Tidningsdöden goes Britain

The Guardian är, i mitt lilla tycke, världens bästa dagstidning.

Snyggast, roligast och klokast (man läser ju helst sånt som stryker en medhårs).

Men eftersom tidningen inte kommer ut på söndags "tvingas" jag läsa systertidningen The Observer när jag är i Storbritannien, alltså sisådär en eller två gånger om året alltså.

Den är nästan, men bara nästan, lika bra.

Men nu verkar det nöjet var hotat. Resumé skriver att Observer är på väg ner i graven. Hur ska jag nu klara mig? Bara två glassiga söndagsmagasin (både från The Times) att läsa de där lyxsöndagarna? Bummer. 

The future is nigh

En blick in i framtiden:

DN, Svenskan, Sydsvenskan och ett gäng tidningar till kommer någon gång under den närmaste veckan att ha artiklar om hur svensk (och/eller nordisk) kriminallitteratur hyllas i England. Varför? För att alla kulturnissar där liksom jag läser Guardian på nätet. 

För att ni ska slippa läsa alla rewrites kan ni gå direkt till källan här: Move over, Ian Rankin.

När ni är där kan ni om ni orkar även läsa intervjun med Ikeas Martin Hansson. Den lär rewritas till ekonomidelarna i ovanstående tidningar.

Nytt språknummer

Lagom till långhelgen damp det ner ett nytt nummer av Språk-tidningen i går.
Har tjuvbläddrat lite under det senaste dygnet, trots att jag hade tänkt spara tidningen till åtminstone i morrn. Har ju inte brist på saker att läsa ändå.

Men tajmingen är ändå inte optimal, och det är chefredaktör Patrik Hadenius fel. Bokhora intervjuade honom i sin måndagsserie i måndags och herr Hadenius visade sig vara en humanistsnobb, ni vet en sån där som vägrar befatta sig med folkets intressen i allmänhet och sport i synnerhet.

För känn på de här svaren:

Hur ska vi få män att läsa mer?
Ja, om jag visste det. Kanske genom att sända mindre sport på tv?

Är det viktigt?
Ja. I alla fall att sända mindre sport på tv.

Isåfall varför?
Det är svårt att svara på det utan att bli banal. Men visst har det med demokrati, jämställdhet och välstånd att göra. Människor blir smartare av att läsa och killar behöver vara smarta också.

Jo, tjenamoss! Folk som sätter sport och kultur i motsatsförhållande är verkligen helt ute och cyklar, och då menar jag inte ute i verkligheten.
Har mött alldeles för många polohalsar som saluför idén att sport är för idioter som borde lära sig att läsa (inte minst på mitt nuvarande jobb finns det några som ser ner på oss som pysslar med sport) och blir uppriktigt trött varje gång.

Skulle faktiskt hävda att det är precis tvärtom, att de som är hängivna sportälskare oftare läser böcker än andra, och att de (många många) som tycker om både sport och litteratur (för det kan man!) är mer intressanta, mer allmänbildade och mer komplexa än de som gömmer sig i sina torn och vägrar läsa annat än, säg, Czeslaw Milosz (stavade rätt på andra försöket!).

Detta sagt bör jag påpeka att jag själv gärna läser Milosz och bara känner avsmak för Liza Marklundska deckare. Men det är en helt annan femma.

Nu blir det tidningar

Tidigare i veckan kom det nya numret av Offside, årets EM-nummer.
Och i dag damp nya Filter ner på hallgolvet.
Ka-boff. 374 sidor tidskrifter på en gång.

Filter har tagit sig. Färre korrfel, snyggare texter (alltså, snyggare redigerade och bildsatta, i synnerhet Hultsfredsartikeln), och i mitt tyckte intressantare artiklar. Bara rymdgrejen faller något utanför mina intressesfärer (blir dock oroad när redaktionen på insändarsidan konstaterar att "i det här numret är det kanske lite väl mycket kultur." Kan det bli för mycket kultur i en sån här tidning?)
I alla fall. Redan första dan har jag läst två av de fem huvudartiklarna, om Marina Schiptjenko och Hultsfredsfestivalen, samt en massa mindre artiklar om allt från Rob Halford till animerade filmer. Och svenska (?) jordgubbar.
Enda minuset är att man inte riktigt kom in på livet på Schiptjenko, där hade det behövts en bättre journalist.

