellt då Wilson, Törnvall och Blomqvist om Mammut 23 januari. Och Roger solo 13 februari.)

Mammut

Jag vet inte jag. Kanske hade jag för mycket av förutfattade meningar, kanske var jag för seg, eller så vägrade jag bara pressa in vaselin i ögona bara för att Moodysson är svensk och vi ska vara stolta som bara fan och tycka att allt han göra är så bra så bra när det faktiskt bara är Fucking Åmål som är genialisk.

Men Mammut var kass. Riktigt ordentligt kass. Kanske inte Forrest Gump-räligt-usel men långt ifrån godkänt. Här fanns ingen spänning i karaktärerna (spänning som i intressant material, inte thrillerspännande) , ingen empati, inget vidare spel, ingen djupsinnighet, inga speciellt vackra bilder, inget manus att tala om, inget utanför ramen, ingen undertext, inget att fundera på. Ja, ingenting faktiskt.

Det hände i stort sett inte ett dugg på duken, men det betyderju inte att det är djupt, eller intressant. För det hände inte heller nåt utanför duken. Det var bara platt.

När jag lämnade biograf Nisse i Solna ville jag ge den en tvåa, nu, efter att ha funderat några dar, undrar jag om det inte är ett överbetyg. 

Globar

Slumdog millionaire alltså.
En film som helt gått mig förbi.
Men på Golden Globe-galan vann den det mesta som Kate Winslet inte tog hem.
Eller Mickey Rourke för den delen. Mickey Rourke alltså, blir det en Oscar också för allas vår charmknutte?

Och så Mad Men förstås. I går visade Kanal 9 sista avsnittet av säsong 2, och nu får vi vänta länge. Suck. Enligt New York Times ligger seriens skapare Matthew Weiner i konflikt med produktionsbolaget/kanalen AMC, och kommer kanske inte vara involverad i säsong tre (som blir den sista?). Låter inte bra.
Och för att avsluta med mer Brian Clough: På tv-delen blev miniserien John Adams den stora vinnaren, serien är regisserad av The Damned Utd-regissören Tom Hooper.

(Att Jan Troell inte vann en glob för bästa utländska film var ju så givet att det inte är sant. Den israeliska som vann, Waltz with Bashir, verkar dessutom vara grymt bra. Vi får hoppas att den hittar hit nån gång.)

Rundgång

För två veckor sedan trillade senaste Sight & Sound ner i brevinastet. Hemma hos mig liksom hos de flesta stora svenska mediehus nöjesredaktioner.
Som många andra läsare av tidningen blev jag förvånad över förstasidans stora rubrik "The best of 2008". Det var ju inte Empire jag läste.
Nu råkar jag ju gilla listor, så jag skrämdes inte bort (och skrämdes man lugnades man av redaktör Nick James text), utan började kolla vad de 50 olika kritikerna (ingen svensk) tyckte. Och upptäckte förstås direkt att Låt den rätte komma in placerade sig delad nia på listan. Av årets alla sedda filmer alltså.
Starkt jobbat, tänkte jag, men struntade i att leka journalist och skriva om det. Jag kunde ju inte ana vilket scoop jag satt på, jag vet ju att tidningen finns hos DN, Svenskan, TT...

Men inte förrän Nicholas Wennö skrev om artikeln, som publicerades först i dag onsdag 17 december, började svenska medier skriva om "nyheten". Aftonbladet, TV4, ja till och med Östran skrev. För att inte tala om bloggosfären, ni vet den som ska ligga i framkanten och driva medierna mot snabbare nyheter och inte bara skicka runt gamla nyheter i ett evigt kretslopp.
Söker man på "Sight & sound" och "låt den rätte komma in" får man en hel bunt träffar. Det intressanta är att de svenska bloggträffarna är från 17 december, medan de internationella börjar redan 1 december, när man kunde börja läsa tidningen.

Lite extra roligt är det att läsa hur olika versioner träder fram. I Aftonbladet är omröstningen till exempel "traditionsenlig". Martin Söderström har nog inte gått till källorna och läst Sight & Sound ordentligt.

