Confessions of a Villa fan

Wennman skriver i Aftonbladet i dag om att Aston Villa kommer att sjunka som en sten i Premier League. Annars "har varken jag eller expertisen fattat nånting".  

Som sann Villa-supporter (nej,  inte i bandy) kan jag ju bara hoppas att han får äta upp det här och i framtiden döpa om sig till "Herr Nilsson". Vi har inte direkt haft det lätt, sedan den där triumfen 1982 har det blivit två ligacupsegrar och en – yes! – Tipscupenseger, 2001, när "vi" delade titeln med storlag som Troyes och PSG.

Wennman är imponerad av Martin O'Neills trollande med knäna, men det borde han ju inte vara, för nog måste han väl ha läst Provided you don't kiss me? Eller vet åtminstone var O'Neill har fått sin skolning? Clough-boken gav, bland mycket annat, en ny bild av O'Neill. Som att han har en universitetsutbildning i juridik.

Ja, egentligen skulle jag bara skriva att jag bannar Cinemateket för deras nya visningstider (16.00). I går lyckades jag missa Confessions of a Nazi spy (Titeln! Och Edward G Robinson i en huvudroll!) när jag trillade in på Sture 16.20. Fan.

Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

The Road to glory

Jag är helt fast i The Road.
Cormac McCarthy är verkligen mästerlig.
Men mest är jag fast i EM-träsket, och skriver för tillfället mest här.

För övrigt är det nu bara två dar kvar till Aida. Ska bli riktigt kul.

Att tävla i kultur

Kan man tävla i kultur?
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:

The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie

Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.


Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.

Som sagt, det kostar inget att leka lite.

Global Fußball OK

Här rör det sig inte många knop, varken framåt mot motståndarnas straffområde, eller bakåt mot egna målvakten.
Ja, som ni förstår är livet just nu mest inrutat efter fotbolls-EM, och det kulturella, det som traditionellt räknas som kultur alltså, blir lidande. Jag läser varje dag, och jag tar del av diverse debatter. Men jag orkar inte engagera mig i mycket mer än vilka taktiska drag Donadoni och Hiddink och de andra ska ta till nu.

Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik är läst, och det finns mycket snusförnuftigt man kan säga om den, men jag kan nog inte komma med något nytt om inte sagts på en massaandra ställen så jag nöjer mig med det självklara att väldigt många borde läsa den, speciellt män.

Så ofta som jag har kunnat har jag smugit till mig små stunder med Lynne Truss roliga Eats, shoots & leaves. Drygt 200 sidor om engelsk interpunktion.
Den är riktigt rolig och inte minst lärorik och intressant, om man nu är en sån språknörd som jag är och orkar med till exempel 32 sidor om apostrofens användande.
Truss skriver med utgångspunkt att språket förflackas och kräver ett uppror mot detta ofog. Med humor dock. Oftast låter det ungefär såhär: "No matter that you have a PhD and have read all of Henry James twice. If you still persist in writing, "Good food at it's best", you deserve to be struck by lightning, hacked up on the spot and buried in an unmarked grave."
Boken finns på svenska under namnet Komma rätt, komma fel och komma till punkt, en översättning och bearbetning av Eva Hallinger. Den ska jag också läsa. Man ska inte låtsas om att man är någon annan än man är.

Under EM:s första brinnande dagar läste jag även klart Blågult – landslaget genom 100 år, en bok som alla med minsta fotbollsintresse bör läsa (vilket ni antagligen har förstått efter tidigare poster om den). Välskrivet och friktionsfritt går Jesper Högström igenom just det svenska fotbollslandslaget (för herrar alltså) men berättar liksom i förbifarten också om hur dagens Sverige växer fram.
Det enda negativa är väl att man vill ha mer mer mer.
För personlig del märker jag att den första landskamp jag kommer ihåg dyker upp först på sidan 115 (Sverige–Skottland 0–1, 1980) och de missar som finns i boken är väl just att en del detaljer man själv minns inte finns med. Som 3–3-landskampen mot Brasilien 1983 eller Stefan Schwarz kommentar om den 42-gradiga värmen i Dallas under VM 94 ("Jag är här för att spela fotboll, inte för att känna efter hur varmt det är.").
Blågult förklarar dessutom varför jag har klara minnen av IFK Göteborgs seger mot Hamburg i den första Uefacupfinalmatchen 1982, men få av returen. Samma kväll som returen spelades var jag nämligen på Örjans Vall och såg Sverige–Östtyskland, mitt livs första landskampsbesök (det blev 2–2, jag har ännu aldrig live sett landslaget vinna en match). Jag var därmed en av de 1 629 åskådare som bildade den lägsta publiksiffran för landslaget sedan 1910-talet.

Nu blev det en väldans massa fotboll här. Ska skärpa mig till nästa inlägg.

Sportkör

Den läsvärda fotbollsbloggen Tre hörnor straff har snott Glidtacklingens unika koncept att låta sina skribenter tippa EM.
En av frågorna Tre hörnors tyckare ska svara på är "Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?". Alltså, vem kommer att vara så usel att han inte förtjänar ett bättre öde.

Nu vet jag inte om frågeställaren var seriös i sin kritik av Jelinek, men den redaktionen – och alla ni andra – borde faktiskt lyssna på hennes Sportkör, Radioteaterns pjäs som premiärsändes i dag, några timmar före avsparken mellan Schweiz–Tjeckien.

