Fredrik väljer

Sveriges riksdag debatterar det mest kontroversiella lagförslaget på år och dag.
Senare i kväll ska det röstas om FRA går igenom.
Just den kvällen ville jag verkligen inte se herr statsministern stå i TV4 med en blågul halsduk om halsen och analysera Zlatans spel.
Fredrik ska alltså se matchen mot Ryssland på plats i Österrike. Förhoppningsvis går han senare i kväll in på internet och läser om hur det gick, i den viktiga matchen alltså, den han helst ska deppa efter.


Uppdatering:
Den största förlusten för Sverige den 18 juni 2008 var inte 0-2 mot Ryssland. Det var att FRA-lagen gick igenom.

Och så dagens citat:
"De [Ryssland] är definitivt i klass med oss, vilket de visade i kväll."
Lars Lagerbäck i Sportradion efter matchen.

Boris, oh Boris

Rent politiskt är det förstås mindre kul att Boris Johnson i går blev Londons nye borgmästare. För många kommer det rent av att bli förödande, de som röstade på clownen Boris och inte såg att de kan komma att få den mörkblåe vargen Boris.
Och för England i stort kan Labours förlust bli förödande inom bara ett par år.

Men trots att röde Ken (Livingstone) var roligare på posten än nån svensk kommunpolitiker (jfr t ex med Axén Olin eller Billström) blir Londons politiska liv roligare att följa nu – som om man gått från Billström till Göran Johansson eller ännu hellre Pajalas Bengt Niskas (som efter Charlotte Kallas Tour de ski-seger med orden "Det största ögonblicket under min tid som kommunalråd, det toppar till och med filmpremiären av Populärmusik från Vittula" lovade skidesset ett hus och en strandtomt).

Varje (varje) gång jag har varit i Storbritannien under det här årtusendet (en gång om året) har Boris varit i tidningarna, och det har aldrig handlat om politik. Har han inte varit lite väl öppenhjärtlig i sina kommentarer har han på cykel flytt undan fotografer (han cyklar gärna) eller bara helt enkelt varit på stan och visat sin härliga kalufs.
Och helt ärligt, det måste ju ha varit just det här som tog honom till posten. Det och Livingstones kaosartade politik (resultatet har iaf tyvärr varit kaos). Som Guardian skriver har Boris en hel del problem att lösa – fort – och det kan gå ut över dem som inte har den största plånboken.
För fräschören till trots är det förmodligen som satirsajten bbdo visar såhär vi borde se Boris:

68 ändå

När jag för några timmar sen skrev om hur trött jag är på 68-romantiken hade jag ett men Aghed kommer antagligen att skriva nåt läsvärt om hur det var i Frankrike, han var ju där i huvudet, men inte orkade jag kolla upp det.
Naturligtvis har han skrivit långt om Paris och Cannes 1968. Långt mätt med svenska dagstidningsmått 2008 alltså. (Har jag inte helt fel för mig skriver Jan Aghed i Sydsvenskans 150-årsbok längre om hur hr chefredaktör Olof Wahlgren censurerade rapporterna. Av någon anledning står den dock inte i bokhyllan nu.)
Behöver man en bakgrund till Cannes 68 ställer Erik Helmerson förstås upp.

Som svensk har man annars mest fått bilden av Cannes 68 genom korta tv-klipp där Nils-Petter rapporterar från en kaotisk filmfestival. Vill man ha en annan rapport från då det begav sig rekommenderas senaste Sight & Sound (pappersupplagan), där Penelope Houstons rapport från festivalen för 40 år sen åter publiceras. Med klassisk engelsk understatement och en viss ton av "those french".
Förstås.

ps. Långt från 1968 är det, men om man ändå ska in på Sydsvenskan och läsa kan en klassisk sågning alltid lätta upp stämningen.

Falköga

De senaste dagarna har vi fått veta allt och lite till om New Yorks guvernör Eliot Spitzer, en man ingen i Sverige hade hört talas om för tio dagar sedan. Och i går fick vi som såg Aktuellt veta att dagens viktigaste nyhet var att han nu avgår.
Exakt varför han avgår får ni googla fram.
Exakt varför Aktuellt och alla andra drar fram Spitzer som huvudnyhet får nu fundera på. Jag kan komma på många svar, nästan alla lika obehagliga och sorgliga. Sorgligast av allt vore om New Yorks guvernörs vara eller icke vara faktiskt är viktigt för oss, som i att oljepriset eller räntorna då skjuter i höjden ordentligt. I så fall blir jag rädd på riktigt. Eller är jag bara naiv?


En helt annan sak är att ni måste bänka er framför tv:n i kväll. 22.25 på tvåan. Kes – falken, en av de bästa filmer om barn som har gjorts. En av de bästa filmer som har gjorts, punkt. Ken Loach i sitt esse, och producerat av Tony Garnett, som faktiskt även producerade This Life. Det är mer realism, svordomar och tårar än Disney-saga alltså. Fram med näsdukarna!

Super Bowl

När jag skriver det här är det halvtid i Super Bowl mellan New England och Giants. Patriots leder 7–3, men det som har lockat mest kommentarer hittills är Barack Obama. Presidentkandidaten har köpt en reklamplats under Super Bowl, ingen megadyr sak som sänds i hela USA, "bara" en lokal sak, som sänds i 24 stater. Möjligtvis samma 24 stater som ska hålla val under Super-tisdagen?

Själv var jag inte extremt imponerad av de 30 sekunderna, mest var det ljudet som var sådär, men den går nog hem om jänkarna verkligen vill "save the world". Bryr sig Alabama-borna verkligen om det? Eller är jag bara inskränkt som misstror den gängse amerikanen?

För övrigt har fru Schwarzenegger, Maria Shriver, gått ut och offentligt ställt sig bakom Obama. Arnold gillar John McCain bättre.

Hillary har hamnat i mediaskugga. Vad blir hennes replik i morgon?