Snabbläst

Är inte vad vid att plöja en bok på en dag, den sortens total läshängivelse kommer allt för sällan nuförtiden. Men i helgen plöjdes faktiskt två böcker – en riktigt bra och en riktigt dålig.

Att Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon var den sistnämnda gjorde naturligtvis snabbläsningen lättare, jag skippade helt enkelt halva boken. Språket, tonen, berättelserna – inget av det har något ni behöver ta del av. Förlagets "Ömsom fantastiska, ömsom strängt realistiska, men alltid med en ton och ett slags ursinne som gör att man läser dem med ett undertryckt skratt" ska man ta med en mycket stor nypa salt.

Iselin C Hermanns brevroman Prioritaire var desto bättre. En liten ängel kom flygande och gav mig den, men det var inte någon sorts pliktskyldighet som fick mig att öppna den tunna boken. Som ingen kan ha undgått att förstå är Hermann en ny stor favorit, man glider igenom de knappa 170 sidorna och tar sig in de två brevskrivarna D och JL utan att man egentligen vet någonting om dem. Eller, vi får ju veta en del om deras tankar, deras snuskiga, ömma, kaotiska tankar som de flesta av oss någon gång har haft. En perfekt bok att ha i bakfickan eller handväskan eller nära hjärtat.

Äntligen är det dags att sätta tänderna i Mig äger ingen!

Konsten att läsa och skriva

Hänvisade till Stephen Kings On writing när jag skrev om Erik Helmersons Blixthalka och har sen dess grubblat lite på det där med hjälp-att-skriva-böcker. Jag äger nämligen ett antal, detta trots att jag inte sitter med en skrivbordslåda full med halvfärdiga romaner.
Det är helt enkelt en genre jag gillar att läsa, om de är skrivna av bra författare vill säga. Och jag verkar inte vara ensam, genren upptar hyllmetrar i stora bokhandlar (åtminstone i engelskspråkiga länder) och många många sidor hos internethandlarna.

Jag vet egentligen inte var fascinationen kommer ifrån. På ett sätt vill jag inte veta så mycket om författarna och hur böckerna kom till. Sån information kan ju (för) ofta ställa sig i vägen för läsupplevelsen. Vi kan kalla det Lex Hemingway.
Fast... sen har vi ju det där andra, den där drömmen om att sitta i det där lilla huset med den där vidunderliga utsikten och skriva skriva skriva (och älska och äta god mat och dricka gott vin och gå i bergen och se lagom härjad av livet ut).
Och intresset för det skrivna ordet finns ju, hur det går till att fästa ord på papper och se till att de inte stannar där utan går in i läsarens själ, eller åtminstone hjärta. Fast just det går förstås inte att lära ut.

När jag skriver det här inser jag att böckerna inte står tillsammans i mina bokhyllor, de är utspridda och i vissa fall nästan gömda. Som om jag skämdes för dem. Gör jag det? Och i så fall varför?
Den suddiga bilden ovan föreställer de att-skriva-böcker jag i ett huj kunde hitta i hyllorna och jag har faktiskt läst dem alla, utom V S Naipauls, den hade jag glömt bort att den fanns. Den är ju så tunn att den knappt syns ens (ligger mellan Olof Lagercrantz rödfläckiga Om konsten att läsa och skriva och Screenwriting, manusbibeln när jag pluggade sånt i Köpenhamn.

Bilden ljuger för övrigt inte när den visar lika många filmmanusböcker. Bortsett från att jag är fascinerad och intresserad av manusförfatare och deras kamp skulle jag förstås vilja skriva manus och så berättar de så ofta om livet bakom Hollywoods kulisser. William Goldmans Adventures in the screen trade är Klasikern med stort K och borde läsas av alla som är intresserade av ämnet, men det finns ju massor av bra böcker i kategorin.
Som Monster av John Gregory Dunne (Joan Didions man, han som sörjs i The year of magical Thinking), en tragikomisk höjdare i ämnet om vad som händer med ett manus när det skickas fram och tillbaka i drömfabriken.

Ja, så skulle jag kunna fortsätta och glöden i huvudet som brinner allt starkare när jag skriver och vill skriva ännu mer om böckerna visar ju att jag inte borda gömma undan de här exemplaren.
Det kännns som om det är dags för en stor ommöblering av ganska många hyllmeter text snart. Det ser jag fram emot. Verkligen.

Förresten, om ni inte äger Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva borde ni nästan skämmas och genast springa till en boklåda. Den kommer att ligga i den bokkorg jag ska ge mina kusiner när de går ut gymnasiet för den borde alla få chansen att inspireras av.

Dagens boktips

"Det faktum att den klassiska versionen av Gilgamesheposet
kallas 'standardversionen' innebär mer än bara att denna
form av texten var 'standardiserad' och spridd. Namnet
berättar också för oss vilken typ av akkadiska texten är
skriven på, nämligen den dialekt som med ett ganska
opoetiskt namn kallas 'standardbabyloniska'."

Låster det intressant? Det är det. Grymt fascinerande och, om man är lika pervers som jag, roligt.
Citatet var det första jag hittade när jag på måfå slog upp I döda språks sällskap för att hitta något att citera. För den är så hela boken igenom. Tror jag, har bara kommit en 110 sidor in. Ola Wikander – född 1981 och en sådär äckligt smart unge som lärde sig grekiska, latin, gotiska osv som tonåring – går igenom elva utdöda språk, och jag vill bara lära mig mer och mer och har kommit till stadiet där jag inte vill att tunnelbanan ska ha kommit till rätt station ännu.