Själv har jag lärt mig läxan att börja rapportera in dessa scoop, man ska aldrig ta för givet att redaktionerna gör det själva.


Och just det, topp-10-listan ser ut så här:

1. Hunger
2. There will be Blood
3. Wall-E
4. Gomorrah
5. En julberättelse
5. Mellan väggarna
7. Of Time and the City
8. Happy-go-lucky
9. La Mujer sin cabeza (The headless woman)
9. Låt den rätte komma in

Det mest roliga är att hela sju av dem har gått, går eller kommer snart på svenska biografer. Vi får hoppas att Hunger, argentinska thrillern La Mujer sin cabeza och Terence Davies dokumentär Of Time and the City kommer hit också.

Filmfestivalen

Det är filmfestival i stan och jag borde få fyrkantiga ögon av allt tittande.
Men... så många filmer blir det nu inte.
Mellan en ny Kim Ki-Duk och nytt från "En soap"-regissören Pernille Fischer Christensen hittade jag några dokumentärer om Östeuropa och pensionärer som sjunger i kör (den senare, Young@heart, har hyllats rejält i USA).

Lite i senaste laget kan jag i övrigt tipsa om den riktigt starka orkanen Katrina-dokumentären Trouble the Water.
Resten av det verkligt sevärda verkar vara förpremiärer, som Hunger och Gomorra.
Mest förvånad är jag över att dokumentären American Teen inte är med här, den är inte bara väldigt bra, den hade passat festivalen som handen i handsken: amerikansk, independent, ungdomlig, relativt ung regissör på gång mot kändisskap.
Dessutom vann den pris i Sundance, något uppskattningsvis en femtedel av alla filmerna i Stockholm verkar ha gjort, i alla fall enligt programbladet. Om de inte vann "Silverbjörnen i Venedig", som Paper soldier påstås ha gjort (ett sånt korrfel får inte slinka igenom hos en festival som vill vara seriös).

Peeping Tom

Blev i går tipsad om att det var 103 år sedan gentlemannen Michael Powell föddes. Denne Powell som förutom en ojämn solokarriär tillsammans med Emeric Pressburger skapade några av de bästa och mest bildsköna filmerna som har kommit från de brittiska öarna. Raden av mästerverk är lång, men jag tror att det blir Black narcissus när jag i helgen ska fira av Powell.
Helst skulle jag vilja läsa hans tjocka självbiografi, som lär vara ruskigt bra. Men den får vänta, raden av ska-läsa-böcker är vansinnigt lång just nu.

Woody och jag

Senast jag var i New York, eller om det var näst senast, besöken kom i halvstrid ström på den tiden, köpte jag för första och hittills enda gången i mitt liv tiskriften The New Yorker. Enbart för att hela omslget pryddes av den lysande rubriken: Everything you always wanted to know about Woody and Mia (but were afraid to ask). Det handlade föstås om Woody Allen och hans motbjudande kärlek till styvdottern.
Den här gången blir det också Woody i New York. Har lyckats parera in besöket när hans senaste, ganska ljumt recenserade, Vicky Cristina Barcelona går på bio där. Och var ska man se en Woody Allen-film om inte i New York, även om den utspelar sig i Katalanien?

Dadadadadadadada Dadadadadadada Batman

Såg äntligen The Dark Knight i går. Och det var två timmar och 20 minuters ren glädje. Kan inte komma ihåg när jag senast bara njöt så av ren action och humor och, ja, underhållning. Självklart kan man skylla på att jag valde att "bara" okritiskt se underhållningen, men nog är det så man ska se filmen? Christopher Nolan är en av Hollywoods bästa på att skapa egna världar men han är ju inte en världsförbättrande Ken Loach för det. Det är klart att Kristus-symboliken inte var svår att se under slutscenerna, men ärligt talat, vem bryr sig?
Sommarens stora mysterium blir därför hur den kunde sablas ner så i svenska tidningar. Och naturligtvis just detta: ironin att jag av alla klagar på filmkritiker som inte förstår sig på en actionfilm.

