Rör inte mitt bibliotek!

När jag sent i går lite planlöst hade skrivit om mitt biblioteksbesök gick jag till sängs med en bunt DN Kultur som av olika anledningar inte blivit lästa.
Som till exempel söndagens tidning, där mitt kära Solna Stadsbibliotek dök upp. Ett företag vid namn Svenska Boklån AB vill ta över kommunens verksamhet och alltså driva biblioteket i privat regi. Förutom Solna gäller det Linköping och Uppsala.

Den som har läst lite här i bloggen har säkert märkt att jag gillar mitt bibliotek, Solnas huvudbibliotek, det som ligger i Solna Centrum. Det är inte världens största bibliotek, eller det snyggaste eller det modernaste. Tvärtom är det relativt intimt och har en stor dos charm, speciellt för oss som minns tiden när Sverige var lite gråare och Europa delat av en mur.
På bottenvåningen är det mest barnböcker och musik och lite lokala utställningar (i vintras en med vackra foton från inspelningar av några Bergman-filmer). En trappa upp hittar man den heta hyllan med nya böcker, där finns ett fokusbord och en fokushylla och, tja, det ser väl ut som i de flesta mindre kommuners huvudbibliotek.
Men det är vänligt, där finns alltid en massa böcker att låna och bibliotekarierna är ständigt redo att svara på frågor. Och såvida man inte vill kommer man inte därifrån tomhänt.
I love it.

Men nu kan det alltså ändras.
Några av argumenten för en privatisering är

Effektivisering:
Vd:n Per Magnus Wicén:
– Vi kan effektivisera den byråkratiska miljö som biblioteken i dag lever i, och på det sättet få ner kostnaderna Den stora kompetens som finns hos personalen på det kommunala biblioteket har rätten att följa med när vi tar över.

OK. Här motsäger han sig själv, men får ingen följdfråga så han klarar sig ju. "Effektivisera" betyder att sparka folk (förlåt, de "sparkar" inte, de pensionerar och anställer inga nya). Och då ska färre anställda klara av ett minst lika bra jobb. Det finns ganska många exempel på hur det brukar sluta. Min lilla inblick i biblioteksvärlden visar dessutom att biblioteksanställda inte jobbar utan en del stress, många för att de verkligen vill göra ett bra jobb och få besökarna, förlåt, kunderna, att läsa.

"Kundfokus"
Här talas det om att förbättra öppettiderna och att öka antalet boklån.
"Förbättra" öppettiderna för vem? För dem som har pengar? Eller för dem som använder biblioteket? I Solna Stadsbibliotek sitter det alltid en hel del och läser. Tidningar, internet, böcker... allt möjligt. Men det är inte stadsjeepsägarna som sitter där, det är till stor del invandrare, arbetslösa och studenter. Som förstås inte genererar de stora intäkter Wicén drömmer om. Men icke desto mindre sitter det folk och läser på biblioteket, vilket borde vara ett av dess syften.

Öka antalet boklån? Bra, det vill ju alla. Men det Wicén pratar om är inte att huxflux få hela världen att vilja läsa fler böcker. Det han talar om är att om tio personer står i kö för Henning Mankells Kinesen, då köper vi in ytterligare fem ex av den och simsalabim har vi fler utlån. Och samma sak med Läckberg och Marian Keyes och Stephen King och Guillou och gänget.
A winn-winn-sitjuäisjion tycker Wicén och säkert Moderaterna i Kommunstyrelsen.
Men vad tycker den där debutanten vars novellsamling plötsligt inte köps in? Eller de små förlagen, vars översättningar av egyptisk eller för den delen fransk och tysk litteratur, också får nobben? Och vi som vill läsa de där böckerna utanför huvudfåran?
För det tillkommer ju inte mer pengar, de fördelas bara annorlunda. Till det folk vill ha, oavsett om de vill det eller ej.

Sponsring
Wicén:
– Jag tror att biblioteken i framtiden, som exempelvis operan i dag, får acceptera sponsring. Och även reklam - jämför med TV4, en reklamkanal som praktiskt taget betraktas som public service i dag.

Sponsring kan vara bra, om det sköts på rätt sätt. Men jag tror inte att Svenska Boklån AB är företaget som kan göra det snyggt. "Jämför med TV4." Nej Per Magnus, TV4 betraktas inte som public service, TV4 betraktas som en kanal där reklamen har fått för stor roll. Och om mitt bibliotek ska bli som TV4, ja då förlorar man en "kund" i mig.


