Netherland

Under tiden som jag har gått på teater och jobbat och sålt en lägenhet och köpt en lägenhet och flyttpackat (börjat) och  stressat och, ja, stressat, har jag läst Joseph O'Neills Netherland.

Den har hypnotiserat mig, den har hållt mig över vattenytan och den har allt eftersom berikat mitt liv. 

Jag har svårt, riktigt svårt, att sätta fingret på vad det är med den, men det hypnotiska i New York-skildringen gjorde mig närmast drömsk. Boken marknadsförs åtminstone i England som någon slags deckare där huvudpersonen försöker ta reda på vad som hände en Chuck Ramkissoon.

Men det är att göra boken en stor otjänst.

Själv försökte jag förklara för folk att jag läste en bok om cricket (det är mycket cricket) men det är också att göra Netherland en otjänst. Inte minst för att ingen skulle läsa den då, och för att den förstås inte alls handlar om cricket. Nej, den behandlar sorg, saknad, kärlek. Minnen och det svåra i att vara gift. Och New York och Brooklyn.

Omslaget på min pocketutgåva (Harper Collins) har en bild på utsikten från Chelsea Hotel, en annan (engelsk, tysk och holländsk) har fötterna och benen på någon som åker långfärdsskridskor – en mycket träffande bild för vad det handlar om (förstår man om man läser boken, där det åks skridskor på kanske två sidor).

Jag älskar bilden på min utgåva, älskar den för att jag vill dit. Nu. för att jag får något overkligt att längta till när verkligheten är ett stort virrvarr och jag bara vill lägga mig som en boll i ett hörn och... inte resa mig.

När Brombergs i höst ger ut boken som Nederland har även de valt den bilden. Vad de inte har valt är en presentation som ska läsas, där avslöjas alltför mycket av det man inte bör veta i förväg – se det som en varning. (Eftersom boken dessutom har ett väldigt manligt öga är jag nyfiken på hur den kommer att tas emot, jag misstänker att armarna inte är lika öppna här som i till exempel England.) 

För övrigt hittade jag det här på Brombergs:  "USA:s president Barack Obama uppgav i en intervju med tidningen Newsweek att han just nu läser Netherland av Joseph O'Neill. Han säger "It´s about after 9/11, a guy - his family leaves him and he takes up cricket in New York. And it's fascinating. Its a wonderful book, although I know nothing about cricket."

Jag har alltså en presidentsk smak, när jag plöjde Walter Mosley marknadsfördes Easy Rawlins-deckarna alltid som "Clintons favoritdeckare". 

Efter Netherland har jag äntligen kommit till Leif GW. Det är skönt det också.

Malou

Har inte så värst mycket till övers för Malou von Sivers. Kanske ingen skräll, men ändå. I veckan lyckades jag sitta hemma och se på hennes Oprah-koncept till bokklubb, en upplevelse bara det.
Det började lite småmysigt och puttrigt (förstås) med Malou i centrum och hennes upplevelser av månadens bok, Sofi Oksanens Baby Jane. Och det var inga små ord Malou tog till, man kunde rent av få intrycket att den var om inte omstörtande bra så åtminstone i klass med, säg Joyce Carol Oates.

Det fortsatte med Malous intervju med Oksanen, en intervju där Malou stod i centrum, där Malou gav huvudpersonen fel namn och fick rättas, en intervju där Malou fråade om Oksanens hår och där Malou tyckte det var synd att alla frågade om Oksanens hår.

Sen kom dagens gäster. Karin Magnusson, Ebba von Sydow och Regina Lund hade alla tvingats läsa Malous senaste upptäckt och skulle nu ställa sig i hyllningskören.
Men si, Karin tyckte att den föll platt till marken och Ebba såg ut som om hellre hade läst Henning Mankells modetips. Regina försökte vara mild och höll sig till att det inte var det bästa hon hade hållt i sina händer.

Det hela blev närmast Busterkeatoniskt i sin slapstick, men i ärlighetens namn blev man liiiiite lite mer intresserad av boken av sågningarna. Fast bara lite.
Jag fortsätter vackert med parallell-läsningar av Leif GW, Maken, Netherland, Bernardo Atxagas nya (vars namn jag inte kommer på just nu) samt The Damned Utd.