När jag kom hem zappade jag förbi CSI och såg Matt Malloy som udda mördare. Matt Malloy? Det var han som för bara tio år sen slog igenom med tillsammans med en annan skådespelare – Aaron Eckhart, alltså The Dark Knights Harvey Dent/Two face.
Filmen hette In the company of men och blev Eckhart och regissör/manusförfattare Neil LaButes genombrott. Och Malloys. Men Malloys karriär gick helt uppenbarligen i stå. Det blev mest walk-on-roller i filmer eller små tv-biroller. Imdb har inte ens hans födelsedatum.
Se gärna (om) In the company of men, och inse hur olika två karriärer kan gå.
Och se – för guds skull – The Dark Knight.

Trist norgehistoria

Om ett par veckor (16 augusti) sänds det allra sista At the Movies with Ebert and Roeper, efterföljaren till klassikern Siskel & Ebert – den amerikanska filmkrönika vars gimmick har blivit en klassiker: "Two thumbs up!" (eller "Two thumbs down!" för den delen).

Och i kväll visade SVT en halvdan norsk film vid namn Hawaii, Oslo.

Och kopplingen? Jo, på Ebert and Roepers besöksvärda hemsida www.atthemoviestv.com hittar man bland annat ett 20-minutersklipp om årets bästa filmer hittills. Och bland de tio nämnda titlarna dyker norska filmen Reprise upp.

Aldrig hört talas om den filmen? Konstigt. Eller?
Dramat om två kompisar som har skrivit varsin roman är kanske den främsta representanten för den nya norska filmvågen.
Den som har uppmärksammats lite överallt i världen och som bland annat ledde till att Reprise gick upp på bio i USA, Holland och Taiwan. Som har gjort regissören Joachim Trier till ett namn i Moodysson-klass i den stora filmvärlden.
Som har sett till att Sverige nu inte bara har passerats av Danmark och Finland som internationellt filmland.

Så varför har du inte hört talas om Reprise?
Jo, filmen gick inte upp på bio i Sverige. Den gick ens raka vägen till dvd-hyllan, den gick raka vägen till tv. Efter tre visningar på Göteborg Filmfestival 2007 kom, såvitt jag har lyckats utröna, nästa svenska visning på TV1000. I kulturmångfaldens Sverige fick den inte plats. Å andra sidan kan vi i Stockholm i kväll se The Dark Knight i 16 olika salonger, och det är ju också en slags mångfald.

Lördag 9 augusti 21.00 visas Reprise igen, på TV1000 Nordic.
Övriga titlar i den norska vågen får vi nog nöja oss att läsa om. Eller åka till Göteborg i februari för att se.

Biodagar

Har inte varit på bio på evigheter. Men nu har jag sett två filmer på två dar.
I går Vive le tour, Louis Malles kortfilm om Tour de France 1962. Väldigt kul att se, allt som har ändrats – de drack öl under etapperna då – och allt som är sig likt – entusiasmen, folket, dopningssnacket.

Och i dag var det dags för mexikanska La Zona, om de privilegierade som låst in sig bakom murar och tagit sig sina egna lagar. Fin allegori över EU? Eller bara en bild av hur det ser ut på många ställen i världen? Fick lite caged community-känsla när jag gick hem och var i Filmstadens ombyggd bostadsområde. Det var bara porten som inte var bevakad här, annars var mycket sig likt. La Zona var bra, men inte fantastisk.

Det har varit mycket film och tv här några dagar. Anledningen är enkel, är inne i en period där det inte blir mycket läst alls. Knappt någonting faktiskt. Vi får se när det vänder.