Trots en del frestande texter får Offsides EM-nummer vänta lite, tills EM-febern åtminstone når 36 grader. Men jag kunde inte låta bli att läsa Jesper Högströms text om EM 1992, utdraget ur Blågult. Den boken skyndade jag mig att beställa, passar finfint tillsammans med Högströms underhållande VM-bok. (Romanen Den andra stranden finns på annan plats i bokhyllan, rekommenderas dem som är extra intresserade av Stig Dagerman, men stilistiskt är den lite svag. Men läs fotbollsböckerna!)

Språk

Ett nytt nummer av tidningen Språk ligger på hallmattan och väntar när jag kommer hem.
Svenskan uppmärksammar och intervjuar Ingrid Johansson Lind, ny generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen.
Jag klurar på ett korsord och lär mig ordet rapsod (utan i på slutet).

Visst är det kul med språk?
Visst är det underbart när man inser att man håller på med nåt man gillar?

Filter

För tio minuter sedan, om ens det, landade den nya magasinet Filter på hallgolvet. Springer dit, river upp plasten, skummar Mattias Göranssons välkomstbrev och ger mig hän. Folkskygg som jag är var jag ju inte på releasepartyt i går.

Det är självklart alldeles för tidigt att recensera Filter, men någrar observationer kan man ju komma med, en del av dem får säkert revideras inom några timmar eller dagar.
Omslaget: Den är snygg, jag gillar den gula badankan som kommer att dra blickarna till sig, om än kanske inte sälja så många tusen exemplar i handlarna. Däremot gillar jag inte att den största texten ovanför loggan är "Jag såg ut som Thorsten Flinck". Är det någon jag inte vill läsa om är det TK, eller folk som refererar till honom.
Börjar snabbläddra och det tar i alla fall fem sekunder innan hjärnan inser att det inte finns några fotbollsreportage här. Filter ser nämligen väldigt mycket ut som sin systertidning Offside. Typografiskt skiljer det sig, men upplägget är snarlikt, med ensidesintervjuer i början, längre reportage med snyga bilder sen, för att såklart avsluta med recensionerna. Men i stället för van Basten är det Guide Michelin, Kerstin Ekman, plast och – tyvärr – Henrik Schffert, ännu en person jag inte är helt säker på att den tilltänkta läsekretsen vill läsa mer om.

Nu är det ju så mycket enklare att såga (en artikel om att svenska indiestjärnor hörs i The O.C.? I april 2008?) än att hylla (Wasamiljonären! Miniintervjun med motdemonstranten från Båstadskravallerna 1968!), och tyvärr är det det negativa som hittar fram först. Som att redaktörerna inte vågar lita på sin sin produkt och gå hela vägen utan måste ha med Schyffert och Flinck (som bara nämns i ett citat dock).
För grejen är ju att de borde lita på sin produkt, och på den kanske lilla men ändå trogna läsekrets de kan nå. Jag känner när jag bläddrar igenom tidningen att det här vill jag läsa, och det! Och det, och det, och det... Det är snyggt och ser spännande ut.
Enda risken är väl att Filter lämnar samma känsla av "Borde läsa, vill läsa men hinner inte" som Offside gör. Hoppas det.

Nu ska jag läsa om Wasamiljonären. Ni kan läsa Vassa Eggens intervju med Mattias Göransson här.

Genom öppna dörrar

Ibland jobbar jag för en tidning som finns i väldigt många länder. När jag gör det får jag oftast veta att det ska vara större bilder, fler bilder, större rubriker, festligare nyheter, mer förakt för folket, ännu mer förakt för intelligensen.
Men det är ok. Jag klarar det, vet att det inte är mitt beslut och vet att jag kommer att leva längre än tidningen. Det får mig att fundera på våra tankar om oss själva.
För min tidning är inte värst, långt därifrån. Den ser sig själv till och med som en DN mer än en Aftonbladet (vilket i sig är absurt). Men när man (på nätet) slår upp den amerikanska versionen av denna publikation så ser man att bilderna är mindre, de är färre, de är mer intelligent utnyttjade (på ett sätt jag aldrig kulle få göra) och rubrikerna är nästan hälften så stora, gradmässigt.
För att inte tala om texterna, som är tre gånger så långa som den svenska upplagan skulle våga ha (för läsarnas skull, förstås).

