Mammut, del 2

Ja, det var ju lyckat att brista ut i total utskällning av Mammut utan att ens beröra varför jag skrev. Skulle ju bara reagera på att en Mattias Oscarsson rapporterade om en "chockstämning i svensklägret" i Berlin efter alla utländska sågningar. 

Oscarsson trodde att det var för att Moodysson nu skulle få igen efter allt hyllande. Själv tror jag att det är för att regissören för första gången har gjort en ointressant film. För oavsett om han har gjort ett mästerverk (Fucking Åmål), en habil sak (Tillsammans) eller ren skit (Ett hål i mitt hjärta) så har där alltid funnits intressanta aspekter eller tillstymmelse till originalitet. I Mammut saknas det, här har Moodysson gjort en ängslig film utan substans. Jag hoppas han kommer tillbaka med en käftsmäll snart.

(Lyssna förresten på Kino. Gör det alltid, men nu speciellt om Mammut, och speciellt då Wilson, Törnvall och Blomqvist om Mammut 23 januari. Och Roger solo 13 februari.)

Mammut

Jag vet inte jag. Kanske hade jag för mycket av förutfattade meningar, kanske var jag för seg, eller så vägrade jag bara pressa in vaselin i ögona bara för att Moodysson är svensk och vi ska vara stolta som bara fan och tycka att allt han göra är så bra så bra när det faktiskt bara är Fucking Åmål som är genialisk.

Men Mammut var kass. Riktigt ordentligt kass. Kanske inte Forrest Gump-räligt-usel men långt ifrån godkänt. Här fanns ingen spänning i karaktärerna (spänning som i intressant material, inte thrillerspännande) , ingen empati, inget vidare spel, ingen djupsinnighet, inga speciellt vackra bilder, inget manus att tala om, inget utanför ramen, ingen undertext, inget att fundera på. Ja, ingenting faktiskt.

Det hände i stort sett inte ett dugg på duken, men det betyderju inte att det är djupt, eller intressant. För det hände inte heller nåt utanför duken. Det var bara platt.

När jag lämnade biograf Nisse i Solna ville jag ge den en tvåa, nu, efter att ha funderat några dar, undrar jag om det inte är ett överbetyg.