Chris O'Donnell

Förra veckan funderade jag av någon anledning på vad det blev av skådespelaren Chris O'Donnell.
Så dyker han upp i en film på tv3 i kväll och jag gluttar lite. Det kan vara en av de sämsta filmerna jag har sett på flera år. Maltin's skriver att "the view of women here might even offend the Rat Pack." Och nej, The Bachelor är verkligen inget för den som tror att man och kvinna är jämlika och kan leva i harmoni med varandra.
Inte konstigt att filmen blev den (näst) sista hyfsat framgångsrika rulle O'Connell var med i. Jag minns honom som ständigt närvarande i halvusla 90-talsfilmer, men han var tydligen "bara" med i 15 filmer 1990-2000. Tills han tog vatten över huvudet och t o m producerade The Bachelor, då tog lyckan slut.
2000-talet har mest bestått av korta inhopp i serier som 2 1/2 män och Advokaterna (The Practice).

Men. Det finns alltid ett sånt. För man kan tydligen inte ens totalsåga en kass skådis utan att behöva kolla fakta. Den O'Donnell jag hade sett framför mig 2008 var en kille i diverse kändispokerprogram mellan olika avvänjningskurer.
Men helylle-Chris är gift med samma kvinna som för elva år sen, de har fem barn och hon är inte en strippa, hon är förskolelärarinna.
Där ser man.

Stranger than Paradise

Hinner inte skriva mer än så här nu, men:
Missa för allt i världen inte Stranger than Paradise på SVT2 22.25 i kväll. Det kan vara 80-talets bästa amerikanska film.

Pensionat Paradiset

Som siste filmintresserade person under 40 i den västra hemisfären har jag sett Kill Bill: vol 1.
Och nu vet jag varför jag inte har sett den tidigare.
För det kan ju aldrig vara ett bra tecken för en film när man zappar och hellre kollar på Håkan Södergren och Leif Boorks pseudoanalyser av hockey-VM.

Spelade i alla fall in Paradise Now på TV8, den förväntar jag mig vara oerhört mycket bättre. Men den stora frågan framförallt SVT måste fråga sig är ju varför en Stenbeck-kanal står för problematiserandet och analyserna av Israels 60-årskalas. Man kan inte begära att TV3 ska visa en film som Paradise Now, men det kan man – eller borde man kunna – av SVT. Som det är nu är man närmast glad över att SVT inte visade Exodus eller annan Israel-propaganda.

Nicole går på bröllop

Kommer ni ihåg The Squid and the Whale?
Klart ni gör. "Alla" såg den ju och "alla" älskade den sönder och samman.
Själv såg jag den långt efter videosläppet (När kommer vi att sluta säga "videobutiken" och "hyra en videofilm" osv. Eller är det bara jag som fortfarande gör det?) och blev förstås besviken.
Hade väntat mig ett mästerverk i klass med åtminstone The Ice Storm och Happiness och fick... nåt annat, nåt blekare. Men med den hajpen var inget annat att vänta kanske.

Nu kommer regissören Noah Baumbachs uppföljare (gissa om han måste ha haft prestationsångest), Margot at the Wedding, till Sverige.
Såg den för några veckor sen och gillade den riktigt mycket, mer än The Squid.
Vi är här ute på mörkare vatten, utan charmiga ungar och för den delen charmiga vuxna. Precis om i debuten befolkar Baumbach Margot med vuxna (grown-ups) som inte beter sig vuxet (adult). Men där skilsmässoparet ändå hade något ömsint över sig får man här kämpa för att ta till sig Nicole Kidmans Margot och de som kommer i hennes väg när hon åker till sin syster Jennifer Jason Leighs bröllop. Väl på plats fortsätter systrarna – med viss hjälp av blivande maken Jack Black (!) – sitt livslånga projekt att krossa drömmen om den lyckliga familjen.
Baumbach har växt, och får tag i större och viktigare trådar och tankar och inte minst beteenden än senast. Det är förstås en väldig massa dialog och relativt lite handling. De gör faktiskt inte så mycket mer än hänger och förbereder det där bröllopet. Och äter och bråkar och gråter och avslöjar livslögner och förråder varandras hemligheter.
Fascinerande och inte alls för snackigt.
Vi är långt ifrån den gängse amerikanska filmen år 2008, snarare har vi närmat oss Frankrike 1978. Som en Eric Rohmer med mer svärta, mindre djup och mycket mindre poesi.