Det är ett hästjobb bara det.

Bavian

För några veckor sedan, eller har det kanske snarare gått en dryg månad?, presenterades de nominerade för Nordiska rådets litteraturpris. Att Sverige nominerade Johan Jönsons lysande Efter arbetsschema och Andrzej Tichy och hans Fält var en glad nyhet, men det roliga ("roliga") var hur stort hela nomineringsgrejen slogs upp på diverse kultursidor.
För det var knappast ett genuint intresse som styrde, bara slentrian, slöhet och en slags "så ska det vara för kulturpris är fina saker och dem slår vi upp".
För i ärlighetens namn, vem läser de norska och danska och färöiska böckerna?
Inte många, i synnerhet om man jämför med t ex Booker-priset, vars nominering och vinnare bara får notiser.

I Sverige har i alla fall knappast någon läst förra vinnaren, danska Naja Marie Aidts Bavian, den är inte ens översatt än. Den kommer någon gång i vår, alldeles väldigt för sent. Kan man fixa Harry Potter på en kvart kan man fixa Bavian på ett halvår, eller ett år eller två – novellsamlingen kom 2006.
Å andra sidan, den som väntar på något gott... för det är verkligen gott att vandra in i denna grymma, sjaviga, ibland hopplösa värld, ömsom överfull av ömsom ekande tom på kärlek.
15 noveller som man sällan vet vart de tar en, bara att det är skrämmande, och bra. Allt är förstås inte lysande, men lägstanivån är tillräckligt hög för att du inte ska fastna i läsningen.

Danmark för övrigt nominerat Helle Helle och hennes Ned til hundene. Men en dansk författarinna i samma ålder och med samma tema och i samma prosastil skulle vinna även 2009 är nog inte att vänta. I stället lär väl Per Petterson (Jeg forbanner tidens elv) ligga bra till, norrmannen är redan på väg att bli etablerad i USA, det är som vanligt bara Sverige som vägrar se över Liza Marklund-horisonten.

Bokrea

För vanliga döda är bokrean i februari årets bokköparfest. Jobbar man där jag jobbar har man två andra höjdpunkter att se fram emot; när recensionsexemplar och gratisexemplar säljs för en tjugolapp som går till Läkare utan gränser. Vi hade en sån dag nu och jag kom som vanligt hem med alldeles för många böcker.
Men inte kan jag väl tacka nej till Amanda Svenssons Hey Dolly, Hassan Loo Sattarvandis Still, antologin Våld till vardags, Rafik Schamis Kärlekens mörka sida, Johan Jönsons förra bok Restaktivitet, Ola Wikanders julklappsönskade Ett träd med vida grenar, Katrine Kielos Våldtäkt och romantik och några till för tjugo spänn styck?
Dessutom fick jag med mig filmklassiker som Kaninmannen, To be or not to be (Lubitsch version) och Ealingklassikerna Hue and cry och Lavender Hill Mob för en tia styck.
För att inte tala om den danska kulturtidskriften (eller vad man ska säga?) Victor B. Andersen's maskinfabrik. Gratis.

Hello my Lovely

DN:s Boklördag igen och naturligtvis ännu en bok man bara måste läsa.
Mårten Blomkvist – DN:s expert på just den här sortens LA-, Hollywood-, gamla idoler-böcker – skriver om The Long Embrace, Judith Freemans bok om Raymond Chandler. Eller snarare Cissy Chandler, författarens fru och helt uppenbart även hans musa. Eller kanske om deras Los Angeles, som på sitt sätt också var Chandlers musa. Och äkta maka.
Allt hänger ju samman.

Blir sugen på att kliva tre meter till vänster och ta en av Chandlers deckare med mig till sängen för sträckläsning. På sätt och vis synd att jag redan har plockat ut nästa deckare ur samma hylla: The Killer inside me av Jim Thompson. Samma klassiska nedskalade prosa, hårdkokt och skickligt ända ut i de nikotingula fingerspetsarna, om än inte lika hyllat i finkulturen. Men det kommer, jag lovar.
The Killer inside me kom i januari på svenska, en översättning som dröjde mer än 50 skamliga år. Men det är förstås på original den ska läsas.

Men först ska Blixthalka läsas ut, det bör ske i dag.


