Bavian

För några veckor sedan, eller har det kanske snarare gått en dryg månad?, presenterades de nominerade för Nordiska rådets litteraturpris. Att Sverige nominerade Johan Jönsons lysande Efter arbetsschema och Andrzej Tichy och hans Fält var en glad nyhet, men det roliga ("roliga") var hur stort hela nomineringsgrejen slogs upp på diverse kultursidor.
För det var knappast ett genuint intresse som styrde, bara slentrian, slöhet och en slags "så ska det vara för kulturpris är fina saker och dem slår vi upp".
För i ärlighetens namn, vem läser de norska och danska och färöiska böckerna?
Inte många, i synnerhet om man jämför med t ex Booker-priset, vars nominering och vinnare bara får notiser.

I Sverige har i alla fall knappast någon läst förra vinnaren, danska Naja Marie Aidts Bavian, den är inte ens översatt än. Den kommer någon gång i vår, alldeles väldigt för sent. Kan man fixa Harry Potter på en kvart kan man fixa Bavian på ett halvår, eller ett år eller två – novellsamlingen kom 2006.
Å andra sidan, den som väntar på något gott... för det är verkligen gott att vandra in i denna grymma, sjaviga, ibland hopplösa värld, ömsom överfull av ömsom ekande tom på kärlek.
15 noveller som man sällan vet vart de tar en, bara att det är skrämmande, och bra. Allt är förstås inte lysande, men lägstanivån är tillräckligt hög för att du inte ska fastna i läsningen.

Danmark för övrigt nominerat Helle Helle och hennes Ned til hundene. Men en dansk författarinna i samma ålder och med samma tema och i samma prosastil skulle vinna även 2009 är nog inte att vänta. I stället lär väl Per Petterson (Jeg forbanner tidens elv) ligga bra till, norrmannen är redan på väg att bli etablerad i USA, det är som vanligt bara Sverige som vägrar se över Liza Marklund-horisonten.

The brief wondrous life of ours

Jo, jag lever och har hälsan. Tror jag.
Har haft ett avbrott i den läsande och skrivande delen av livet bara. I augusti gick jag på en månads semester och läste under de veckorna kanske åtta sidor i en bok (Paul Austers Brooklyn follies, inte alls dålig) och några få tidningssidor (mest Hallandspostens sportuppslag). Av internet nästan ingenting. Läste mailen ibland, men inte mer.
Trodde jag skulle komma tillbaka efter den välbehövliga och enormt sköna informationsavvänjningen, men orkade inte. Var åter på jobbet men läste inga böcker, knappt några tidningar och inte många texter på nätet. Och definitivt inga bloggar (jo en, vilken säger jag inte, kanske är det just din?).

Och det har varit så skönt.

Jag har "missat" massor av skitnödiga debatter, krönikor, recensioner, skivsläpp och nyheter. Och i stället fått lite mer lugn i kroppen. Nu hoppas jag kunna behålla lugnet och samtidigt skriva lite, både här och mer analogt.
Och läsa. Och se och lukta på blommorna.

Efter knappt två månader utan bokläsning tog upp Sylvia Plaths helt omstörtande fantastiska The Bell Jar. Och det var nog tur det, att den var så enorm och gav en sån elchock för själen att jag vaknade. Annars hade jag kanske inte läst än.
När jag, motvilligt, läst ut den visste jag inte vad jag skulle ta mig till, men plockade upp The Brief wondrous Life of Oscar Wao, den efterlängtade, tokhyllade och Pulitzerprisvinnande debuten av Junot Díaz, ur högen av att-läsa-böcker.
Och om The Bell Jar knockade mig vet jag inte vad jag ska säga om Oscar Wao. Att blixten slog ner? Jag kan visst hitta en del invändningar men det vill jag inte. Det är kärlek och värme jag känner. Jag ville verkligen inte gå ur Oscars (eller snarare Yuniors, och Belis och, på sitt sätt, Trujillos) värld. Den som är New Jersey och New York, men främst Dominicanska republiken.
Och inte visste jag att jag visste så lite om det landet. Parallellt med bokens ljuva och grymma handling får vi nämligen i texten och i ett fotnotssystem landets moderna historia, från den grymme Trujillos maktövertagande 1930 och framåt. Och det är tillräckligt fängslande bara det.
Drog mig för att läsa de sista 50 sidorna, gjorde det bara när jag kunde slappna av helt. Och när jag var klar var jag bedrövad, jag ville ha mer. Ett sätt jag ska lösa det på är att snarast gå till biblioteket och låna Bockfesten, Mario Vargas Llosas dokumentärroman om diktatorn Trujillo. Har varit sugen på den länge, nu är den ett måste.

Jag läste i tidningen Vi:s boksatsning Vi läser (det var ingen höjdare direkt) att Oscar Wao kommer på svenska i vår. Men om ni tror att ni behärskar engelskan, läs den i original. Det är så mycket slang och dialekt (inte svårförståelig) att jag inte kan se hur en översättning kan bli bra. Dessutom kryddas boken med många många spanska ord och meningar som aldrig översätts. Min gymnasiespanska är sisådär, men man förstår ändå.
Men be mig inte komma med mer specifika kommentarer, är fortfarande för nära boken för att kunna skriva vettigt om den.

Hur går man vidare efter två såna upplevelser i rad då? Med något på ytan enkelt kanske.
Tog tag i Leif GW Perssons En annan tid, ett annat liv och erkänner mig än en gång besegrad. Det är rappt och bra och ett fint exempel på en pageturner.
Parallellt sitte jag med näsan i Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, den som vann Nordiska rådets litteraturpris i våras. Eftersom det är på danska läser jag den i original men det är faktiskt en skandal att den inte har kommit på svenska än. Ett rykte säger att lilla Ellerströms ska ge ut den, vi får väl se. Nån borde göra det. NU.
Väntar med att skriva om den, men om jag säger att Bavian ligger någonstans mellan Helle Helle och Ninni Holmqvist – fast skarpare, ja då förstår ni att det är bra. Skitbra tillochmed.