Jag kan tänka mig att kritiken på fredag skjuter in sig på att Baumbach har mognat, men att humorn har försvunnit och djupet inte alls räcker till. Att det pratas och pratas men att inte mycket blir sagt. Att karaktärerna inte håller, att de är så osympatiska att man inte orkar bry sig. För man bör definitivt inte ha något emot att möta komplexa karaktärer som egentligen inte kan annat än att förstöra för andra och sig själva.
Kanske hjälper det att vara cynisk om man ska uppskatta Margot, eller så måste man bara gilla att se fina skådespelare prata. Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh (stor favorit!), Jack Black, Ciarán Hinds och – i en liten liten roll – John Turturro, de är strålande hela bunten och gör mycket för helhetsbetyget, mer än normalt.
Jag hade aldrig velat vara född in i den där familjen, men att titta på dem, det gillade jag. För mig har Noah Baumbach äntligen bevisat att hajpen inte var helt obefogad.

Dessa auktoriserade djupingar

Lyckades i går se några få minuter av den svenska thrillern (?) Vaxdockan, från 1962. Ni missade ingenting när ni inte såg den. Däremot kollade jag nyss upp en sak om filmen på Svensk filmdatabas och läste Kar de Mummas kommentar efter den allra första tv-visningen, 1965, och den kan ni gott läsa. Bättre än filmen var den i alla fall. Det verkar som om inte mycket har hänt på kultursidorna sen dess (fast det visste vi ju).

"Allting får det värde det ska ha bara man väntar en tid, sa en gång en känd humorist till mej, och det var ju mera oroande än uppmuntrande. Men det är så sant, både vad gäller teater, konst, litteratur och burköppnare. Det händer att det hårt kritiserade står sig och att det varmt lovordade och reklamerade faller bort. Vi läste just i går Gunnar Falks utmärkta kritik av filmen Vaxdockan, en spekulativ och vidrig film som svenska folket skulle matas med fredagskvällen. Det var en lika billig som svagsint historia, olämplig för äldre. Barn stänger av efter tre minuter och tar ingen skada. Men hur var det när filmen hade premiär på bio? Jo, då rusade specialisterna bland våra filmrecensenter ut och höjde verket till skyarna, dessa auktoriserade djupingar som anses så märkvärdiga och säkra i sina omdömen att de då och då även får recensera teater och litteratur på kultursidorna. [...] Men naturligtvis gläder sig många åt att TV-filmer driver människor hemifrån till teatrarne.""

Film på skånska

Sommarvärmen främjar inte mitt bokläsande märker jag.
Än värre är att det inte främjar biobesökande. Men om ni befinner er i eller omkring Malmö i helgen bör – ska – ni besöka Skånska filmdagarna på Spegeln.
Sydsvenskan tipsar om en ung intressant filmare, men den film ni verkligen ska gå och se är Tidsresenären, 16.00 i dag lördag. Och skulle ni missa den får ni sittstrejka tills de fixar en extravisning. Det är den värd.

När hygget blev Europamästare

1979 blev en relativt obskyr tysk vid namn Sepp Piontek förbundskapten för det danska fotbollslandslaget.
13 år senare sjöng Peter Schmeichel, Brian Laudrup och de andra danska landslagsspelarna Deutschland, Deutschland alles ist vorbei på Rådhuspladsen i Köpenhamn.

Och den här helgen går dokumentären ...Og det var Danmark upp i Danmark.
Det är historien om hur vi kom att älska roliganerna, Elkjær och Re-Sepp-Ten ("Vi er røde, vi er hvide"), det vill säga en dokumentär på knappt två timmar som verkar vara helt oemotståndlig.
Jag kan förstå om vissa läsare av den här bloggen inte håller med om det (och ni är med viss tvekan förlåtna), men om man som jag blir glad in i själen bara av att titta på trailern går det ju inte att undvika filmen.
Inte om man växte upp på 80-talet och fick stora delar av livssyn och fotbollssyn och musiköron formade under roliganernas era.