PS 1. Boklördag har även en liten intervju med Sara Villius, om hennes bok Sex. Den har jag redan lockats till på annan plats, vill passa på att rekommendera hennes lilla pärla Nej, det är en snöklump, som jag köpte på jobbet en gång. En pärla, som sagt.
Den är enligt bokus "Definitivt slut", och jag hittar den ingen annanstans heller. Men leta i antikvariaten, alltid finns det nån sur gubbe (surgubbe) som inte har gillat den. Eller, om ni ber snällt, låna den av mig.


PS 2. Försökte hitta Mårten Blomkvists text på dn.se. Jag vill ogärna tro att det handlar om snobbism, men varför finns den inte utlagd? Majakovskij, Brøgger, von Zweigbergk och boklistan - alla från dagens Boklördag - finns där ju. Vill Mårten B ha för mycket betalt för webbpublicering? Har de inte hunnit ännu? Eller platsar inte Chandler?

Dagens boktips

"Det faktum att den klassiska versionen av Gilgamesheposet
kallas 'standardversionen' innebär mer än bara att denna
form av texten var 'standardiserad' och spridd. Namnet
berättar också för oss vilken typ av akkadiska texten är
skriven på, nämligen den dialekt som med ett ganska
opoetiskt namn kallas 'standardbabyloniska'."

Låster det intressant? Det är det. Grymt fascinerande och, om man är lika pervers som jag, roligt.
Citatet var det första jag hittade när jag på måfå slog upp I döda språks sällskap för att hitta något att citera. För den är så hela boken igenom. Tror jag, har bara kommit en 110 sidor in. Ola Wikander – född 1981 och en sådär äckligt smart unge som lärde sig grekiska, latin, gotiska osv som tonåring – går igenom elva utdöda språk, och jag vill bara lära mig mer och mer och har kommit till stadiet där jag inte vill att tunnelbanan ska ha kommit till rätt station ännu.

Poesi i Götgatsbacken

Det är ju attans att man är så nyfiken. Tog en lång promenad på väg till jobbet och fann mig plötsligt utanför Söderbokhandeln på Götgatan. Hade ju inte tänkt att köpa nåt men så hade de en trave av Jag är en grön bänk i Paris på ett bord på trottoaren. Och Kerstin Thorvall vill jag läsa mer av. Och ska jag läsa poesi ska det vara i den form Thorvall bjuder på. Och vem är väl jag att trotsa gudarnas uppenbara signaler?

Märker att jag är lite lite sen till jobbet, men det finns verkligen inte många saker som slår att gå omkring i en mysig boklåda, så inte kunde jag motstå frestelsen. Och snart fick Kerstin Thorvall sällskap av Ninni Holmqvist och Enhet. Var på väg att köpa den redan för några veckor sedan, men då blev det Silverfisken i stället. Det var ett köp jag inte har ångrat men allteftersom Lisa har tjatat om Enhet har jag blivit mer och mer nyfiken.
Av rena farten blev två tre när en etymologisk ordbok slank med också.

När jag kom ut var jag ovanligt lugn i själen och med rocken på men inte knäppt, halsduken slappt fladdrande och böckerna i en påse under armen på ett sätt doktoranderna alltid hade på Allhelgonabacken kände jag mig extremt kulturell när jag släntrade nerför Götgatsbacken. Det var bara några Gauloises och baskern som fattades.
Blev knappt 20 minuter sen till jobbet och skuldkänslorna över att J skulle få ta över lite av mitt jobb försökte jag muta bort med att bjuda på en finkaffe från caféet i gatuplanet. Den planen lyckades den med, hon blev glad.

Inte drunknad än

Kämpar med Vi, de druknede. Det kommer att ta tid, det är många sidor att ta sig igenom och det går inte alltid så snabbt. Får ju skylla mig själv att jag läser på danska men å andra sidan njuter jag mer. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle orka läsa klart den på svenska.

Men kämpar är ändå fel ord. För det är bra. Belive the hype!

