Läs lite danska nu!

Oscarsnomineringarna har trillat in och... jag ska kolla på dem innan jag säger för mycket.

Tills vidare tipsar jag på om Naja Marie Aidt – i väntan på svenska utgåvan av Bavian kan ni läsa en bra intervju, på danska förstås, så ni får öva lite. 

Och när ni väl är där, på Weekendavisen, kan ni passa på att läsa intervjun med P O Enquist och texten om afrikansk fotboll. Och historien om Jack Johnson och om rökförbudets historia, och... ja om Weekendavisen vore svensk och kom ut en gång var tredje månad i stället för varje vecka hade den hetat Filter.

Nu blir det tidningar

Tidigare i veckan kom det nya numret av Offside, årets EM-nummer.
Och i dag damp nya Filter ner på hallgolvet.
Ka-boff. 374 sidor tidskrifter på en gång.

Filter har tagit sig. Färre korrfel, snyggare texter (alltså, snyggare redigerade och bildsatta, i synnerhet Hultsfredsartikeln), och i mitt tyckte intressantare artiklar. Bara rymdgrejen faller något utanför mina intressesfärer (blir dock oroad när redaktionen på insändarsidan konstaterar att "i det här numret är det kanske lite väl mycket kultur." Kan det bli för mycket kultur i en sån här tidning?)
I alla fall. Redan första dan har jag läst två av de fem huvudartiklarna, om Marina Schiptjenko och Hultsfredsfestivalen, samt en massa mindre artiklar om allt från Rob Halford till animerade filmer. Och svenska (?) jordgubbar.
Enda minuset är att man inte riktigt kom in på livet på Schiptjenko, där hade det behövts en bättre journalist.

Trots en del frestande texter får Offsides EM-nummer vänta lite, tills EM-febern åtminstone når 36 grader. Men jag kunde inte låta bli att läsa Jesper Högströms text om EM 1992, utdraget ur Blågult. Den boken skyndade jag mig att beställa, passar finfint tillsammans med Högströms underhållande VM-bok. (Romanen Den andra stranden finns på annan plats i bokhyllan, rekommenderas dem som är extra intresserade av Stig Dagerman, men stilistiskt är den lite svag. Men läs fotbollsböckerna!)

Filter

För tio minuter sedan, om ens det, landade den nya magasinet Filter på hallgolvet. Springer dit, river upp plasten, skummar Mattias Göranssons välkomstbrev och ger mig hän. Folkskygg som jag är var jag ju inte på releasepartyt i går.

Det är självklart alldeles för tidigt att recensera Filter, men någrar observationer kan man ju komma med, en del av dem får säkert revideras inom några timmar eller dagar.
Omslaget: Den är snygg, jag gillar den gula badankan som kommer att dra blickarna till sig, om än kanske inte sälja så många tusen exemplar i handlarna. Däremot gillar jag inte att den största texten ovanför loggan är "Jag såg ut som Thorsten Flinck". Är det någon jag inte vill läsa om är det TK, eller folk som refererar till honom.
Börjar snabbläddra och det tar i alla fall fem sekunder innan hjärnan inser att det inte finns några fotbollsreportage här. Filter ser nämligen väldigt mycket ut som sin systertidning Offside. Typografiskt skiljer det sig, men upplägget är snarlikt, med ensidesintervjuer i början, längre reportage med snyga bilder sen, för att såklart avsluta med recensionerna. Men i stället för van Basten är det Guide Michelin, Kerstin Ekman, plast och – tyvärr – Henrik Schffert, ännu en person jag inte är helt säker på att den tilltänkta läsekretsen vill läsa mer om.

Nu är det ju så mycket enklare att såga (en artikel om att svenska indiestjärnor hörs i The O.C.? I april 2008?) än att hylla (Wasamiljonären! Miniintervjun med motdemonstranten från Båstadskravallerna 1968!), och tyvärr är det det negativa som hittar fram först. Som att redaktörerna inte vågar lita på sin sin produkt och gå hela vägen utan måste ha med Schyffert och Flinck (som bara nämns i ett citat dock).
För grejen är ju att de borde lita på sin produkt, och på den kanske lilla men ändå trogna läsekrets de kan nå. Jag känner när jag bläddrar igenom tidningen att det här vill jag läsa, och det! Och det, och det, och det... Det är snyggt och ser spännande ut.
Enda risken är väl att Filter lämnar samma känsla av "Borde läsa, vill läsa men hinner inte" som Offside gör. Hoppas det.

Nu ska jag läsa om Wasamiljonären. Ni kan läsa Vassa Eggens intervju med Mattias Göransson här.

Genom öppna dörrar

Ibland jobbar jag för en tidning som finns i väldigt många länder. När jag gör det får jag oftast veta att det ska vara större bilder, fler bilder, större rubriker, festligare nyheter, mer förakt för folket, ännu mer förakt för intelligensen.
Men det är ok. Jag klarar det, vet att det inte är mitt beslut och vet att jag kommer att leva längre än tidningen. Det får mig att fundera på våra tankar om oss själva.
För min tidning är inte värst, långt därifrån. Den ser sig själv till och med som en DN mer än en Aftonbladet (vilket i sig är absurt). Men när man (på nätet) slår upp den amerikanska versionen av denna publikation så ser man att bilderna är mindre, de är färre, de är mer intelligent utnyttjade (på ett sätt jag aldrig kulle få göra) och rubrikerna är nästan hälften så stora, gradmässigt.
För att inte tala om texterna, som är tre gånger så långa som den svenska upplagan skulle våga ha (för läsarnas skull, förstås).

Vi pratar så mycket om de vulgära engelsmännen (The Sun, The Mirror), de vulgära jänkarna (National Enquirer), de vulgära tyskarna (Bild-Zeitung) och de vulgära danskarna (JyllandsPostens Muhammed-teckningar, Ekstabladets Side 9 pigen).
Men vi glömmer den andra sidan av myntet. De engelska söndagsbilagorna, att en dags New York Times innehåller mer läsvärt än två veckors DN, att Tyskland har Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung et al, att Danska Weekendavisen är bättre än nån svensk veckotidning jag har sett - någonsin.
Här i Sverige har vi Expressen, Aftonbladet och Se&Hör. Men inte den andra sidan.
Några halvlyckade försök till månadsmagasin som stupar efter ett kvartal eller en inblandning av en Johan Staël von Holstein-typ. Men inte mer. Vi är så nöjda över att få läsa våra Camilla Läckberg-deckare och Klick! och Let's dance-löp att vi som en person reser oss och klubbar ner den kulturkofta som vågar påstå att vi som kollektiv är fördummade bakom all räddning.

Oj. Tänk vad en glimt av Expressens nya söndagsbilaga kan frammana ur en. Att man ens ska behöva tänka på sånt här.

För övrigt noterar jag att Doris Lessing äntligen har fått sitt Nobelpris, själva diplomet och medaljen alltså. Samt att Filter, Offside-redaktionens kommande projekt, förhoppningsvis kan bevisa att några meningar ovan inte stämmer längre.