Skivor!

Har gått och velat köpa skivor i flera dagar nu och på väg till jobbet i dag gjorde jag slag i saken. För att inte bara köra i samma gamla spår hela tiden slog jag till med två små skivor.






















Efter Magnus prat om Merle Haggard slog jag till med en CD innehällandes två av legendarens skivor: "Sing me back home" och "The legend of Bonnie & Clyde". Och när jag letade efter de här två bilderna hittade jag en lustig liten country-diskografi-sida, det är sånt som kan göra en lite glad en tisdag kväll.












Skiva nummer två var lite modernare, Shout out louds nya skiva"Our ill wills".
Som jag dessvärre inte har hört än. Alls. Köpte den helt på vinst och förlust. Det var en sån dag.

En dag kvar...

Det ska bli underbart.

Hans-Uno

Läser i Sydsvenskan (på nätet som den IT-människa jag är) att Hans-Uno Bengtsson har dött, bara 54 år gammal, "Efter en tids sjukdom" vad det nu kan betyda.

Hans-Uno är en av få som har fått mig intresserad av fysik och vad man kan göra med den. Tyvärr kom han in i mitt liv sent, via diverse tv-program i början av 90-talet. Då var jag redan helt blåst på området och det var för sent att välja en levnadsinrikting som inbegrep ämnet fysik.
Och tur är väl det, egentligen.

Hans-Uno var av den gamla stammen folkbildare, såna som brinner för kunskap och att lära ut och gärna under lättsamma former, så att även de tröga motvilliga idioterna längst bak i klassen (jag!) blev intresserade. Han var en slags Bodil Jönsson meets Sten Broman med en synthfrilla av guds nåde.
Extremt lundensisk var han även när han var med i barnprogram, och han hade inga problem med att i högst seriösa tidskrifter avfärda andras torier som mög (det här sista hittade jag när jag googlade lite).
Och sånt måste man ju bara gilla.

Soul Deep

Den minnesgode kanske drar sig till minnes att jag hyllade Gennaro Gattuso när Milan tog sig till Champions League-final för några veckor sen.
En som uppenbarligen minns är Guardians Amy Lawrence. Hon har skrivit en lysande artikel om idolen. Läs innan onsdagens final!

Med allt gnäll på SVT i närminne tänkte jag passa på att tipsa om måndagskvällens reprisstart på SVT24: Soul Deep, BBC-serien om den svarta musikens 1900-tal.

I övrigt står det mesta stilla just nu. Planterade om blommor i fredags, min första lediga dag på evigheter. Och dammsög (!). Och lyssnar fortfarande på Maria McKee, som tydligen tidvis var lysande på Nalen.

Ernst och jag

Trodde ni att konservatismen hade nått sin höjdpunkt med Fredrik och Filippas intåg i Rosenbad? Eller Sarkozys seger i Frankrike? Eller svenska folkets vrede över att nya länder kan vinna Melodifestivalen och att de stackars östländerna inte längre är adresser dit vi skickar paket med det allra nödvändigaste (läs: för små täckjackor och påsar med Ahlgrens bilar)?

Då har ni inte sett SVT:s sommarnyheter.
Om nu Ernst och Midsomer och Allsång och "Tre kärlekar" kan kallas nyheter. Eller revy-SM från Hudiksvall kanske är nytt? Nej, det var ju från förra året ja.

SVT har alltså släppt ett PDF-dokument med namnet "Sommaren 2007 i SVT".
Jag har läst, hoppat över stycken och blundat och läst lite till. Och ser fram emot en sommar som helt kan ägnas åt Proust och På spaning efter den tid som flytt (I wish).
För med på SVT:S spaning kommer jag inte följa. Alltså:

Nic Schröder i Hej hej sommar. Som är det nyaste barnprogrammet, för i övrigt får kids födda 2001 se samma saker som jag (född tidigt 70-tal) gjorde och som mina kusiner (födda sent 80-tal) gjorde. Saltkråkan et al alltså.

Vi "vuxna" får se Ernst i Sommartorpet, Anders i Allsången och... ja! Sommardeckare! Jag råkar visserligen gilla Morden i Midsomer, och jag längtar till fortsättningen av Life on Mars, men knappast till Foyle's war.
Eller till repriser av Tre Kärlekar, Raskens, Livräddarna, zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Det blir filmer också, och dem återkommer jag till, för där finns iallafall några guldkorn. Klockan 23.00 på onsdagar.