De danska recensenterna har ganska entydigt påpekat en del faktafel i filmen (speciellt Weekendavisen), men samtidigt älskar de vad de ser och ordet kritikersuccé är ingen överdrift.
Och publiken lär strömma till biograferna den också. Danmark missade ju sommarens EM (minns huliganen som sprang in på planen mot Sverige) och vad passar väl då bättre än lite nostalgi? Och de behöver inte leta efter att hitta filmen, den går upp i hela 59 kopior. Får man hoppas att åtminstone en av dem hittar över sundet?

Och så undrar man ju förstås när filmen om Tommy Svensson och hans spelare och vårt Sverige 1990-97 kommer. (Gud vad sugen jag blev att göra just den filmen.)

Filmkrönikan

Eftersom jag det senaste halvåret nästintill har bojkottat programmet har jag inte riktigt hängt med, men om alla uppgifter stämmer kan vi i kväll få bevittna en stor svensk kulturskymning falla – direkt i tv.
För om det vill sig illa sänder SVT i kväll det allra sista programmet av Filmkrönikan.

Det är visserligen att slå in dörrar som redan har trillat av gängorna av alla sparkar, men ändå:
Varför varför varför har ni låtit Filmkrönikan få förfalla så, SVT?

Andrea Reuter och hennes redaktion kommer på sina dödsbäddar att hävda att "folk alltid har gnällt på Filmkrönikan", men kära nån vad praktuselt det har varit samtliga gånger jag har råkat se något av det sen... Orvar slutade. Han hade sina kritiker, men ingen kan säga annat än att Orvar Säfström åtminstone tog ämnet seriöst. Förutom hans sidekick Emma Gray Munthe har ingen på filmkrönikan tagit ämnet film seriöst sen Orvar hoppade av för att bli pappa. (Såg ni programmet för nån månad sen när Emma hoppade in? Vilket underbart självmål av Reuter och Modiri att visa upp sin egen uselhet så. Ren Riise-klass.)

Varför är det så fult med ett program som går lite lite över huvudet på folk som helst vill se en "Stefan och Krister – The movie"?
Varför kan man inte få prata om en ny Chabrol, en ny Nanni Moretti, en ny Tsai Ming-liang – om en sån film skulle råka gå upp mellan den ena dyngan efter den andra? Och med prata om menar jag inte säga "Det händer inget på säkert tre minuter, den får en klappa av mig." utan faktiskt föra ett resonemang och diskutera något i mer än tre minuter. Kanske slänga in en referens till Visconti i stället för Star Wars? För det finns faktiskt ganska många där ute som är intresserade av just såna diskussioner. Man måste faktiskt inte nå alla med alla program. Det finns de som skulle uppskatta att ibland titta på två gråa herrar eller damer som pratar rakt upp och ner – de kanske har något att säga?
För ärligt talat, hade dagens filmkrönika varit ett matprogram hade vi inte kommit längre än hur man koka ett ägg. Steka det? Nänä, för avancerat, det finns ju mikrovågsugnar.
Så det kanske är bra att skiten läggs ner, ingen på SVT vill ju satsa på det, ingen människa har några som helst idéer. Mer än att "prata till kidsen" och "locka tittare".

Jag vill påpeka att det inte är hos fr Reuter och unge herr Modiri jag i första hand lägger skulden. För ärligt talat tror jag inte att de kan bättre. De visar ingen som helst kunnande, känsla eller ens kärlek till filmen som medium, så varför skulle man ställa krav på dem, de tror ju uppenbarligen att filmhistorien började med Pulp Fiction. Att Modiri inte bara erkände utan stoltserade och tyckte det var bra att han inte sett en enda Bergman-film säger mer än man vill veta om klimatet i redaktionen.
Men egentligen är det inte heller redaktörens (Dharma Garde?) fel.
Det är ju SVT:s ledning, eller åtminstone nöjesledningen, som ska skämmas. De vill ha tittarsiffror och häftighet och allt sånt de ändå inte kan konkurrera om. Och istället för att ge trogna tittare vad de vill ha hackar de sönder det som kunde varit fint.