Sportkör utgår från turbulensen kring Oliver Kahn inför VM 2006 (han petades som Tysklands förstemålvakt och det tålde inte hans ego) och diskuterar Tyskland mot världen, fotboll, herrar mot damfotboll, män mot kvinnor ("Jag är ju kvinna jag säger inget nytt"), vårt samhälle... ja allt det Jelinek brukar diskutera i sina böcker och pjäser.
Plus fotboll då.
Jag har inte läst tillräckligt av Jelinek för att jämföra med hennes övriga produktion, men Sportkör är något helt annat än det man kan få för sig att den "kontroversiella", "jobbiga", "svårtillgängliga", "manshatande" Jelinek står för.
Produktionen är ett samarbete mellan Radioteatern och Radiosporten och bland skådespelarna dyker även sportens reportrar upp i monologer, referat och i kören.

Och det är lysande.

Den knappa halvtimmen flyger fram i ett tempo värdigt en Premier League-match. Här finns ingen egentlig handling, det hela är i stället just en kör av röster, där alltså bland andra Dag Malmqvist och Christian Olsson (de lysande sportradioreportrarna alltså), Lars-Gunnar Björklund (!) och Paolo Roberto samsas med barnkörer, skådespelare och autentiska tyska fotbollsreferat.

Och slutet är givet, en pendang till Fassbinders klassiska slut på Marias Brauns äktenskap, där referatet av Tysklands VM-guld 1954 hörs under självmordet och slutbilderna på tyska förbundskanslar.
Där ropar Herbert Zimmermann "Aus! Aus! Aus! – Aus! – Das Spiel ist aus! – Deutschland ist Weltmeister!" (ett referat som i Tyskland är lika berömt som vårt "Den gliiider in i mål", läs hela referatet här).
Här, i Sportkör, hör vi den tyska kommentatorn under VM-semifinalen i förrfjol utropa "Twei zu null für Italien. Es ist aus, es ist vorbei, es ist aus und vorbei."

Kahn och Fassbinder. Två bilder av Bayern. Två bilder av Tyskland.


Sportkör sänds åter på måndag 9 juni 19.03 och 01.00 natten mellan 15 och 16 juni.
Dessutom går Sportkör förhoppningsvis även att lyssna på på webben.

Nu blir det fotboll

Arsenal–Tottenham=mord
Fever Pitch
Målvaktens skräck vid straffspark
Victory
Den ensamme mannen (av Bernardo Atxaga – upptäck hans böcker!)
Offside
En miljon för en klackspark
Santa Maradona (Mano Negra)
The Arsenal Stadium Mystery

Det finns massor av god litteratur och fina filmer och bra låtar om fotboll.
Men inget slår verkligheten. Förstås.
Så i kväll är det bara en sak som gäller:
Chelsea–Manchester United.

Håll nu på Chelsea, gott folk!
Kvart i nio börjar kampen.

Det var en dag i går också

Om jag hade skrivit nåt i går (vilket jag alltså inte gjorde), hade det sett ut ungefär så här:

Sur.
Vaknade med ont i halsen. Skulle jobba. Var hos doktorn.
Skulle gå på bio efter jobbet och äntligen äntligen se Import/Export. Så går den på Zitas lilla salong tre. Och där kan man inte se film. Definitivt inte betala 85 kronor för besväret. Och jag som hade stannat kvar i stan en extra timme bara för det.
Hem och fick se (tvingades åse) United slå Barcelona.
Sur, som sagt.
Och inte läser jag heller.

Avspark!

I dag (i dag!) från 14.30: AIK–Kalmar, HBK–Gefle, IFK Norrköping (välkomna tillbaka!)–Djurgårn och Gais–Elfsborg.

Ja, äntligen.
Äntligen ska det sparkas och tjongas, smalbensträffar gå stolpe in, dubbarna träffa hälsenorna på stackars importer som inte vet vad allsvensk fotboll före midsommar betyder och vi galna får äntligen skrika ut all ångest vintern har kommit med.
Och den som vågar påstå att det här inte är kultur, den vet inte vad den snackar om.

De senaste årens allt mer accelererande huliganism har tyvärr fått en del att om inte dölja så åtminstone dra ner på fotbollsfronten. I stället för att hylla kung fotboll blir det beklagande över supporterkulturen och festen ställs nästan in. Och det verkar ibland ske med en lättnadens suck. Som i Mats Olssons En pinne i skogen och Johan Cronemans tv-krönika i dag (som knappt snuddade vid tv:n).
Andra går i upptrampade fotspår och skriver om fotboll som religion, och gör det tydligen ganska bra (Petter Karlssons nya Guds hand).
Men helst ska vi förstås glömma dagens våldsamma fotboll och gå bakåt i tiden, helst till VM i Sverige för 50 år sen, det var ju då Sverige stod på topp i precis alla avseenden. Eller? Det verkar ju så, av böcker (Arne Norlins När folkhemmet fick fotbolls-VM) och tidningstexter och tv-program och vad det nu är att döma.

De tre böckerna ovan är bara exempel på vad som precis har släppts – dagen till ära recenseras de av Mats Gellerfelt i Svenskan i dag – och mer kommer när det vankas EM. En sökning på "fotboll" på adlibris gav 121 träffar, och jag äger en del av dem (det blir nog en text om det ska ni se).

Men böcker i all ära, fotboll ska förstås ses och upplevas. Och från och med i dag kan vi göra det här hemma också. 30 härliga omgångar ska spelas innan MFF står där med Lennart Johanssons pokal.
Livet kan visst vara ganska fint ibland.



Denna text hittas även på glidtacklingen. Tyvärr får ni inte heller där svaret på varför DN har snålat in på en allsvensk bilaga, med en sån besparing biter de sig bara själva i svansen.