Böckerna anfaller

Sprang in på biblioteket och lämpade av lite böcker. Sprang som vanligt upp på andra våningen och kollade in heta hyllan. Och visst hade jag tur även denna gång. Så om någon undrar var jag är de närmaste sex dagarna är det med näsan i Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist.

Därmed blev den lilla hög av böcker på tur jag hann bygga upp inaktuell. Men nästa vecka lär Överkonstapel Studer, omläsningen av Blanche och Marie samt Norwegian wood åter bli aktuella. Studer allra mest så.
Ja, och så fortsätter ju Lady Chatterley med sina utsvävningar förstås.

Och till råga på allt satte jag på SVT:s morgonprogram i morse, lagom till Marina Schiptjenkos boktips. Och hennes beskrivning av Solange fick mig att genast ta fram den ur hyllan och vilja läsa om både den och Willys andra verk.

Ja, jo, just det. Så har jag i ett svagt ögonblick även lovat att läsa en Marian Keyes. Och det börjar närma sig upp till bevis, även om den fick en fin recension.
Verkligen tur att det är semester snart.

Sånger från tredje våningen

Har ägnat större delen av de senaste tre dagarna på balkongen, nästan så att jag har flyttat dit under mina vakna timmar. DI John Rebus har klarat av sina äventyr i Dead souls, lite mer omtöcknad men fortfarande vid liv. Själv har jag mest längtat efter staden han tar sig lite för många glas i, följt Rebus och hans medmänniskors vägar med en Edinburgh A-Z på bordet bredvid mig, bredvid den oftast tomma kaffekoppen och skålen som ibland innehöll oliver men mest bara kärnor efter dem. Dead souls måste vara en av de bättre i serien, oavbrutet fängslande, och hur ofta händer det i deckare som dröjer 242 sidor innan det första mordet huvudpersonen ska utreda. har ni inte tagit er an Ian Rankin än, gör det.
Samtidigt har Mig äger ingen också fått sin tid. Och visst är den bra, men... någon borde ha sagt åt Åsa Linderborg att kapa lite här och där. En tredjedel in börjar den bli lite tjatig. Vi får träffa så många släktingar och pappa super och lilla Åsa är smutsig. Och katastrofen väntar bakom hörnet. Men så var det på sidan sju också. Lite framåtrörelse hade inte skadat.

Ian Rankin tar 242 sidor på sig för att mörda offer nummer ett, men är hela tiden på väg framåt även när hans hjälte minns sin ungdom. Åsa Linderborg har på 113 verklighetsbaserade sidor inte berört en tredjedel så mycket.

Det känns som att nästa par ut blir D H Lawrence Lady Chatterley's lover, den härligt formgivna Penguin-utgåvan som ligger på hyllan ovanför sängen och lockar, och nästa del i den ständiga omläsningen av Sjöwall/Wahlöös tio Roman om ett brott. Polismördaren står på tur, ännu en gång. Ja, och så ska jag förhoppningsvis orka läsa Fjärilen i min hjärna.

Heja biblioteket!

Efter jobbet skulle jag snabbt glida in på biblioteket för att hämta upp beställda The Road av Cormac McCarthy.
Som vanligt när jag är där kollar jag in om någon av böckerna på "heta hyllan" är inne, i dag var det två som jag ville ha: Katrine Kielos Våldtäkt & romantik och Sara Mannheimers Reglerna.
Suveränt!
Och som om inte det räckte slog jag till med Marcus Birros Svarta vykort, som stod i hyllan och såg lockande ut.
Visst är biblioteket fantastiskt? Kanske skulle anmäla mig på library lovers ändå.

Enda "problemet" är förstås att att-läsa-högen enorm igen. Det ska bli en härlig lugn långhelg i solen!

Sign o' the times

Det har varit lite för många sammanträffande på sistone, tecken som har pekat och sagt åt mig att köpa eller se eller läsa något specifikt.
I dag är det schweizaren Friedrich Glauser och hans mellankrigstidsdeckare Överkonstapel Studer och självbiografiska Morfin som visar sig överallt.
Såg den på Pocketshop och bläddrade i den tjocka dubbelpocketen.
Och läser sen Malte Persson, som skriver en blänkare om den.

Nu måste jag köpa eller låna. Och definitivt läsa. Eller försöka.
Att läsa-listan blir bara längre och längre...

Dessa ständigt pågående projekt

Spatserade lite runt Odenplan i dag, och blev något alldeles sugen på att läsa en Sjöwall/Wahlöö. Ironiskt nog ligger Polismördaren – som om jag inte missminner mig till stor del utspelas i Skåne – just nu näst i tur under det ständigt pågående projektet att läsa om de tio romanerna (undrar hur många gånger de är lästa nu?).
Men då sitter man där igen, med Mig äger ingen, Timmen mellan hund och varg och Polismördaren i knät. Plus Domino i tunnelbanman. Och jag som verkligen skulle behöva lite fokus på EN bok just nu.
Nä, bäst att låta deckaren vila tills damerna är färdiglästa. Nån sorts måtta får det väl ändå vara?