För övrigt ser jag att varken DN eller Svenskan har en rad om Booker-priset (Svenskan åtminstone inte på nätet). Undrade om jag kanske hade fel, att det var en gammal nyhet, men nej, Berlingske har den som stor kulturgrej. Fast å andra sidan brukar DN ha nyhetsnotiser som är flera dagar gamla, så det kommer väl på lördag eller så.
Booker-priset är förstås ingen viktig kulturnyhet i Sverige, men den börjar allt mer styra vilka engelskspråkiga böcker som får uppmärksamhet även här. Därför kan det ju redan nu vara intressant att se vilka de är, även för intresserade svenska läsare. Tycker man.

The Booker

Ja, tisdagen var alltså dagen då det mest prestigefulla engelska bokpriset offentliggjorde sin long list, en lista på 13 böcker som först ska bli en short list varifrån vinnaren ska utses.
Årets lista innehåller bland annat fem debutanter, men Salman Rushdie är med. Hans Midnight children utsågs tidigare i somras till tidernas (de senaste 40 årens) Booker Prize-vinnare (numera Man Booker Prize-vinnare).
Nåväl, minst en av följande böcker kommer antagligen att läsas av undertecknad. Just nu måste jag dock erkänna att jag bara har hört talas om tre av författarna. Får skylla på att det är så många debutanter.
Årets vinnare utses den 14 oktober.

The White Tiger by Aravind Adiga (Atlantic)
Girl in a Blue Dress by Gaynor Arnold (Tindal Street Press)
The Secret Scripture by Sebastian Barry (Faber and Faber)
From A to X by John Berger (Verso)
The Lost Dog by Michelle de Kretser (Chatto & Windus)
Sea of Poppies by Amitav Ghosh (John Murray)
The Clothes on Their Backs by Linda Grant (Virago)
The Northern Clemency by Philip Hensher (Fourth Estate)
Netherland by Joseph O'Neill (Fourth Estate)
The Enchantress of Florence by Salman Rushdie (Jonathan Cape)
Child 44 by Tom Rob Smith (Simon & Schuster)

Böckerna anfaller

Sprang in på biblioteket och lämpade av lite böcker. Sprang som vanligt upp på andra våningen och kollade in heta hyllan. Och visst hade jag tur även denna gång. Så om någon undrar var jag är de närmaste sex dagarna är det med näsan i Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist.

Därmed blev den lilla hög av böcker på tur jag hann bygga upp inaktuell. Men nästa vecka lär Överkonstapel Studer, omläsningen av Blanche och Marie samt Norwegian wood åter bli aktuella. Studer allra mest så.
Ja, och så fortsätter ju Lady Chatterley med sina utsvävningar förstås.

Och till råga på allt satte jag på SVT:s morgonprogram i morse, lagom till Marina Schiptjenkos boktips. Och hennes beskrivning av Solange fick mig att genast ta fram den ur hyllan och vilja läsa om både den och Willys andra verk.

Ja, jo, just det. Så har jag i ett svagt ögonblick även lovat att läsa en Marian Keyes. Och det börjar närma sig upp till bevis, även om den fick en fin recension.
Verkligen tur att det är semester snart.

It's a rich man's world

Med en överfylld bokhylla och underfylld börs har det blivit ett säga ett bokinköp sedan maj (Helle Helle i Köpenhamn, så det räknas nästan inte).
Har faktiskt inte ens varit inne i en bokhandel sen... ja kanske då, den 16:e juni.
Å andra sidan har jag varit frekvent gäst på biblioteket, och det är ju bra (note to self: lämna tillbaka böckerna.)

Men så en vacker sommardag regnade det manna från himlen. Jag grävde jag i en låda och hittade två presentkort. 249 kronor på Bokia och 300 kronor på valfri bokhandel. Lägg till det de 295 kronorna jag redan hade som tillgodokvitto på Hedengrens och ni förstår min glädje.
Eller ångest.
Vad ska jag köpa?
Ett dussin pocketar lockar ju inte.
Ett inköp blir PO:s självbiografiska Ett annat liv när den kommer i september.
Och så kommer Jonathan Littells skandalsensation De välvilliga äntligen ut på svenska. Enligt Brombergs den 27 augusti. Är ganska säker på att den blir köpt.

Då återstår ett presentkort. Vad ska det bli? Någon form av lexikon eller referensverk kanske? När pengarna ändå kommer från himlen kan man ju passa på att skaffa sig nåt man verkligen behöver också. Kanske. Känns skönt att ha ett lyxproblem.

Saturday Night's alright (for sleeping)

Jaha, det var ju också en lördag.
Klarvaken klockan 6. Upp och fortsatte min egen privata Powell/Pressburger-festival, nu med krigspropagandan 49th Parallel. Pausade för frukost mitt i, gick och la mig halv tio och väntade på sömnen.
Vaknade plötsligt, halv ett.
Ut på balkongen, sol i ansiktet, kaffe i magen och lite läsning till det. Dusch, ut bland folk och blommor och hem halv nio. Mat. Slötitt på tv. Klubba i huvudet elva. Yrvaken, släcka lamporna, stänga balkongdörren, äta medicin, ner i sängen och knock out klockan 12.
Och så blev hon halv fem. Klarvaken igen. Fem minuter med ett sudoku men nej det inte skulle hjälpa i natt när där de små vita inte gjort sitt.
Dags att ta fram en riktigt tung sak. Kanske ska utnyttja att jag har Sverker Sörlins Europas idéhistoria 1492-1918 i bokyllan? 2 x 750 sidor. Tyvärr verkar de för bra för att vara sömninvaggande. Det är nu man skulle haft Koyaanisqatsi på video.