Vi pratar så mycket om de vulgära engelsmännen (The Sun, The Mirror), de vulgära jänkarna (National Enquirer), de vulgära tyskarna (Bild-Zeitung) och de vulgära danskarna (JyllandsPostens Muhammed-teckningar, Ekstabladets Side 9 pigen).
Men vi glömmer den andra sidan av myntet. De engelska söndagsbilagorna, att en dags New York Times innehåller mer läsvärt än två veckors DN, att Tyskland har Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung et al, att Danska Weekendavisen är bättre än nån svensk veckotidning jag har sett - någonsin.
Här i Sverige har vi Expressen, Aftonbladet och Se&Hör. Men inte den andra sidan.
Några halvlyckade försök till månadsmagasin som stupar efter ett kvartal eller en inblandning av en Johan Staël von Holstein-typ. Men inte mer. Vi är så nöjda över att få läsa våra Camilla Läckberg-deckare och Klick! och Let's dance-löp att vi som en person reser oss och klubbar ner den kulturkofta som vågar påstå att vi som kollektiv är fördummade bakom all räddning.

Oj. Tänk vad en glimt av Expressens nya söndagsbilaga kan frammana ur en. Att man ens ska behöva tänka på sånt här.

För övrigt noterar jag att Doris Lessing äntligen har fått sitt Nobelpris, själva diplomet och medaljen alltså. Samt att Filter, Offside-redaktionens kommande projekt, förhoppningsvis kan bevisa att några meningar ovan inte stämmer längre.

Sex (tidningen alltså)

Som ingen som läser svenska bloggar av eller med unga mediemänniskor från Söder kan ha missat kom tidningen Sex ut med sitt allra sista nummer förra veckan.
Naturligtvis gick jag oc köpte mig en blaska (som kostade 69 kronor, medvetet?).
Men inte för att jag måste följa drevet, naturligtvis inte. Utan för att den på omslaget bland annat skyltar med en intervju med a m homes, en sån där överbegåvad amerikanska - som Miranda July eller Jonathan Saffran Foer - som jag faktiskt just nu läser, den tydligen för henne extremt atypiska This book will save your life (återkommer med betraktelse), en bok jag både hatar och älskar.
Läste iallafall intervjun och vet bara att jag vill läsa mermermermer av a m homes. Och om henne.
Och sen kom jag på att jag antagligen är en sisådär tre-fyra peroner ifrån henne, hälsningsmässigt: jag-Staffan-Carolyna-nån Lwordmanusförfattarinna i New York-am homes. Kul. Kanske.
Nu ska jag nog läsa lite mer i Sex, och sen ta hand om tvätten jag spritt ut öve lägenheten. Och ta en öl. Och just det, börja förbereda ett långt inlägg om tidningar här, inspirerat av Spengos musik-CV (en sån vill jag också göra förresten).

Weekendavisen

Varje gång (oj, vad det är ofta då) någon vill veta vilken som är världens bästa dagstidning svarar jag The Guardian. Jag har naturligtvis inte läst mer än 0,02% eller så av alla tidningar som finns, men ändå. Inte bara är den fasansfullt snygg, den är ju läsvärd också.

Men Guardian är faktiskt inte den bästa tidningen på vanligt hederligt tidningspapper. Den titeln går till Wekendavisen. En dansk tidning. På danska. Som slår samtliga svenska tidningar och tidskrifter med en Jimmy Nordinsk kulstöt och lite till.

En tidning i broadsheetformat där de flesta artiklarna är helsideslånga, med få bilder och många långa ord. En tidning där bokrecensioner får en egen bilaga och övrig kultur en annan. Sporten får en artikel, en helsida om ett aktuellt ämne och samhällsdebatt en egen del. Och så vidare.
Helt geniala artiklar av skribenter man ibland aldrig hört talas om, ibland redan älskar. Gemensamt är att allt, till och med texter om de mest ointressanta områdena man kan tänka sig, är läsvärt.
Tidningen kommer en gång i veckan (fredagar) men kan givetvis inte köpas i Sverige (jo, i en enda tobaksbutik i Malmö som egenhändigt importerar tidningen). I stället får man läsa den på nätet, där en artikeln från varje bilaga finns att läsa gratis. Förra veckan handlade de långa texterna bland annat om The Simpsons, The New Yorker, fransk antiamerikanism, danska asyllagar och en recension av en Peter Sloterdijks bok med den härliga titeln "Zorn und Zeit. Politisch-psychologischer Versuch".

Varför skriver jag det här då?
Jo, Weekendavisen har EN dålig egenskap. När man prenumererar på den dyker den inte upp. Jag fick ett brev i går där de undrade om jag ville prenumerera på den igen. Ja, det vill jag, men jag kan inte, för förra gången fick jag bara vart tredje nummer. Danskjävlar!