Jag minns Nils-Petter och hans program (och jag minns hur jag 11 år gammal älskade en sån dunderdjuping som Torsten Jungstedt, minns att jag inte förstod vad han pratade om men att entusiasmen och vetandet smittade av sig! Och att humorn var stor – och intelligent.), och hur mycket jag än skulle vilja se ett sånt vuxet tilltal igen så är det inte ens halvvägs dit jag hoppas. Det skulle räcka med en Roger Wilson, en Karin Magnusson, en Jan Lumholdt eller en Gunnar Bohlin (I wish, I wish) i stället för superstolpskotten Navid Modiri och – den värsta av dem alla – Helena von Zweigbergk.
Minns hur nedsablad Gunnar Rehlin blev på sin tid.
Inse hur oändligt mycket bättre har var än det vi har fått sen dess.
Inse att det inte är konstigt att man är deprimerad.

Litteratur har åtminstone Babel, som då och då nästan får sändningstid. Det är inget Röda rummet men gott och väl ett program man kan titta på och lockas till läsning av.
När lockades ni senast att se en film Filmkrönikan pratade om?


Det här skrevs i affekt och är säkert inte alls sammanhängande, men det skiter jag i. Jag är förbannad.


(Sista(?) Filmkrönikan visas i kväll onsdag 20.30 på SVT2. De ska "intervjua" alla som lett programmet, undra om nåt vettigt blir sagt av någon född efter 1960? Själv ska jag på bio och se en fransk sak. Får se reprisen i stället, för att sörja vad som kunde varit.)

68 ändå

När jag för några timmar sen skrev om hur trött jag är på 68-romantiken hade jag ett men Aghed kommer antagligen att skriva nåt läsvärt om hur det var i Frankrike, han var ju där i huvudet, men inte orkade jag kolla upp det.
Naturligtvis har han skrivit långt om Paris och Cannes 1968. Långt mätt med svenska dagstidningsmått 2008 alltså. (Har jag inte helt fel för mig skriver Jan Aghed i Sydsvenskans 150-årsbok längre om hur hr chefredaktör Olof Wahlgren censurerade rapporterna. Av någon anledning står den dock inte i bokhyllan nu.)
Behöver man en bakgrund till Cannes 68 ställer Erik Helmerson förstås upp.

Som svensk har man annars mest fått bilden av Cannes 68 genom korta tv-klipp där Nils-Petter rapporterar från en kaotisk filmfestival. Vill man ha en annan rapport från då det begav sig rekommenderas senaste Sight & Sound (pappersupplagan), där Penelope Houstons rapport från festivalen för 40 år sen åter publiceras. Med klassisk engelsk understatement och en viss ton av "those french".
Förstås.

ps. Långt från 1968 är det, men om man ändå ska in på Sydsvenskan och läsa kan en klassisk sågning alltid lätta upp stämningen.

It was 40 years ago today...

Visst hade man önskat att SVT kunnat visa Den vita sporten i dag?
Redan långt innan tidningarna (i dag DN) började skriva om att 68-våren firar 40 var jag hjärtligt trött på jubileet. Har vi inte hört tillräckligt om Kårhusockupationen et al för en hel livstid?
Men filmen om Båstadskravallerna ("kravallerna", det var tydligen mest en sit-in, just i dag 3 maj 1968), fotograferad av bland andra Roy Andersson, Kalle Boman, Jörgen Persson (senare Bille August hovfotograf), Ingela Romare och Bo Widerberg – men officiellt inte regisserad av någon – hade man ju velat se.
Har såvitt jag vet haft två chanser att se den, och bommat båda.

I väntan på att få se den firar jag 40-årsfesten med en helg med Kenta, Stoffe och Stefan. Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet.
Sen får det vara nog med 68-nostalgi.