Slas och Helle, Helle och Slas

Har läst två böcker i veckan, en på väg till och från jobb, en hemma i stugan när det var sängdags. Och det var två helt olika läsupplevelser, minst sagt.
Helle Helle och hennes Rødby-Puttgarden har jag nämnt tidigare, och den blev jag lycklig av att läsa. Inte glad, för den är ganska dyster, men lycklig för att den var så ömsint och för att den gav liv åt så marginaliserade figurer. Lycklig för att ett så fint – men enkelt – språk kunde samsas med berättelsen till en helhet som i huvudet växer sig starkare och starkare.

Den andra boken var Vägen till brevlådan av Stig Claesson, Slas alltså (jag skrev bestämt en annan, felaktig, titel i ett tidigare inlägg). Har så länge velat läsa honom och kanske är det dumt, kanske gav det för stora förhoppningar.
Kanske är det berättarstilen – som åtminstone här var upptagen med naturen och skildringar av hur allt såg ut – som tog emot. När folk berömmer Slas pratas det så mycket om hur fint han beskriver Sverige, och det är just det. Han beskriver, visar upp, låter oss gå i granskogen vi alla vet hur den ser ut. Låter oss – underförstått och genom sina karaktärer – veta hur mycket vi ska älska Den Svenska Naturen.
Och människan i den. Den utdöende rasen.
Han (för det är väldigt många "han") som lever där. Vi vet vad han gör och får inblickar i varför. Men han blir aldrig så levande som Jane hela tiden är i Rødby-Puttgarden. Just för att vi vet så lite om henne.
Är jag för otålig? Kanske. Det är stycken som visst kan ge färg i en bok. Men inte på sida efter sida. Det blir lätt för mycket Sjön ligger blank. Vattnet är lågt. Näckrosorna blommar invid land.

En annan sak är kvinnorna. De är där som objekt eller närmast onödigt ont. Någon man faller för eller har nytta av, eller, helst, som fasta inventarier.
Det slog mig när jag såg den omhuldade Vem älskar Yngve Frej?. Jag tyckte om filmen, men efterhand har jag blivit osäker på om jag verkligen gjorde det eller bara tyckte om tanken på den. Eller kanske tvingade mig själv att gilla den. Inför filmen skrev DN om den, det kan ha varit Leif Zern, och påpekade att Elna (den gamla kvinnan, syster till skomakaren) ständigt stod i köket och var sysselsatt vid spisen.
Jag spanade efter det, och visst var det så.
Och det är väl ok? För det var (är) ju så det var för tusentals kvinnor i den generationen (och alla andra). De stod vid spisen. Och det beskriver Slas.
Men bara för att det var så betyder ju inte det att Elna inte kan få säga något, ta del av historien (i dubbel mening) och vara en människa av kött och blod.
Vi fick ju veta mer om Yngve Frej (död sen 70 år och egentligen oväsentlig i berättelsen) än om Elna. Jämför med mamman i Bitterfittan, en släkting till Elna som åtminstone får leva på några sidor i en bok.

Jag läste aldrig ut Vägen till brevlådan. Tyvärr.

Nu blir det Nicole Krauss debut Man walks into a Room på tunnelbanan och Daniel Sjölin och hans Världens sista roman här hemma.

America de Sud

Just nu kan man på svt se en av de sämsta filmer jag har sett på evigheter, La Virgen de los Sicarios eller Mördarnas jungfru på svenska. Den är förhoppningsvis slut när du läser det här, men poängen med att nämna den (och anledningen till att jag överhuvudtaget började titta) är att det är en colombiansk film.

För det sydamerikanska dåliga samvetet har länge legat och pyrt inom mig. Det började med någon hajpad bok tidigt i fjol (och som jag helt har glömt bort vilken det var), fortsatte med Ernesto Sabato och Jose Luis Borges och hans Fiktioner (som jag skrev om redan här) och kulminerade för snart två veckor sen och DN:s uppslag om "Trollkarlen Cortázar".

Världen dräller av författare man önskar man läst, men Sydamerika är sällsynt välrepresenterat på den listan. Allende och Neruda har jag aldrigt kännt nåt sug att läsa men av Gabriel García Márquez har jag bara läst Krönika om ett förebådat dödsfall. Inte ens Hundra år av ensamhet är läst, trots att den stått i bokhyllan sen den snoddes ur föräldrahemmets bokhylla ca 1994. Och Mario Vargas Llosa, honom vill jag verkligen läsa.
Och Borges Fiktioner. Just det, har ännu inte tagit mig igenom den, skyller på att det inte är en bok man sträckläser på ett dygn. Eller 200, tydligen.

