Det här med sponsornamn

Innebandylaget Mullsjö (erkänn att ni inte visste att de spelade i Superligan, sån kunskap är ren bonus man får här på jobbet) heter officiellt Hide-a-lite Mullsjö AIS. Smaka på det misslyckade sponsornamnet.

Fast det är klart, de spelar ju åtminstone inte i Färs & Frosta Sparbank Arena, som Lugi och H43 tvingas göra.

Det var bara det.

Härliga tider, strålande tider

En del kanske går i taket över Kronprinsessans förlovning. Själv jublar åt en helt annan nyhet, som inte på långa vägar har fått samma uppmärksamhet. Orättvist säger jag och påminner er härmed:


Plusjenko gör comeback

Moskva (TT-AFP)

En av konståkningshistoriens allra största genom tiderna, förre VM- och OS-mästaren Jevgenij Plusjenko, gör comeback. Ryssen, som bland annat vann OS-guld i Turin för fyra år sedan, gör comebacken med sikte just mot OS när det avgörs i Vancouver nästa år.

Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

Nytt språknummer

Lagom till långhelgen damp det ner ett nytt nummer av Språk-tidningen i går.
Har tjuvbläddrat lite under det senaste dygnet, trots att jag hade tänkt spara tidningen till åtminstone i morrn. Har ju inte brist på saker att läsa ändå.

Men tajmingen är ändå inte optimal, och det är chefredaktör Patrik Hadenius fel. Bokhora intervjuade honom i sin måndagsserie i måndags och herr Hadenius visade sig vara en humanistsnobb, ni vet en sån där som vägrar befatta sig med folkets intressen i allmänhet och sport i synnerhet.

För känn på de här svaren:

Hur ska vi få män att läsa mer?
Ja, om jag visste det. Kanske genom att sända mindre sport på tv?

Är det viktigt?
Ja. I alla fall att sända mindre sport på tv.

Isåfall varför?
Det är svårt att svara på det utan att bli banal. Men visst har det med demokrati, jämställdhet och välstånd att göra. Människor blir smartare av att läsa och killar behöver vara smarta också.

Jo, tjenamoss! Folk som sätter sport och kultur i motsatsförhållande är verkligen helt ute och cyklar, och då menar jag inte ute i verkligheten.
Har mött alldeles för många polohalsar som saluför idén att sport är för idioter som borde lära sig att läsa (inte minst på mitt nuvarande jobb finns det några som ser ner på oss som pysslar med sport) och blir uppriktigt trött varje gång.

Skulle faktiskt hävda att det är precis tvärtom, att de som är hängivna sportälskare oftare läser böcker än andra, och att de (många många) som tycker om både sport och litteratur (för det kan man!) är mer intressanta, mer allmänbildade och mer komplexa än de som gömmer sig i sina torn och vägrar läsa annat än, säg, Czeslaw Milosz (stavade rätt på andra försöket!).

Detta sagt bör jag påpeka att jag själv gärna läser Milosz och bara känner avsmak för Liza Marklundska deckare. Men det är en helt annan femma.

Höjdhopparen lösgör sig från marken

"Vi vill undersöka vad som händer med ett program om man byter hjärnor men behåller kostymen, om fotbollsjournalister angriper kulturens värld med sina vinklar och vice versa."

Vi har sett trailern, nu är det upp till bevis.
Måndag 21.30 ska Kobra och Fotbollskväll byta programledare och, i viss mån, innehåll. Mats Nyström ska vara kulturell och Kristofer Lundström ska äntligen få vara sportfåne.
Enligt pressreleasen ska Mats fokusera på supporterkulturen och Kristofer ta en titt på mediecirkusen runt Den Viktiga Fotbollen, som en mycket kär vän så gärna uttryckte det om och om igen för många år sen.
Jag hoppas verkligen att det går bra. Kobra har inte backat för sportvinklar tidigare (minns de manliga konstsimmarna och när ett gäng hammarbyare skulle lära sig sjunga mindre falskt) och med några undantag är det en ytterst kompetent redaktion som – peppar peppar – kan undvika de värsta Brunner-poemen om höjdhoppare (se rubriken).
Fotbollskväll är normalt också bra, och man hoppas att Glenn Strömberg får vara med – och att det i så fall blir något som ligger långt från de trötta "nya" vinklarna som alltid som ska fram när Glenn får prata "fritt" (alltså Italien och mat och om hur mysigt det är i Bergamo).

Det förvånande med projektet är egentligen att jag inte blev förvånad alls när jag hörde talas om det.
För bara sju år sedan praktiserade jag på en av Sveriges största kulturredaktioner och fick uppleva hur hela polomaffian låg i krig med sportfånarna om något Åke Stolt hade skrivit i en helt annan tidning (Sydsvenskan). Det var en i sanning märklig upplevelse att inse att ogillandet var genuint och satt djupt i annars intelligenta människor.
Det var då en inte helt ovanlig syn. Kulturen och sporten var i många fall långt ifrån varandra, detta delvis på grund av att bland andra Ernst Brunner, Björn Ranelid och (detta hade jag glömt men blivit påmind av genom en googling) Anton Glanzelius rapade upp överdrivet pretentiöst dravel i sändningarna från OS i Barcelona och när blågult grävde VM-brons i USA.
Deras gallimatias satte effektivt stopp för de förhoppningar om förståelse vi kulturglada sportidioter hade. Att inte i något läger behöva försvara att man på samma kväll kunde titta på Ozus Föräldrarna (Tokyo story) och MFF–Nottingham Forest i europeiskt cupspel (nej 1979, 1994).
De mindre begåvade författarna förstörde också mycket av det kollegan PO Enquist hade byggt upp under många år som ambassadör mellan lägren och under de mörkare åren på 90-talet kunde vi inte ana att utvecklingen snart skulle ta oss till den andra änden – att alla kulturnissar plötsligt måste älska sport och att hela kulturredaktioner plötsligt hade haft årskort på Söderstadion sen förrförra sekelskiftet.

Naturligtvis är sportfånarna fortfarande tveksamma till kulturen. De läser fortfarande på sin höjd Guillou och tror – på goda grunder – att kulturnissarna bara låtsas.
Jag hoppas hoppas hoppas att firma Nyström och Lundström kan rasera lite av den muren i kväll.


Tillägg: Man ska inte lita på googlingar. Däremot ska man lita på sina vänner. Därför har en liten uppgift om Anton G rättats, rätt ska ju vara rätt.