Je suis un old fart

Nils-Petter Sundgren har blåst till krig mot den yngre massan av bloggare som recenserar film på nätet utan någon som helst kunskap om mediet eller känsla för historik (i en krönika i Allt om film).
Samtidigt har tydligen halva nätet dragit sina lansar mot Jan Aghed för hans recension av David Thomsons "Have you seen...", där Aghed slår ett par rallarsvingar mot de yngre, filmhistoriskt ointresserade, filmtyckarna.
Och, som om inte det var nog, har Kjell Häglund OCKSÅ dristat sig till att vilja ha kritiker med lite lite erfarenhet (läs kommentarerna också, en del är läsvärda).

De påhoppade, främst Andrea Reuter och Flm-grundaren Jonas Holmberg, har gått i taket och försvarar sig mot gubbarna som tycker att man borde veta nåt innan man uttalar sig.

Holmberg har en poäng i att de äldre i vissa fall borde ge sig ut i (internet)världen och se sig om, och Nils-Petters inlägg var faktiskt pinsamt i det att han inte förmådde skilja på äpplen och päron (redaktör någon?).
Men efter att ha läst samtliga texter (Nils-Petters krönika hittar ni i kommentarerna i Reuter-länken) är det bara att inse att massa plattityder har kommit och gått men ställningskriget är detsamma som för en månad sedan. Bortsett då från att "bloggosfären" åter visar att den skriker högst utan att få något sagt. Och bortsett från att de själva visar att kunskap och – inte minst – stilistisk talang nog är något ganska bra ändå.

Holmberg raljerar över att Aghed efterlyser kunnande och intresse för Ophüls, Truffaut och Renoir och fortsätter med att hans tidning minsann skrivit om "Hitchcock, Burnett, Tarkovskij, Polanski och tysk efterkrigsfilm". Om jag förutsätter att det är Charles Burnett ("Killer of Sheep") och inte Carol B han menar är det ändå en viss skillnad på i huvudsak engelskspråkig 70-talsfilm och franskt 50-tal. När ett seriöst filmmagasin tar Hitchcock och Polanski som seriöst och historisk alibi är det illa, faktiskt värre än jag trodde.

Reuter skriver att det är "svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad." Och visst är Nils-Petter lite galet ute när han får för sig att bloggen är en fortsättning på Filmkrönikan. Men han är förlåten, för Reuters verion av tv-programmet var ju så splittrat och uselt att hennes blogg är ett under av stringens och kritisk analys (och jag har inget emot bloggen).

Så jag är nog gammal jag. För nog är det skönt att kunna lita på skribentens kunnande? Nog är det skönt att slippa rätta den man läser eller hör eller ser? Nog är det skönt att Sundgren, Aghed et al skriver i sina papperstidningar och håller sig till det de kan riktigt bra?

Nils-Petter tipsar dessutom om kritikern Jonathan Rosenbaums hemsida (just en sån Jan Aghed borde få upp) och Daily greencine.com.

68 ändå

När jag för några timmar sen skrev om hur trött jag är på 68-romantiken hade jag ett men Aghed kommer antagligen att skriva nåt läsvärt om hur det var i Frankrike, han var ju där i huvudet, men inte orkade jag kolla upp det.
Naturligtvis har han skrivit långt om Paris och Cannes 1968. Långt mätt med svenska dagstidningsmått 2008 alltså. (Har jag inte helt fel för mig skriver Jan Aghed i Sydsvenskans 150-årsbok längre om hur hr chefredaktör Olof Wahlgren censurerade rapporterna. Av någon anledning står den dock inte i bokhyllan nu.)
Behöver man en bakgrund till Cannes 68 ställer Erik Helmerson förstås upp.

