Köpenhamn I: boklådorna

Ett besök i Köpenhamn innebär för min del nästan alltid besök i minst en bokhandel och ett antikvariat. Det blir som en del av en ritual där jag går omkring i några favoritkvarter.
Den här gången blev det Politikens boghandel på Rådhuspladsen, där svenskarna faktiskt dominerade. De fanns där överallt, Larsson, Läckberg, Nesser, Theorin... det verkar som om inte heller danskarna kan få nog av våra stora skriftställare. Tre svenska deckare ligger på danska topplistan över de tio mest sålda böckerna, Camilla Läckbergs Olycksfågeln ligger etta.
Desto (ännu?) roligare att man kunde se högar av en ny svensk: Bitterfissen av Maria Sveland.
(Det är verkligen slående hur danskarna tar emot svenska böcker, filmer och skivor på ett sätt vi enbart gör med amerikanska diton. Deras påstådda avoghet till Sverige till trots kryllar det av svenskt i det danska kulturlivet.)

Nytt danskt fanns det också många exempel på. Carsten Jensen har redan hunnit skriva en ny bok efter Vi de druknede, Sidste rejse heter den. Och veckan som gick måste ha varit något av årets danska bokvecka.
Store Klaus Rifbjerg kom med sista delen i sin trilogi om 1900-talet (fick beundrande men inte dirket översvallande kritik), Iselin C Hermann kom med romanen Domino (mer om det i morgon!), och populäre s-politikern Villy Søvndal har fått sitt liv inom två tjocka pärmar.
Och så, roligast av allt, har Helle Helle har kommit med en ny bok, Ned til hundene, som i såväl Weekendavisen som Politiken ("Förväntningarna är höga [...] De infrias till fullo.") fick strålande recensioner och glädjande nog redan är såld till Sverige.
Det ska vara en typisk HH, som dessutom ska vara lite av en metaroman. Vi får följa "Bente", vilket inte är hennes riktiga namn, under en vecka som inte bjuder på så mycket action alls. Så lite att samtliga måltider beskrivs i detalj. Precis som det ska vara alltså. "Bente" är dessutom författarinna vars böcker i romanen diskuteras som vore de HH:s:

– Det handler mest sådan om almindelige mennesker.
– Det lyder kedeligt. Hvad laver de?
– Drikker kaffe og snakker og sådan noget.
– Hold da op.

Jag vet redan att jag måste läsa den. Däremot vet jag att jag inte hade velat läsa den kulturkonsumtionsminiintervju med HH jag hittade i Politiken. Där framgick det att hon varken går på bio eller teater eller lyssnar på musik. Däremot tittar hon tydligen med jämna mellanrum på Polanskis Rosemarys baby och är en flitig bloggläsare (Helle: hvis du læser det her må du gærne maile!)

Ingen av dessa böcker fick följa med mig hem dock. Det fasta bokpriset gör att boklådorna är många fler än i Stockholm, men också att priserna ligger lite över våra. Och det ska ganska mycket till för att jag ska köpa en ny bok för 249 danska kronor. Får helt enkelt mailbomba biblioteket om att de ska ta in Ned til hundene.
Däremot fick jag för 99 kroner med mig Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, som vann Nordiska rådets litteraturpris i år och verkar riktigt riktigt bra, samt en samling texter av filmgurun Mogens Rukov, den kostade bara 29 kroner.

Två nya att jaga

Veckan erbjuder två nya läsvärda anglosaxer i boklådorna.
Först 16 noveller som bjuder på lika mycket skratt och igenkänning som... ömhet. Är det fel ord? Nej, det är med ömhet vi får möta dessa vanliga människor i sina ganska ovanliga situationer.
Miranda July och hennes novellsamling No one belongs here more than you har redan hyllats av Lisa och Bokhora och jag kan egentligen inte lägga till så mycket mer än att även den som hårdnackat vägrar läsa boken bör hitta glädje i dess geniala hemsida. En pärla i det lilla formatet.
Och gillar du den är det sen bara att gå till videobutiken och hyra Julys film You and me and everyone we know – som var alldeles för lätt att missa när den kom, ta igen det omedelbart!
Och sen springer du och köper/lånar No one belongs here more than you. Hur enkelt som helst.

Bok nummer två gav jag upp hoppet om att få se på svenska redan för över ett år sedan. Jag hade hittat The Sea på Hedengrens (antar jag) efter att förgäves ha letat efter den ett tag.
Trots att den vann Booker-priset 2005.
Trots att John Banville är (relativt) stor på de brittiska öarna och borde vara en författare en hel del polohalsade DN-skribenter älskar.
Men nu har Brombergs kommit till skott, och senast i morgon ska Havet finnas ute i handlarna. Handlingen är ganska tråktraditionell: En medelålders man återvänder till en by där han tillbringade sin ungdoms bästa sommar. Snarkvarning, alltså.
Men prosan är fjäderlätt och glider fram, utan annan friktion än att man kan stanna upp och bara titta på det vackra språket.
Fast man kan undra lite över timingen, där tror jag Brombergs har haft lite otur. För efter en höst och en vinter där Ian McEwan har hyllats (och dissats) till höger och vänster är ganska många läsare nog lite mätta på "den sortens" (brittiska män ältar sin 60-årsångest) litteratur. För Banville är inte helt olik McEwan (bara lite tråkigare) – även om Banville antagligen skulle ge mig en mördande blick för det påståendet, han har inte så mycket till övers för sin författande kollegas verk.

Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg jättemycket av Havet, men jag hoppas den säljer. För om Banville blir omtyckt kanske den svenska marknaden även kan öppna sig för Graham Swift, en annan medelålders vit engelsman jag råkar gilla väldigt mycket.

(vad mycket ord det blir hela tiden, märks det att jag är otroligt sugen på att skriva?)