Nu ska Martin sluta vara bitter, för nu ska han slänga en hel kartong tomglas. Och dammsuga. Och motionera. Och undvika läsa Metro. Vågar inte enss tänka på hur jävlig den måste se ut. Brr.

1-0

Man behöver inte titta så noga på bilden för att se njutningen, segern (som var rättvis, fotboll går ut på att göra mål HIF) och glädjen av att vakna upp dagen efter en derbyseger.

Men om man har riktigt riktigt bra ögon kan man dessutom se min syssling på bilden.

Katharine, Oh Katharine

I dag skulle Kataharine Hepburn har fyllt 100 år.

Jag tänker fira det med att i morgon se (om) "The Philadelphia Story".

Både Hepburn och filmen hade kunnat platsa som del två i den nya "Älsklingar"-serien. Men de är båda så självklara att de inte platsar bara därför.
Hepburn är ju trots allt alla tiders största skådespelerska.

Älsklingar 1: Life is sweet

Maria McKee kommer till Stockholm på Kristihimmelsfärdsdag.
Naturligtvis jobbar jag då, annars hade jag sprungit på Nalen för att se kvinnan som har gjort en av de kulturyttringar som betydde mest för mig under 90-talet.
Hon är tyvärr mest känd för Tom Cruise-låten "Show me heaven", men efter den dängan gjorde hon den (sorgligt bortglömda) countryinfluerade "You Gotta sin to get saved" innan mästerveket kom 1996: CD:n "Life is sweet".
Här var det mer rock och en hel del mörker och - tydligen- väldigt mycket alkohol inblandat. Och ja, titeln kan mycket väl läsas ironiskt.

Jag gjorde det i alla fall, och lyssnade halvt ihjäl den. Rösten, texterna och stämningen passerade hjärnan och gick rakt in i hjärtat. Såg henne på Mejeriet tillsammans med en kille som väl hette A och som var ihop med J på min korridor och som gillade "You Gotta sin..." mer. Och trots de väldigt många artister jag har sett på Mejeriet kan jag inte komma ihåg någon konsert där som jag var lyckligare efter. Trots att jag säkert var nykter. Eller kanske just därför.

Maria McKee var alltså vid den här tiden rätt duktig på att dricka, och det var jag också. 1996 var mitt i den period i livet som jag förhoppningsvis aldrig kommer att upprepa när det gäller alkoholintaget. Våren 1996, det var då den kom, pluggade jag film, skrev en rätt usel C-uppsats om hur filmvåld togs upp i tidningarna, och misskötte mig i största allmänhet. Mådde riktigt dåligt utan att jag förstod det och dolde med att springa på nationer och andra "roliga" ställen.
Och lyssnade på musik.

Under sommaren flyttade jag till Köpenhamn och jämte "Life is sweet" kan jag komma ihåg ett enormt intag av Becks "Odelay". Beck var cool och alla småalternativa "coola" gillade honom. Då var det skönt att få ha Maria för sig själv. Att känna igen sig i (se texten nedan).
För visst flyttade jag till Köpenhamn för att fly bort. Med tanke på mitt flytande intag inte jättesmart skulle det visa sig.

Det har gått elva år sen dess och så läste jag i går DN, där någon hade intervjuat Maria och allt det här kom upp igen. Jag insåg att jag antagligen inte har lyssnat på "Life is sweet" sen jag flyttade till Stockholm (2001). Så nu ligger den i CD-spelarn och visst känner jag igen varenda låt. Vet precis hur nästa låt börjar. Och kan sjunga med i två av låtarna. "Absolutely barking stars" för att det är den enda av låtarna vars text står med i konvolutet och "Life is sweet".

Nu tar jag mig en Jever och njuter av solen och sörjer att Maria inte har släppt någon regelrätt ny skiva sen 1996 (alkohol och äktenskap har kommit emellan) men att det tydligen är en på väg nu. Undrar bara om jag vågar lyssna på den.


