Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

Varför jag inte har skrivit något av mina inlägg

Jo, alltså, så att när jag grävde i väskan hittade jag en liten gul sak. En bok som jag fick med mig från biblioteket förra veckan och sen glömt. Lånade den mest för att stötta det lilla lundaförlaget Rámus. En liten sak av en fransk filosof/författare/professor/intellektuell, ja ni vet typen. Georges Perec light eller så.
Marcel Bénabou heter mannen som visst det har skrivit Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker, en filosofisk betraktelse över, ja, det vet jag inte. Texten snurrade helt enkelt över mitt huvud. HD skriver att "efter den inledande något tillgjorda vallen blir texten njutbar och tankeväckande", men efter 50 sidor tyckte min hjärna att vallen var för hög.
Det räckte med att man bara antogs veta vad gruppen Oulipo är och står för.

Nä, då är Efter arbetsschema lättare faktiskt. Kämpar på och är lika fast som tidigare.
Och som ny tunnelbanelektyr har jag Överkonstapel Studer, som jag alltså fått köpt. Rekommenderas också varmt.
Ja, och så har vi ju Lady C, som fortsätter, dock just nu i sakta mak. Man måste ju släppa böckerna ibland.

Ja, som ni märker har jag svårt med koncentrationen just nu. Bara en bok skulle aaaaaldrig gå.

Böckerna anfaller

Sprang in på biblioteket och lämpade av lite böcker. Sprang som vanligt upp på andra våningen och kollade in heta hyllan. Och visst hade jag tur även denna gång. Så om någon undrar var jag är de närmaste sex dagarna är det med näsan i Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist.

Därmed blev den lilla hög av böcker på tur jag hann bygga upp inaktuell. Men nästa vecka lär Överkonstapel Studer, omläsningen av Blanche och Marie samt Norwegian wood åter bli aktuella. Studer allra mest så.
Ja, och så fortsätter ju Lady Chatterley med sina utsvävningar förstås.

Och till råga på allt satte jag på SVT:s morgonprogram i morse, lagom till Marina Schiptjenkos boktips. Och hennes beskrivning av Solange fick mig att genast ta fram den ur hyllan och vilja läsa om både den och Willys andra verk.

Ja, jo, just det. Så har jag i ett svagt ögonblick även lovat att läsa en Marian Keyes. Och det börjar närma sig upp till bevis, även om den fick en fin recension.
Verkligen tur att det är semester snart.

Lägesrapport

Lady Chatterley bara flyter på, mycket lättare än jag hade trott. Och inte alls så stel som befarat. Hade på förhand nästan gett upp och förberett mig på att läsa den på svenska. Nu inväntar jag bara de längre partierna med Midlands-dialekten, det kan bli som bergsetapperna på Tour de France.
Och Polismördaren glider fram helt utan motstånd. Lysande. Och rolig, de är på Söderslätt och härjar och de lokala dialekterna slipprar fram lite då och då.

Det börjar nästan bli dags att alleredan hitta nästa bok. Bavian kanske? Om jag inte på allvar ska ta tag i Blonde, den lockar.

Läsfrossa

The Road
Våldtäkt & romantik
Blågult - landslaget genom 100 år
Språk-tidningen
Eats, shoots & leaves: The Zero tolerance approach to punctuation
Svinalängorna
Expressens EM-bilaga
Aftonbladets EM-bilaga

Ja, det är vad jag läser just nu, blandar hej vilt mellan publikationerna. Lite yr i bollen blir man allt. Tur då att soundtracket till läsandet är behagligt : Jacques Brel.

Och ja, jag läser lite på nätet också, och snubblade just över trailern till bröderna Coens nya film, Burn after reading, som verkar briljant.