Rör inte mitt bibliotek!

När jag sent i går lite planlöst hade skrivit om mitt biblioteksbesök gick jag till sängs med en bunt DN Kultur som av olika anledningar inte blivit lästa.
Som till exempel söndagens tidning, där mitt kära Solna Stadsbibliotek dök upp. Ett företag vid namn Svenska Boklån AB vill ta över kommunens verksamhet och alltså driva biblioteket i privat regi. Förutom Solna gäller det Linköping och Uppsala.

Den som har läst lite här i bloggen har säkert märkt att jag gillar mitt bibliotek, Solnas huvudbibliotek, det som ligger i Solna Centrum. Det är inte världens största bibliotek, eller det snyggaste eller det modernaste. Tvärtom är det relativt intimt och har en stor dos charm, speciellt för oss som minns tiden när Sverige var lite gråare och Europa delat av en mur.
På bottenvåningen är det mest barnböcker och musik och lite lokala utställningar (i vintras en med vackra foton från inspelningar av några Bergman-filmer). En trappa upp hittar man den heta hyllan med nya böcker, där finns ett fokusbord och en fokushylla och, tja, det ser väl ut som i de flesta mindre kommuners huvudbibliotek.
Men det är vänligt, där finns alltid en massa böcker att låna och bibliotekarierna är ständigt redo att svara på frågor. Och såvida man inte vill kommer man inte därifrån tomhänt.
I love it.

Men nu kan det alltså ändras.
Några av argumenten för en privatisering är

Effektivisering:
Vd:n Per Magnus Wicén:
– Vi kan effektivisera den byråkratiska miljö som biblioteken i dag lever i, och på det sättet få ner kostnaderna Den stora kompetens som finns hos personalen på det kommunala biblioteket har rätten att följa med när vi tar över.

OK. Här motsäger han sig själv, men får ingen följdfråga så han klarar sig ju. "Effektivisera" betyder att sparka folk (förlåt, de "sparkar" inte, de pensionerar och anställer inga nya). Och då ska färre anställda klara av ett minst lika bra jobb. Det finns ganska många exempel på hur det brukar sluta. Min lilla inblick i biblioteksvärlden visar dessutom att biblioteksanställda inte jobbar utan en del stress, många för att de verkligen vill göra ett bra jobb och få besökarna, förlåt, kunderna, att läsa.

"Kundfokus"
Här talas det om att förbättra öppettiderna och att öka antalet boklån.
"Förbättra" öppettiderna för vem? För dem som har pengar? Eller för dem som använder biblioteket? I Solna Stadsbibliotek sitter det alltid en hel del och läser. Tidningar, internet, böcker... allt möjligt. Men det är inte stadsjeepsägarna som sitter där, det är till stor del invandrare, arbetslösa och studenter. Som förstås inte genererar de stora intäkter Wicén drömmer om. Men icke desto mindre sitter det folk och läser på biblioteket, vilket borde vara ett av dess syften.

Öka antalet boklån? Bra, det vill ju alla. Men det Wicén pratar om är inte att huxflux få hela världen att vilja läsa fler böcker. Det han talar om är att om tio personer står i kö för Henning Mankells Kinesen, då köper vi in ytterligare fem ex av den och simsalabim har vi fler utlån. Och samma sak med Läckberg och Marian Keyes och Stephen King och Guillou och gänget.
A winn-winn-sitjuäisjion tycker Wicén och säkert Moderaterna i Kommunstyrelsen.
Men vad tycker den där debutanten vars novellsamling plötsligt inte köps in? Eller de små förlagen, vars översättningar av egyptisk eller för den delen fransk och tysk litteratur, också får nobben? Och vi som vill läsa de där böckerna utanför huvudfåran?
För det tillkommer ju inte mer pengar, de fördelas bara annorlunda. Till det folk vill ha, oavsett om de vill det eller ej.

Sponsring
Wicén:
– Jag tror att biblioteken i framtiden, som exempelvis operan i dag, får acceptera sponsring. Och även reklam - jämför med TV4, en reklamkanal som praktiskt taget betraktas som public service i dag.

Sponsring kan vara bra, om det sköts på rätt sätt. Men jag tror inte att Svenska Boklån AB är företaget som kan göra det snyggt. "Jämför med TV4." Nej Per Magnus, TV4 betraktas inte som public service, TV4 betraktas som en kanal där reklamen har fått för stor roll. Och om mitt bibliotek ska bli som TV4, ja då förlorar man en "kund" i mig.


För övrigt ser jag att varken DN eller Svenskan har en rad om Booker-priset (Svenskan åtminstone inte på nätet). Undrade om jag kanske hade fel, att det var en gammal nyhet, men nej, Berlingske har den som stor kulturgrej. Fast å andra sidan brukar DN ha nyhetsnotiser som är flera dagar gamla, så det kommer väl på lördag eller så.
Booker-priset är förstås ingen viktig kulturnyhet i Sverige, men den börjar allt mer styra vilka engelskspråkiga böcker som får uppmärksamhet även här. Därför kan det ju redan nu vara intressant att se vilka de är, även för intresserade svenska läsare. Tycker man.

The Booker

Ja, tisdagen var alltså dagen då det mest prestigefulla engelska bokpriset offentliggjorde sin long list, en lista på 13 böcker som först ska bli en short list varifrån vinnaren ska utses.
Årets lista innehåller bland annat fem debutanter, men Salman Rushdie är med. Hans Midnight children utsågs tidigare i somras till tidernas (de senaste 40 årens) Booker Prize-vinnare (numera Man Booker Prize-vinnare).
Nåväl, minst en av följande böcker kommer antagligen att läsas av undertecknad. Just nu måste jag dock erkänna att jag bara har hört talas om tre av författarna. Får skylla på att det är så många debutanter.
Årets vinnare utses den 14 oktober.

The White Tiger by Aravind Adiga (Atlantic)
Girl in a Blue Dress by Gaynor Arnold (Tindal Street Press)
The Secret Scripture by Sebastian Barry (Faber and Faber)
From A to X by John Berger (Verso)
The Lost Dog by Michelle de Kretser (Chatto & Windus)
Sea of Poppies by Amitav Ghosh (John Murray)
The Clothes on Their Backs by Linda Grant (Virago)
The Northern Clemency by Philip Hensher (Fourth Estate)
Netherland by Joseph O'Neill (Fourth Estate)
The Enchantress of Florence by Salman Rushdie (Jonathan Cape)
Child 44 by Tom Rob Smith (Simon & Schuster)

Att tävla i kultur

Kan man tävla i kultur?
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:

The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie

Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.


Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.

Som sagt, det kostar inget att leka lite.