This one is for the girl who says she’s unlucky in love
You deserve to have the world at your feet
And if one person, one man could be enough
Then I wish it could be me
I wish it could be me

This one is for the boy whose daddy never had the time for him
Wish I could build you a little house for you to hide in
And give you back your summers
I’d give you back all your summers
You still have summers

Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along

This one is for the girl who says those voices in her head
Never leave her alone
Don’t listen to your teacher, you’re not crazy
Just smarter than the rest of them
Paint a picture, write a song
Tell your story, bang a gong

Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along
Rollin’ along

This one is for the boy who’s not allowed to be part of the gang
You don’t need those losers I think you’re beautiful
And you meet a girl and you fall in love and it doesn’t work out
Well it won’t be the first time and they don’t make a cure for that
So you eat your breakfast, read a book
Open up your window, be alone

Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along
Rollin’ along

Na na na na na na…




Efter att tidigare ha lyckats dissa favoriter som Morrissey och Radiohead (i stället för att som jag hade tänkt visa upp som det årets bästa) är det väl bäst att påpeka att jag gillar "Life is sweet"...

Trolleri trollera

Förutom att vara allmänt creepy har Joe Labero nu kommit ut som antisemit, gaybasher, antiamerikan och kommunist.
Imponerande. Speciellt som det sker i den förfärliga tidningen Kupé, som vi alla kan läsa på SJ:s tåg när vi står stilla utanför Katrineholm eller var man råkar vara.

Alltså, jag tror inte att Lars Bengt Roland Johansson är allt det där (utom creepy), i alla fall inte mycket mer än de flesta andra (dvs ganska mycket ändå). Men det är skönt att han vågar säga det. Det var säkert inte meningen att det skulle bli så, men han var ju ärlig och det är ju... hm, bra.

Hans uttalande var ingen knall. Och det var inte SJ:s infoavdelnings agerande heller.
Ändå intressant att Kupé direkt tog avstånd från artikeln. Den passade väl inte in i deras Annika Jankellande värld. Pressfrihet, nej tack va?

Men jag skulle ju komma till det här: Läste om Laberos stora käft på tunnelbanan. Och – och det här alldeles sant – i samma fyrling satt Labero med sin tonade frilla och fipplade med sin mobil. Han läste alltså inte Metro.

MTV

1997 var Sarah, en flytt till Malmö, en tv-såpa vid namn "Frestelsen" (som skrevs av en framtida deltagare i TV3:s Baren, där han skrek "jävla fetknopp" till en korpulent medtävlande), en väldig massa supande, alltså väldigt mycket sprit. Och inte så mycket annat som jag minns. Roskilde besökte jag också. Och jobbade i Düsseldorf i en månad och trodde mig vara kär i fel flicka och... kaos. Och Radioheads "OK Computer" och Morrisseys "Malajusted" och Portishead och... det var helt klart ett kasst musikår.

1997 var tydligen också året med Daft Punk, Blurs "Song 2", Kula Shaker, "I believe I can fly", Verve, Antiloop och Offspring och Will Smiths "Men in Black".
Av det är det bara Blur jag har i hyllan. Just "Song 2" dock bara som piratkopierad Vietnamköpt sak.
Det enda de låtarna har gemensamt är att de spelades på MTV i dag runt 12-snåret och jag fick en halvtimmes flashback 10 år tillbaka i tiden med melankoli och allt. För 1997 var också året då jag för första gången var sjukskriven för depression.

Orup

Min mor sa till mig
”Varför gifter du dig
med en kvinna för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull?
Du blir lycklig ett tag
Men så plötsligt en dag
blir du ensam för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull”


Jag lyssnar på musik dagarna i ända. En del bra, en del halvkasst, en del faktiskt riktigt dåligt.
Men det är bara låtar jag aldrig lyssnar på som fastnar. Som nu, när Orup sittter där i huvudet och vägrar springa iväg.
Hallå! Du ska iväg till Hamburger Börs och sjunga med Lena! Du kan inte sitta här nu!
Men det funkar inte.


VIKTIGT TILLÄGG!

Inser att jag missade en viktig stor liten detalj. Allt eftersom ”Min mor sa till mig” har bitit sig starkare in i hjärnloben har jag börjat med olika varianter på den.
För det mesta har det blivit som vore den sjungen av en polska som har lärt sig skånska.
Ni som har sett HippHipp! och kommer ihåg bussbolagets fru – som spelas av Sanna Persson, som jag läste Drama-Teater-Film ihop med i Lund ca 1994 – vet vad jag praar om.

