Dagen efter

Lionel Shriver har ju kommit med en ny bok, eller, på svenska är den färsk, Dagen efter.
Och jag är verkligen sugen på att läsa den, dels för att den verkar bra, dels för att Vi måste prata om Kevin gav mersmak, språkligt sett.
Jag har tidigare till alla som har frågat (och om just den boken har det varit en handfull mer än normalt) att jag inte gillade den för språket och att det tog för lång tid att komma in i den och vad det nu kan ha varit. Men det stämmer inte.
Vi måste prata... delar ett dilemma med Nicole Krauss Man walks into a Room och delvis Jim Thompsons The Killer inside me. De kommer för nära och Shriver och Krauss böcker blev fysiskt omöjliga att läsa färdigt, trots att jag gillade dem. Jag har inte dödat någon och jag har inte tappat minnet och försvunnit, men nånstans känner jag igen mig. Lite för mycket, för inträngande och lite för obehagligt, inte alls så där som man vill komma in i böcker. Samtidigt dras man ju till just de böckerna. Varför?
Jag hoppas att Dagen efter inte väcker de känslorna. I vilket fall ska Ninni Holmqvist och hennes Enhet läsas först. Det ser jag fram emot.

1900-talets störste

Det var en sån där dag (igen).
Skulle inte gå på stan. Gick på stan.
Skulle inte gå in i en bokaffär. Gick in i en bokaffär, de hade ju 40% på reapriset ju. Skulle ändå bara titta.
Kom ut med en samling noveller, Best of McSweeney's 1 (29 kronor) och en felprismärkt bok om OS, en helt nyutkommen sak av Sune Sylvén (49 kronor), helt uppenbart beställd som en uppföljare till Jesper Högströms finfina VM-bok från i fjol. Synd bara att de inte kunde välja någon yngre, mer spännande skribent än Sylvén.

Satte mig på Kulturhuset och började läsa McSweeney-boken, och insåg hur förtjust jag är i den publikationen. Om det bara inte var så dyrt att prenumerera på den!
Kulturhusvandringen fortsatte med Chaplin-utställningen, som i och för sig inte gav mig så mycket ny information men som ändå bara kan rekommenderas – man blir ju på så gott humör. Det räckte med att se boxningssekvensen från City Lights för att må bra resten av dan. Större än Charlie Chaplin blev det inte under 1900-talet, i någon konstform.
Att må bra av utställningen var i och för sig inte så svårt, på vägen dit passerar man Joanna Rubin Drangers utställning om Fröken Livrädd. Men att som vissa föräldrar skicka fram småbarnen att titta på teckningarna... då har man missuppfattat något.

Dagen avslutades förstås med konstverket Liverpool–Arsenal, som tyvärr inte fick lyckligt slut. Men så är det ju ofta med stor konst.

En söndag i april

Det var en sån där dag. En dag nästan helt i eller kring sängen. Lång frukost med mycket kaffe och tre dagars DN kultur. Blev sugen på allt från Ministry och Portishead (oj mitt 90-tal, så långt borta du är) till att lära mig franska så jag kunde ta del av såväl Le Monde som en diskussion om semikolonets vara eller icke vara. Insåg att jag äger en av förra årets bäst designade böcker – Lotta Lotass Den vita jorden – och att jag vill springa till KB för att titta på deras utställning, och att jag på vägen dit borde springa in på biblioteket för att låna Sonja Åkesson.

Blev två gånger konfunderad över distinktionen mellan "deckare" och "romaner". Gick inte halva 1900-talet åt till att ta bort markeringen så att Simenon, Chandler, Sjöwall & Wahlöö et al också fick vara "romaner" och därmed "fin" "litteratur"? Tydligen har det inte hjälpt, vi ska fortsätta att skilja böcker åt. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt, de högst skrala verken som pumpas ut av en del svenska "deckarförfattare" kan göra den mest liberale bokmal till hårdnackad litteraturnazist.

Höll på att tröttna på kultursidorna för den här dagen när en liten notis om att Green Wing nu finns på svensk dvd fick mig att le stort. Har ni inte sett serien – gör det!
Glad i hågen kunde jag alltså rensa lite i garderoben, slänga skiten, gå en promenad runt sjön och till Ica och hem igen, slötitta på allsvensk fotboll och årets vassaste räddning. Hamnade såsmåningom framför Sportspegeln som avslutades med Gunnar Larssons klassiska OS-guld 1972. Sprang förstås genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, kanske det bästa. två och en halv boksida om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen. Bättre än så här kan man knappt avsluta en alldeles lagom perfekt söndag:

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Ja, resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa.

The Wire

Trodde i min enfald att det skulle vara en reprisomgång. Men icke sa nicke. SVT har agerat föredömligt snabbt, det vi får se nu visades i USA i januari.
Så missa nu inte första avsnittet av sista säsongen av 2000-talets bästa polisserie, The Wire.
I kväll på SVT2.

Feierabend!

En hel vecka har gått och jag har bara kunnat läsa ett kapitel här och ett kapitel där på tunnelbanan till och från jobb. Irriterande, i synnerhet när man är så där inne i en bok att man inte vill göra annat än läsa klart den.
Mycket irriterande.

Men nu är det ledigt! Långhelg i kubik, om man säger så, och gissa om jag ska läsa, läsa, ta det lugnt och kanske läsa nåt också.
Nu ska jag bara bestämma mig för vilken bok jag ska ta tag i också.

Språk

Ett nytt nummer av tidningen Språk ligger på hallmattan och väntar när jag kommer hem.
Svenskan uppmärksammar och intervjuar Ingrid Johansson Lind, ny generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen.
Jag klurar på ett korsord och lär mig ordet rapsod (utan i på slutet).

Visst är det kul med språk?
Visst är det underbart när man inser att man håller på med nåt man gillar?

Jules Dassin

Att allting ska ske i par.
Förra sommaren dog Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni på samma dag.
Och nu, veckan efter Richard Widmark, har Jules Dassin gått ur tiden.

Vem? Ja, han var knappast ett namn den breda massan kände till, om de inte råkade vara väldigt intresserade av Melina Mercouri och noterade namnet på hennes man.
Förutom "herr Mercouri" var Jules Dassin även filmregissör och författare. Mest berömd blev han för filmen som gav alla smarta kupper ett namn, Rififi, den mer humoristiska versionen av samma story, Topkapi, samt filmen som gjorde Mercouri riktigt stor, Aldrig på en söndag.

Förutom att Topkapi blev en favoritfilm när jag såg den på tv i tioårsåldern är jag dock mest intresserad av Dassin för att han övergav sitt hemland USA 1950.
Just det, han blev svartlistad (angiven av regissörskollegan Edward Dmytryk), och som jag redan har berättat är det ett av mina perverterade intressen. (Det är även här Widmark kommer in, Dassins sista amerikanska film blev nämligen Night and the City, med just Widmark i huvudrollen.)

Kommen så här långt kan jag äntligen skriva det jag hade tänkt, nämligen att Jim Thompsons The Killer inside me är fantastiskt bra. Så det så.
Som av en slump råkar den vara skriven 1951, året efter Dassins flykt till Europa.


På bilden ovan syns Jules Dassin skriva manuset till 10.30 PM Summer tillsammans med Marguerite Duras (note to self: hennes böcker borde jag kolla in lite bättre).