För övrigt blev det i går förändringar i ytterligare ett ständigt pågående projekt – bokhyllesorteringen, denna lisa för själen. Nu står alla skönlitterära böcker i bokstavsordning, eller... lyrik och dramatik och väven viss facklitteratur står bland romanerna men det gör inte de danska romanerna, eller de som råkade hamna under amerikana, eller en del som ligger under feminism, sport och film. Men nästan i alla fall, nästan.

Bonjour tristesse

Kan man inte sova kan man svara på enkäter från Mats Strandberg (och Bokhora).

1. Vilken bok läste du senast?
Läste senast i Domino av Iselin C Hermann, läste senast ut Norrlandsakvavit (eller, läste inte ut, men stängde igen för gott).

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Stefan Lindbergs I Gorans ögon.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Säkert 70/30 män. Äger nog för många hårdkokta deckare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Ja, alltid. Om den är tråkig räknar jag procentsatser. Det kan gå överstyr ibland.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Vänner, recensioner, bloggar, infall... det finns nog inget mönster.

6. När blir en bok för lång?
Är svag för böcker på under 200 sidor, men "för lång" kan inte inte mätas i sidantal, bara antal gånger tanken flyger iväg. Huvudregeln är att om en historia inte kan berättas på under 400 sidor är den inte värd att läsas eller helt enkelt dåligt skriven.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Tycker nästan frågan är felställd, det borde stå tvärtom. Böcker skrivna på engelska läser jag enbart på engelska (facklitteraturavvikelser kan förekomma), böcker på danska nästan bara i original. Annars blir jag galen.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Ninni Holmqvists Enhet.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Ja, och det händer (för) ofta. Det brukar ske mellan sidorna 50 och 100, men kan hända närsomhelst före 3/4 av boken. Kommen så långt läser jag hela boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Vita, anglosaxiska män i medelåldern. Och deckare, amerikana, danska kvinnor... Och filmböcker en masse. Däremot hittar man tyvärr inte så mycket svensk litteratur före 1990 eller lyrik.

Bokstavsordningspolisen

...har nästan slagit till.
Ja, alltså, snart, allra senast söndag, ska min stora bokhylla var sorterad i bokstavsordning (vet ni hur lång tid det tar att ordna 22 hyllmeter litteratur?) och storleksordning och lite till ordning.
Har blivit en nördig hobby när inte sömnen infunnit sig. Väldigt avslappnande.
Men visst är det dumt, inte minst för att man inser hur många böcker man vill läsa. Nu. På en gång.

Men jag ska hia mig, efter kvintetten Domino (120 sidor kvar), Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann), I Gorans ögon (Stefan Lindberg), Prioritaire (Hermann igen) och (äntligen!) Mig äger ingen har jag tänkt mig att vara fri som fågeln och bara lyfta upp något 100% lustfyllt och oväntat.

Och förresten, jag kom aldrig så långt som in till stan före 18 igår, så Norén är åter lagd åt sidan. För gott den här gången (peppar, peppar).

Orden går kors och tvärs

Har det något med våren att göra, eller är det bara jag som ser konspirationsteorier.
Börjar på bok efter bok men stänger igen dem efter ett par sidor, helt utan att komma ihåg vad där stod. Och det beror inte på böckerna i sig.
Domino är fortfarande bra, Timmen mellan hund och varg har börjat riktigt bra och Carsten Jensens magnum opus rullar vidare över haven.

I stället blir det en del film, lite fotboll och massor av korsord, har på mindre än ett dygn nästan löst klart DN:s söndagskryss, det har aldrig hänt förut. Skönt att se att huvet inte har skrumpnat ihop helt i alla fall.

Att välja rätt

En av livets stora frågor har dykt upp på Bokhoran och kommentarerna rasar in. Och det är ju inte så konstigt, för det kan ju gälla resten av livet om det vill sig väl – eller illa. Hur ska man förhålla sig till sin partners/ev blivande partners bokhylla?
Om han eller hon har en massa Coelho och ingenting annat? Eller än värre – bara vitrinskåp med vaser i? Eller bara Liza Marklund? Kan kärleken verkligen övervinna såna hinder?
Bevisligen har den gjort det, även om det har varit på håret ett par gånger. Jag vill inte påstå att bristande innehåll på hyllorna har fått mig att göra slut, men gång var det nära, och Coelho var inblandad.
Samtidigt känns problemet något lättare för oss boknördar som är killar. Det är inte så många tjejer som bara har Tom Clancy i hyllorna, och tjejer har (väl?) oftare fler böcker.
Men det betyder ju inte att det inte finns hinder. Hur många chicklit-böcker kan man tåla? Och flumböckerna – från Agneta Sjödin till John Gray – hittas väl oftare hos flickor?

