Saturday Night's alright (for sleeping)

Jaha, det var ju också en lördag.
Klarvaken klockan 6. Upp och fortsatte min egen privata Powell/Pressburger-festival, nu med krigspropagandan 49th Parallel. Pausade för frukost mitt i, gick och la mig halv tio och väntade på sömnen.
Vaknade plötsligt, halv ett.
Ut på balkongen, sol i ansiktet, kaffe i magen och lite läsning till det. Dusch, ut bland folk och blommor och hem halv nio. Mat. Slötitt på tv. Klubba i huvudet elva. Yrvaken, släcka lamporna, stänga balkongdörren, äta medicin, ner i sängen och knock out klockan 12.
Och så blev hon halv fem. Klarvaken igen. Fem minuter med ett sudoku men nej det inte skulle hjälpa i natt när där de små vita inte gjort sitt.
Dags att ta fram en riktigt tung sak. Kanske ska utnyttja att jag har Sverker Sörlins Europas idéhistoria 1492-1918 i bokyllan? 2 x 750 sidor. Tyvärr verkar de för bra för att vara sömninvaggande. Det är nu man skulle haft Koyaanisqatsi på video.


06.17: Uppdatering: Nu är jag trött, riktigt trött. Sängen ropar äntligen mitt namn.

Utan kontroll

Var på Debaser (som fick jag i går lära mig inte kallas "Debban" i Malmö, där ska man om man är inne säga "Baser". Heja den regionala mångfalden!) i fredags och fick se en förhandsvisning av Control, filmen om Ian Curtis, baserad på boken jag har tjatat om i en knapp månad.
Och visst var det bra. Och vackert. Och sorgligt. Och fint spelat. Och bra (igen). Och det tog ett tag att smälta den.
Men var var depressionen? Och Manchester-scenen som var så viktig? Den var ju inte bara Buzzcocks och Tony Wilson.
Och bilderna som var vackra som tavlor hela filmen igenom (det är ju Corbijn som har regisserat för jösse namn!), var de inte lite väl tomma bakom fasaden? Visst kunde man se ett Hopperskt tema i enskilda bilder, men utan kontextuell inramning - som att ha vuxit upp med Joy Division eller ha läst minst en bok om dem - betydde de allt mindre och jag undrar hur många Curtis-noviser som fattar så mycket egentligen. Är det för att Anton Corbijn kände Curtis? Eller för att Deborah C stått för nära manusbearbetningen?
Men gå och se den. För utan bions magiska ljus på bilderna och filmpalatsets ljudanläggning blir den ett par snäpp sämre. Tyvärr.

I natt sov jag fyra timmar, natten till i går 15 timmar. Ibland förstår jag faktiskt ingenting.

Nyår

Jag skulle aldrig komma på tanken att tycka att det här svamlet är roligt eller underhållande, än mindre att gå ut och kalla det för det.
Men jag kan åtminstone gå ur jul och nyår med hedern i behåll, det har inte kommit några inlägg om fasters sillar eller farbrors negerbollar eller mors skinka eller antalet centilitrar på nyårsafton eller nåt sånt. Det är alltså inte bara på grund av bristande infrastruktur i Halland som jag har låtit bli att skrivna nåt på ett tag.

Faktum är att jag har sovit. Nonstop i fem dygn, nästan. När jag inte sov kollade jag på tv eller gick en promenad eller tänkte på att gå en promenad eller löste ett soduko eller tittade på tv-tablåerna och konstaterade återigen att det fanns noll och intet att titta på.
Kopierat en massa bra musik har jag gjort också, från skivor så det var lagligt. Och ätit choklad.

Skulle läst en massa hade jag tänkt, men jag har inte öppnat en bok, inte ens rört vid en bok. På fem dygn.

Jag har alltså inte läst, men tagit i, för att skriva det här (vilket inte nödgar att jag tar i nån bok men jag gjorde det ändå, la den bredvid mig här på skrivbordet), nämligen att nyår självklart får mig att tänka på Stig Larsson (nej inte Stieg) och hans gudomliga Nyår.






Läs den, om ni inte redan har gjort det. Den finns på pocket och allt. Själv ska jag försöka komma ihåg att se Larsson-regisserade August nån gång.