Som svensk har man annars mest fått bilden av Cannes 68 genom korta tv-klipp där Nils-Petter rapporterar från en kaotisk filmfestival. Vill man ha en annan rapport från då det begav sig rekommenderas senaste Sight & Sound (pappersupplagan), där Penelope Houstons rapport från festivalen för 40 år sen åter publiceras. Med klassisk engelsk understatement och en viss ton av "those french".
Förstås.

ps. Långt från 1968 är det, men om man ändå ska in på Sydsvenskan och läsa kan en klassisk sågning alltid lätta upp stämningen.

Richard Widmark

Det har ju gått några dar, men det måste ändå uppmärksammas, för de är inte många kvar nu, de stora från Hollywoods gyllene era.
Richard Widmark gick ur tiden i veckan.

Den 93-årige skådespelaren räknades aldrig till de riktigt stora. Han fick inte de största rollerna eller de fetaste dollarcheckarna och han fick sällan flickorna på slutet av sina filmer (som oftast antingen innehöll väldigt få flickor eller slutade med att alla dog) men alla vi som älskar film noir har tagit honom till våra hjärtan.

Den febrige, osympatiske figuren som aldig hade ro att stå stilla, smågangstern som hatade allt och alla, ingen spelade dem bättre än Widmark. Bara titlarna på några av hans mest berömda filmer säger en del: Kiss of death, No way out, Panic in the streets...
När Hollywood övergav noir-filmerna flyttade Widmark från storstadens mörkaste hörn till västerns vyer, tyvärr dock ofta i westerns där regissören var gladare i Technicolor än ordentliga manus eller skådespelarregi. Det inbegriper John Wayne och hans spektakel The Alamo, där Widmark mot Waynes uttryckliga önskan fick spela Jim Bowie.

Som Jan Aghed berättar spelade Widmark ofta figurer som stod långt ifrån den verklige Richard. Han stod (med USA-mått) starkt till vänster och dolde sällan sina åsikter. Det är en anledning till att han trots sin biroll i historieböckerna verkligen var en av de stora.
Och även en anledning till att han i John Waynes ögon var allt annat än hyvens. Kollade upp vad som sägs om vår hjälte i Garry Wills intressanta John Wayne. The politics of Celebrity och Lee Servers briljanta Robert Mitchum-biografi Baby, I don't care. Vi kan väl säga att Widmark framstår lite bättre i boken om vännen Mitchum.

Att Jan Aghed i Sydsvenskan berättar relativt långt om Widmark är inte konstigt, Aghed hade länge den svenskättade Widmark som drömintervjuoffer, en dröm som gick i uppfyllelse för 10-12 år sen då han för Sydsvenskan och Filmkonst gjorde en lång intervju. Filmkonst-intervjun lär finnas på ett bibliotek nära dig.
Däremor har det inte sorgligt nog inte stått många ord i DN eller Svenskan, de har bara varsina blänkare från PM och TT Spektra. Här borde Mårten Blomkvist eller Jan Lumholdt göra en insats som anstår en tidning som vill vara stor.

Sydsvenska tips

Sydsvenskan rapporterar om en mindre skånsk skandal. Tack M, för tipset!

Och när vi ändå är inne på Sydsvenskan så har Jan Aghed skrivit en recension av David Halberstams The Coldest Winter: America and the Korean War.
Som alltid läsvärt när Aghed skriver och som alltid (nästan) vill man läsa eller se det han tipsar om (nota bene, detta gäller ej musiken).

Därför var det förstås dumt att kolla vad han tyckte var 2007 års bästa böcker. För visst tusan har han hittat en bok jag bara måste läsa: The Marxist and the Movies: A Biography of Paul Jarrico av Larry Ceplair.
Visste inte att den fanns, men svartlistningen är ett ämne jag gärna läser om och Paul Jarrico har jag till och med träffat, eller åtminstone hört föreläsa två gånger.
Hans andra tips visste jag redan att jag ville (Naomi Klein och Susan Faludis tegelstenar) respektive tyvärr inte kommer att orka (om Majakovskij och av Vasilij Grossman) läsa, så jag slapp ändå lindrigt undan den här gången.