Sen måste man förstås ta en titt på sig själv också. Jag har en ganska (väldigt) välfylld hylla som inte bara upptar en hel vägg, den är det första man ser och det första många kommenterar när de kommer hit. Undrar hur många som skulle bli avskräckta av den om de såg den på en tidig dejt? Och när de sen såg nästa hylla?

Dagen efter

Lionel Shriver har ju kommit med en ny bok, eller, på svenska är den färsk, Dagen efter.
Och jag är verkligen sugen på att läsa den, dels för att den verkar bra, dels för att Vi måste prata om Kevin gav mersmak, språkligt sett.
Jag har tidigare till alla som har frågat (och om just den boken har det varit en handfull mer än normalt) att jag inte gillade den för språket och att det tog för lång tid att komma in i den och vad det nu kan ha varit. Men det stämmer inte.
Vi måste prata... delar ett dilemma med Nicole Krauss Man walks into a Room och delvis Jim Thompsons The Killer inside me. De kommer för nära och Shriver och Krauss böcker blev fysiskt omöjliga att läsa färdigt, trots att jag gillade dem. Jag har inte dödat någon och jag har inte tappat minnet och försvunnit, men nånstans känner jag igen mig. Lite för mycket, för inträngande och lite för obehagligt, inte alls så där som man vill komma in i böcker. Samtidigt dras man ju till just de böckerna. Varför?
Jag hoppas att Dagen efter inte väcker de känslorna. I vilket fall ska Ninni Holmqvist och hennes Enhet läsas först. Det ser jag fram emot.

Konsten att läsa och skriva

Hänvisade till Stephen Kings On writing när jag skrev om Erik Helmersons Blixthalka och har sen dess grubblat lite på det där med hjälp-att-skriva-böcker. Jag äger nämligen ett antal, detta trots att jag inte sitter med en skrivbordslåda full med halvfärdiga romaner.
Det är helt enkelt en genre jag gillar att läsa, om de är skrivna av bra författare vill säga. Och jag verkar inte vara ensam, genren upptar hyllmetrar i stora bokhandlar (åtminstone i engelskspråkiga länder) och många många sidor hos internethandlarna.

Jag vet egentligen inte var fascinationen kommer ifrån. På ett sätt vill jag inte veta så mycket om författarna och hur böckerna kom till. Sån information kan ju (för) ofta ställa sig i vägen för läsupplevelsen. Vi kan kalla det Lex Hemingway.
Fast... sen har vi ju det där andra, den där drömmen om att sitta i det där lilla huset med den där vidunderliga utsikten och skriva skriva skriva (och älska och äta god mat och dricka gott vin och gå i bergen och se lagom härjad av livet ut).
Och intresset för det skrivna ordet finns ju, hur det går till att fästa ord på papper och se till att de inte stannar där utan går in i läsarens själ, eller åtminstone hjärta. Fast just det går förstås inte att lära ut.

När jag skriver det här inser jag att böckerna inte står tillsammans i mina bokhyllor, de är utspridda och i vissa fall nästan gömda. Som om jag skämdes för dem. Gör jag det? Och i så fall varför?
Den suddiga bilden ovan föreställer de att-skriva-böcker jag i ett huj kunde hitta i hyllorna och jag har faktiskt läst dem alla, utom V S Naipauls, den hade jag glömt bort att den fanns. Den är ju så tunn att den knappt syns ens (ligger mellan Olof Lagercrantz rödfläckiga Om konsten att läsa och skriva och Screenwriting, manusbibeln när jag pluggade sånt i Köpenhamn.

Bilden ljuger för övrigt inte när den visar lika många filmmanusböcker. Bortsett från att jag är fascinerad och intresserad av manusförfatare och deras kamp skulle jag förstås vilja skriva manus och så berättar de så ofta om livet bakom Hollywoods kulisser. William Goldmans Adventures in the screen trade är Klasikern med stort K och borde läsas av alla som är intresserade av ämnet, men det finns ju massor av bra böcker i kategorin.
Som Monster av John Gregory Dunne (Joan Didions man, han som sörjs i The year of magical Thinking), en tragikomisk höjdare i ämnet om vad som händer med ett manus när det skickas fram och tillbaka i drömfabriken.

Ja, så skulle jag kunna fortsätta och glöden i huvudet som brinner allt starkare när jag skriver och vill skriva ännu mer om böckerna visar ju att jag inte borda gömma undan de här exemplaren.
Det kännns som om det är dags för en stor ommöblering av ganska många hyllmeter text snart. Det ser jag fram emot. Verkligen.

Förresten, om ni inte äger Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva borde ni nästan skämmas och genast springa till en boklåda. Den kommer att ligga i den bokkorg jag ska ge mina kusiner när de går ut gymnasiet för den borde alla få chansen att inspireras av.