Och så då Julio Cortázar. Läste DN-hyllningen och insåg att jag vill ta mig an honom. Smet in på Hedengrens någon dag senare och tittade på de två böcker jag hittade, Samlade noveller och Hoppa hage, två luntor som var lika tjocka som de var vackra. Insåg att Cortázar kommer att gnaga på mitt samvete länge än.

Men varför läser jag dem inte, sydamerikanerna? För att vi inte uppmärksammar dem på samma sätt som de anglosaxiska författarna? För att det är så få som översätts?
Naturligtvis. Men också för att jag är en så utpräglad anglofil, tar diskbänksrealister till mitt hjärta och slänger bort surrealistisk, burlesk, övernaturlig och frodig litteratur så fort jag kan. Ge mig en ensam långdistanslöpare, en svårmodig Rebus eller ett nygift par på Chesil Beach. Men ge mig inga änglar eller mustiga familjefejder.
Och detta trots att jag så starkt älskar Nedstörtad ängel.

Att man ska vara så inskränkt.


Merläsning:
Filmen Mördarnas jungfru var regisserad av Barbet Schroeder, en regissör med minst sagt spretig filomgrafi. Själv hörde jag talas om honom i samband med Barfly och Mysteriet von Bülow. Sen har jag sett att han poppat upp som regissör till tvivelaktiga Ensam kvinna söker… och Sandra Bullock-thrillern Murder by Numbers.
Jaha. Och?
Jo, det visar sig på imdb att killen producerat Fassbinder och ett antal Eric Rohmer-filmer (bland annat Ma nuit chez Maud). Han har gjort en dokumentär om Idi Amin och skådespelat i allt från Snuten i Hollywood III till Godards Les Carabiniers från 1963. Att han år 2000 filmade i Colombia beror antagligen på att schweizaren växte upp i Medellin(!). Senaste alstret var den i vintras bioaktuella dokumentären Terrorns advokat. Den skulle man nog sett.
Dessutom var han alltså schweizare. Och jag som för inte så länge sen totalsågade schweizisk film. What goes around comes around.

Huvudvärk, måndag

Var hos doktorn i dag. Hinner säga att jag har ont i huvudet och att jag är orolig innan herr doktor säger att "så många som har ont i huvudet och som blir oroliga för att det är en hjärntumör, men tumörer dyker inte upp på en vecka".
Jaha, tack för den. Vem hade pratat om tumör?
Går vidare till nästa doktor i morgon.

En stor avigsida med värken är att jag hann gå på biblioteket förra måndan, precis innan huvudvärken kom. Så Helle Helles Rødby-Puttgarden ligger här och lockar, precis som Slas Allt står i lågor. Suck.
Rødby-Puttgarden ska bli förövningen för Carsten Jensens nya bok, Vi, de drunknade. Båda på danska förstås.

Nu ska Beckman, Ohlson & Can spelas in, innan sängen kallar. Missade större delar av förra veckans program, det var så bra att jag surar för att jag missade resten. Påminner lite om det suveräna 90-talsprogrammet där folk diskuterade för tv "tunga" ämnen och det bara var deras ansikten och svart bakgrund som syntes. Birgitta Stenberg var med och blev min idol (vilket påminner mig om att även hennes nya bok måste läsas). Nån som vet vad det programmet hette?

Just nu (vill jag läsa)

Om jag kunde skulle jag helst bara ligga i sängen och läsa den här veckan (också). Fyra dagar helt utan dator och sen nästan ingen dator alls utanför jobbet har gjort susen för min stress.
Fast jag sover som en galning också. Tar det som ett gott tecken.
På nattduksbordet (hyllan) just nu:

The Golden Notebook av Doris Lessing
I döda språks sällskap av Ola Wikander
Fargo Rock City av Chuck Klosterman
Man walks into a Room av Nicole Krauss
Fiktioner av Jorge Luis Borges
Amberville av Tim Davys
Strangeland av Tracey Emin
Undtagelsen av Christian Jungersen
Dead Souls av Ian Rankin

Känner på mig att listan förlängs på fredag, har inte köpt en bok sen... herregud, före jul!