06.17: Uppdatering: Nu är jag trött, riktigt trött. Sängen ropar äntligen mitt namn.

En udda duo

Weird Science har en diskussion om hur de stora filmstjärnorna har försvunnit. Det ser då ut som en tanke att SVT ägnar stora delar av helgen åt två av de rörliga bildernas verkliga stjärnor. Den ene var inte helt bekväm i rollen som en av filmens största, den andre skulle aldrig komma på tanken att kalla sig själv stjärna.

Om ni har tittat på SVT senaste veckan har ni knappast kunnat undvika trailern till Marlon Brando-kvällen. Först en lång dokumentär om mannen och myten, sen två av hans bättre filmer – den fenomenala Storstadshamn (On the Waterfront) och den något övervärderade Linje Lusta (A Streetcar named Desire).
Jag hoppas att dokumentären tar upp det faktum att det inte är en slump att de båda filmerna regisserades av Elia Kazan. Kazan hade filmiskt ett underbart 50-tal och visar i lördagens filmer att han behärskade det där med regi. Men det förmörkades för alltid när han visade sig behärska rollen som ett "friendly witness" vid de McCarthy-styrda Huac-utfrågningarna också. Kazan (och Storstadshamns manusförfattare Budd Schulberg) gick längre än vad kommittén hade bett om, vilket gjorde sveket mot forma arbetskamrater än större.
Den filmen blir därför omöjlig att se i annat sken än rättfärdigandets, vilket bara gör den mer intressant. Och Brandos "I could've been a contender"-monolog är odödlig. Linje Lusta har åldrats lite mer och skådespeleriet är om än bra ändå yvigt i jämförelse med vad vi uppskattar i dag. Och ska man nu hylla en skådespelare, vilket man ska, kan man kanske välja två helt olika filmer, kanske Sista tangon i Paris som partner till Storstadshamn? (Det där med två filmer på raken (double features) tar jag upp snart.
Men inför lördag ser jag främst fram emot dokumentären, som jag ville ha sett redan på Stockholms filmfestival i höstas.


Helgens andra stjärna gjorde filmer som Drömmen om det goda livet och Gud välsigne dom skånska betfälten, de två Ebbe Gilbe-filmer SVT visar fredag och söndag. Gilbe avled i våras och jag skrev om honom redan då, men först nu har SVT lyckats hitta ett hål för ett par av hans filmer.
Drömmen om det goda livet (SVT2 20.00) är Gilbes sista film, en stilla och intim resa till tyska ön Rügen. Som Leif Furhammar skriver i DN i dag är "allt är oerhört vackert och sorgset". Och på söndag kommer Gud välsigne dom skånska betfälten som bara titeln gör den till ett måste.
För att åter citera Furhammar: "Det är inte ofta som man nu för tiden blir påmind om att television kan vara annat och viktigare än ett evigt pågående dagsländeprojekt. Att den kan användas för att uttrycka överraskande tankaroch gestalta komplicerade erfarenheter." Nu får man hoppas att Så går ett år kommer på dvd snart också.

Eftersom SVT är SVT och inte verkar kunna göra så att de små filmerna får tillräcklig uppmärksamhet visas en tredje Gilbe-film, Vem minns indelte soldaten Ros?, först den 3 september. I Kunskapskanalen.
Sätt ett kryss i almanackan.

Biodagar

Har inte varit på bio på evigheter. Men nu har jag sett två filmer på två dar.
I går Vive le tour, Louis Malles kortfilm om Tour de France 1962. Väldigt kul att se, allt som har ändrats – de drack öl under etapperna då – och allt som är sig likt – entusiasmen, folket, dopningssnacket.

Och i dag var det dags för mexikanska La Zona, om de privilegierade som låst in sig bakom murar och tagit sig sina egna lagar. Fin allegori över EU? Eller bara en bild av hur det ser ut på många ställen i världen? Fick lite caged community-känsla när jag gick hem och var i Filmstadens ombyggd bostadsområde. Det var bara porten som inte var bevakad här, annars var mycket sig likt. La Zona var bra, men inte fantastisk.

Det har varit mycket film och tv här några dagar. Anledningen är enkel, är inne i en period där det inte blir mycket läst alls. Knappt någonting faktiskt. Vi får se när det vänder.