Läs lite danska nu!

Oscarsnomineringarna har trillat in och... jag ska kolla på dem innan jag säger för mycket.

Tills vidare tipsar jag på om Naja Marie Aidt – i väntan på svenska utgåvan av Bavian kan ni läsa en bra intervju, på danska förstås, så ni får öva lite. 

Och när ni väl är där, på Weekendavisen, kan ni passa på att läsa intervjun med P O Enquist och texten om afrikansk fotboll. Och historien om Jack Johnson och om rökförbudets historia, och... ja om Weekendavisen vore svensk och kom ut en gång var tredje månad i stället för varje vecka hade den hetat Filter.

Höjdhopparen lösgör sig från marken

"Vi vill undersöka vad som händer med ett program om man byter hjärnor men behåller kostymen, om fotbollsjournalister angriper kulturens värld med sina vinklar och vice versa."

Vi har sett trailern, nu är det upp till bevis.
Måndag 21.30 ska Kobra och Fotbollskväll byta programledare och, i viss mån, innehåll. Mats Nyström ska vara kulturell och Kristofer Lundström ska äntligen få vara sportfåne.
Enligt pressreleasen ska Mats fokusera på supporterkulturen och Kristofer ta en titt på mediecirkusen runt Den Viktiga Fotbollen, som en mycket kär vän så gärna uttryckte det om och om igen för många år sen.
Jag hoppas verkligen att det går bra. Kobra har inte backat för sportvinklar tidigare (minns de manliga konstsimmarna och när ett gäng hammarbyare skulle lära sig sjunga mindre falskt) och med några undantag är det en ytterst kompetent redaktion som – peppar peppar – kan undvika de värsta Brunner-poemen om höjdhoppare (se rubriken).
Fotbollskväll är normalt också bra, och man hoppas att Glenn Strömberg får vara med – och att det i så fall blir något som ligger långt från de trötta "nya" vinklarna som alltid som ska fram när Glenn får prata "fritt" (alltså Italien och mat och om hur mysigt det är i Bergamo).

Det förvånande med projektet är egentligen att jag inte blev förvånad alls när jag hörde talas om det.
För bara sju år sedan praktiserade jag på en av Sveriges största kulturredaktioner och fick uppleva hur hela polomaffian låg i krig med sportfånarna om något Åke Stolt hade skrivit i en helt annan tidning (Sydsvenskan). Det var en i sanning märklig upplevelse att inse att ogillandet var genuint och satt djupt i annars intelligenta människor.
Det var då en inte helt ovanlig syn. Kulturen och sporten var i många fall långt ifrån varandra, detta delvis på grund av att bland andra Ernst Brunner, Björn Ranelid och (detta hade jag glömt men blivit påmind av genom en googling) Anton Glanzelius rapade upp överdrivet pretentiöst dravel i sändningarna från OS i Barcelona och när blågult grävde VM-brons i USA.
Deras gallimatias satte effektivt stopp för de förhoppningar om förståelse vi kulturglada sportidioter hade. Att inte i något läger behöva försvara att man på samma kväll kunde titta på Ozus Föräldrarna (Tokyo story) och MFF–Nottingham Forest i europeiskt cupspel (nej 1979, 1994).
De mindre begåvade författarna förstörde också mycket av det kollegan PO Enquist hade byggt upp under många år som ambassadör mellan lägren och under de mörkare åren på 90-talet kunde vi inte ana att utvecklingen snart skulle ta oss till den andra änden – att alla kulturnissar plötsligt måste älska sport och att hela kulturredaktioner plötsligt hade haft årskort på Söderstadion sen förrförra sekelskiftet.

Naturligtvis är sportfånarna fortfarande tveksamma till kulturen. De läser fortfarande på sin höjd Guillou och tror – på goda grunder – att kulturnissarna bara låtsas.
Jag hoppas hoppas hoppas att firma Nyström och Lundström kan rasera lite av den muren i kväll.


Tillägg: Man ska inte lita på googlingar. Däremot ska man lita på sina vänner. Därför har en liten uppgift om Anton G rättats, rätt ska ju vara rätt.

En söndag i april

Det var en sån där dag. En dag nästan helt i eller kring sängen. Lång frukost med mycket kaffe och tre dagars DN kultur. Blev sugen på allt från Ministry och Portishead (oj mitt 90-tal, så långt borta du är) till att lära mig franska så jag kunde ta del av såväl Le Monde som en diskussion om semikolonets vara eller icke vara. Insåg att jag äger en av förra årets bäst designade böcker – Lotta Lotass Den vita jorden – och att jag vill springa till KB för att titta på deras utställning, och att jag på vägen dit borde springa in på biblioteket för att låna Sonja Åkesson.

Blev två gånger konfunderad över distinktionen mellan "deckare" och "romaner". Gick inte halva 1900-talet åt till att ta bort markeringen så att Simenon, Chandler, Sjöwall & Wahlöö et al också fick vara "romaner" och därmed "fin" "litteratur"? Tydligen har det inte hjälpt, vi ska fortsätta att skilja böcker åt. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt, de högst skrala verken som pumpas ut av en del svenska "deckarförfattare" kan göra den mest liberale bokmal till hårdnackad litteraturnazist.

Höll på att tröttna på kultursidorna för den här dagen när en liten notis om att Green Wing nu finns på svensk dvd fick mig att le stort. Har ni inte sett serien – gör det!
Glad i hågen kunde jag alltså rensa lite i garderoben, slänga skiten, gå en promenad runt sjön och till Ica och hem igen, slötitta på allsvensk fotboll och årets vassaste räddning. Hamnade såsmåningom framför Sportspegeln som avslutades med Gunnar Larssons klassiska OS-guld 1972. Sprang förstås genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, kanske det bästa. två och en halv boksida om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen. Bättre än så här kan man knappt avsluta en alldeles lagom perfekt söndag:

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Ja, resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa.

Mitt liv som livläkare?

Satt och ströläste i Svenskan på lunchen (det har blivit mitt nya lunchnöje, tredje dagen i rad nu) och läste en artikel om och med The Tudors upphovsman Michael Hirst, och hickade till.
Hirst säger nämligen att han just nu jobbar med ett manus till en amerikansk film baserad på P O Enquists Livläkarens besök.
Tilltänkt regissör: Lasse Hallström!

När jag googlar ser jag att det inte är en nyhet, men jag har helt kryssat mig förbi denna uppgift.
Och är nu helt förkrossad (i skalan för hur förkrossad man kan bli av en kulturnyhet av den här digniteten).
Hallström har inte gjort en hyfsad film sen Gilbert Grape och Mitt liv som hund, två filmer som är extremt överskattade. Sen dess – bara sentimental dynga (Chocolat, Ciderhusreglerna, den med Julia Roberts och Robert Duvall, the list goes on) som ska lura pengarna från den där kategorin som håller kulturlivet uppe: damer i sina bästa år.

Och nu ska han sätta tänderna i en av 90-talets bästa svenska böcker, om inte den bästa. Kommer inte på nån konkurrent just nu. Hallström ska alltså satsa på att manövrera ut Bille August som mästaren på att totalförstöra bra böcker för bioduken. Har P O verkligen godkänt det här?
Får vi kanske se förfärliga Lena Olin som drottning Caroline Mathilde, Richard Gere som livläkaren Struensee och Joaquin Phoenix som Guldberg? Jag ryser i hela kroppen.

För övrigt lovar jag att sluta tjata om The Tudors, herregud den verkar ju inte ens vara jättebra.