Lägesrapport

Lady Chatterley bara flyter på, mycket lättare än jag hade trott. Och inte alls så stel som befarat. Hade på förhand nästan gett upp och förberett mig på att läsa den på svenska. Nu inväntar jag bara de längre partierna med Midlands-dialekten, det kan bli som bergsetapperna på Tour de France.
Och Polismördaren glider fram helt utan motstånd. Lysande. Och rolig, de är på Söderslätt och härjar och de lokala dialekterna slipprar fram lite då och då.

Det börjar nästan bli dags att alleredan hitta nästa bok. Bavian kanske? Om jag inte på allvar ska ta tag i Blonde, den lockar.

Sånger från tredje våningen

Har ägnat större delen av de senaste tre dagarna på balkongen, nästan så att jag har flyttat dit under mina vakna timmar. DI John Rebus har klarat av sina äventyr i Dead souls, lite mer omtöcknad men fortfarande vid liv. Själv har jag mest längtat efter staden han tar sig lite för många glas i, följt Rebus och hans medmänniskors vägar med en Edinburgh A-Z på bordet bredvid mig, bredvid den oftast tomma kaffekoppen och skålen som ibland innehöll oliver men mest bara kärnor efter dem. Dead souls måste vara en av de bättre i serien, oavbrutet fängslande, och hur ofta händer det i deckare som dröjer 242 sidor innan det första mordet huvudpersonen ska utreda. har ni inte tagit er an Ian Rankin än, gör det.
Samtidigt har Mig äger ingen också fått sin tid. Och visst är den bra, men... någon borde ha sagt åt Åsa Linderborg att kapa lite här och där. En tredjedel in börjar den bli lite tjatig. Vi får träffa så många släktingar och pappa super och lilla Åsa är smutsig. Och katastrofen väntar bakom hörnet. Men så var det på sidan sju också. Lite framåtrörelse hade inte skadat.

Ian Rankin tar 242 sidor på sig för att mörda offer nummer ett, men är hela tiden på väg framåt även när hans hjälte minns sin ungdom. Åsa Linderborg har på 113 verklighetsbaserade sidor inte berört en tredjedel så mycket.

Det känns som att nästa par ut blir D H Lawrence Lady Chatterley's lover, den härligt formgivna Penguin-utgåvan som ligger på hyllan ovanför sängen och lockar, och nästa del i den ständiga omläsningen av Sjöwall/Wahlöös tio Roman om ett brott. Polismördaren står på tur, ännu en gång. Ja, och så ska jag förhoppningsvis orka läsa Fjärilen i min hjärna.

Därmed undår jag frestarens garn

Hade tänkt att slå mig själv för bröstet och berätta hur duktig jag var som undvek att öppna plånboken när jag gled in på Pocketshop Sergelstorg och deras bokrea i fredags. Trots att jag hittade tre böcker som kunde varit mina för bara en hundring.
Men så var det en sån dag i dag och när jag på impuls gled in i Pocketshop på Fridhemsplan och gled runt och gjorde mentala anteckningar om vilka böcker som vill läsas hittade jag den snygga utgåvan av Lady Chatterley's Lover, den med seriestripparna på omslaget (och på insidan, visade det sig). Och med en intro av Doris Lessing.
Så det var ju bara att slå till, eller hur?
Dagens svepskäl var att jag verkligen känner för att läsa en bok på engelska igen (som om jag inte hade tillräckligt många olästa i bokhyllan) och att det faktiskt är en klassiker som jag inte har läst.
Och att den är så himla snygg!