The Waste Land

I avvaktan på att den här dan ska trilla av pinn så jag får något gjort och något skrivet tipsar jag om en fin länk. Ordet (adverbet?) "fin" använder jag sällan, och många skulle säga att länken går till något fult. Men jag gillar bilderna, jag gillar stämningen.

Klicka alltså här!

Gennaro! Gennaro!

”Han blåser ju omkull Ronaldo”


Johan Mjällby är kanske inte känd som en rikspoet eller ens läsare av annat än Travronden.
Men ibland får den hårfagre fotbollspensionären till det.
Inte för att et var svårt att få till det i går. Gennaro den Store visade ju hur enkelt det kan vara, hur vackert det kan vara, hur briljant det kan vara.

Herr Gattuso har i några år nu tillhört samma gäng som de andra riktigt stora gossarna, vi pratar alltså namn som Paul Breitner, Krister Krstensson, Franco Baresi, Stefan Schwarz, Fernando Hierro... och om jag någonsin har tvekat attplacera honom där är det slut med det nu, Gennaro Gattuso är där, för alltid.
För sina tacklingar, för sitt enkla sätt attklä av ”världens bäste” Ronaldo, för sitt engagemang, sina känslor, ögonen, gesterna. Tutti!
I dagens fotboll spelar kanske bara John Terry och Paul Scholes i samma division (fast i går spelade Scholes i division II Östra mot Gattusos världsmästarklass) men de har en bit kvar..

Så att Milan är i Champions Leaue-final är ju inte konstigt. Med ett mittfält där Gennaro och Kaká spelar världsmästaroll och Pirlo och Seedorf liksom bara kompletterar kunde man väl knappt missa att ta sig till Aten.
Försvaret var ju inte jättekasst det heller och då kan man kosta på sig att ha överskattade Inzaghi på topp och inga reserver på bänken som kan mäta sig med Rooney eller Drogba.
Intressant förresten att två lag med förhållandevis dåliga anfallsspelare (Peter Crouch...) är i Champions League-final.
Men så är det ju herrar av Gennaro Gattusos storhet som dominerar. Det är ju så.

Att giva och att taga

Var i bokhandeln och köpte fyra böcker idag.
Det är bland det bästa jag vet, att köpa böcker. Bara känslan av att ta i en bok är så fin så fin så jag blir helt till mig.
Jag älskar verkligen att läsa, men det funkar nästan lika bra att bara ta på, titta på, bläddra i, en bok.

Lika kul är det att få böcker, och att ge böcker. Jag gör det så jag kan, utan baktanke att få nåt tillbaka, jag bara tycker att det känns så bra att dela med sig av den fysiska känslan av böcker.

Av de fyra jag köpte är två gåvor till andra, och två gåvor till andra.
Till mig själv köpte jag Jorge Luis Borges Fiktioner som fick så enorm fin recension i DN (jo) och som jag med ens visste att jag vill ha, läsa, läsa om och drunkna i. Och efter tre sidor verkar den fortfarande så bra. Nästan lite staffansk i sin stil.




Den andra boken till mig själv var Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag velat läsa så länge. Hoppas det blir av snart, snart.
Men de är ju som vanligt så många böcker som ska läsas nu. För att man vill. För att man kan. Inte för att man ska.





Vad jag gav bort?
Två av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv. Berättar vilka de är i morgon. Ha, vilken cliffhanger va?

Go west young man, go west

SS har börjat med nån slags stegräknare som vi alla ska ha i några veckor för att se till att vi rör oss mer. Dag ett var i dag och i skrivande stund har jag fått ihop 8 465 steg, det är ju hur mycket som helst ju och då har jag i princip bara gått mellan Kungsan och Slussen tre gånger (enkel tur). Tack vare denna stegräknare och mina spatserturer har jag nu sett Erik Åsbrink strosa gatan fram och AIK-Ola Andersson stressa.

Hade tänkt skriva om Bloc Party och förbandet vi missade (som jag googlade och som var skitkasst, Biffy Cyyro hette de, googla på egen risk, vägrar länka) men jag orkar inte, hela dan igår var miserabel och jag får faktiskt bara ångest av en del saker. Återkommer även i detta ämne (Bloc Party alltså, inte den miserabla 1 maj).

Och nej, det är inte Pet Shop Boys eller Village People jag syftar på i rubriken. Snarare har det med Manifest Destiny att göra (och det är ett av mina favoritämnen att läsa om, perverst nog, och jag menar inte metal-bandet heller).