Red Road

Däckades i går.
Jag trodde visserligen att Red Road skulle vara bra, men SÅ bra, det hade jag inte vågat hoppas på.
Den i grunden ganska enkla berättelsen om Jackie (en fantastisk Kate Dickie, som verkar vara allt annat än publicitetshungrig), som söker hämnd för något jag inte ska gå in på, är briljant berättad.
Det är mycket övervakningskameror, vackert lju och fint kameraarbete. Det är mycket snyggt klippt och subtilt slugt regisserat. Och vackert. Men den stora styrkan är att filmen vågar lita på åskådarens intelligens och Kate Dickies skådespel. Eller, hennes och de andras för en sån som Tony Curran (Lenny i This Life - en koppling till morgondagen) är också lysande.
Man får dessutom alla anledning att fundera på hämnden som könsspel. För en man hade knappast kunnats sättas i Jackies roll. Det här är inte en Ms.45, där kvinnan enkelt ("enkelt") tar mannens plats som Hämnaren.

Regissören bakom mästerverket är Andrea Arnold, som debuterade med Red Road. Man undrar vad som ska komma från en sån debutant i framtiden.
Andrea Arnold visar dessutom att Storbritannien bland alla sina framtidslöften har har flera unga kvinnliga regissörer, som Lynne Ramsay (Ratcatcher, Morvern Callar) och Amma Asante (A Way of Life). Storbritannien förresten, de tre ovan kommer från Skottland och Wales, jag vill ogärna tro att min hyllning beror på just det skotska, eller att det spelar in i att varken Arnold, Ramsay eller Asante har regisserat något sedan de filmer jag just har nämnt. Symptomatiskt kanske och definitivt tragiskt.

Om någon vill fira internationella kvinnodagen med att se en film finns det få filmer som passar bättre än Red Road.

Meddelas endast på detta sätt

1. Om man lyckas dra ner sänglampan som hänger ovanför huvudet blir det med ens svårare att ligga i sängen att läsa.

2. Om man lyckas sänka sina iPod-hörlurar i en kopp full med kaffe kan man fortfarande använda dem, men volymen blir väldigt låg. Och kaffet får man byta ut.

Friend or Foe?

Jobbvecka och det blir inte tid för mycket annat än jobb och sömn. När jag trillar hem blir det mest usel natt-tv, den här veckan Kanal 9 och i tur och ordning Uppdrag Mord, Besserwisser och The Bill. Lysande deckare, lagom skoj frågesport och praktusel polisserie. Och nu är jag förstås hooked på The Bill, en slags Coronation Street på en polisstation.

Men så i natt slutar Besserwisser och när jag ska till att få min fix så börjar ett byggarprogram om två knäppskallar i Edinburgh. Mer behövs inte för att jag ska börja längta dit nåt enormt.
Hade jag inte redan sett den (i Edinburgh förstås) hade jag kunnat stilla längtan med ett biobesök och Hallam Foe. Jag blev störtkär i den, men vet inte om det beror på min kärlek till staden eller på att filmen verkligen var underbar.
Kanske inte ett nödvändigt biobesök men ett tips ni kan ha med er till en kulen oktoberkväll i videobutiken. DN:s Eva af Geijerstam sågade och Svenskan hyllade, men Malena Jansson tror tydligen att filmen utspelar sig i London vilket förstås är en skandal i sig.

Nu är det bara ett jobbpass kvar, sen kan jag lägga mig i soffan och bara läsa och lyssna på regnet mot rutan! Tills vidare bjussar jag på några egna bilder från underbara Edinburgh.

PS. Om någon blev orolig för min hälsa så visade det sig att The Bill kom efter buggarprogrammet. Quel bonheur!

Poesi i Götgatsbacken

Det är ju attans att man är så nyfiken. Tog en lång promenad på väg till jobbet och fann mig plötsligt utanför Söderbokhandeln på Götgatan. Hade ju inte tänkt att köpa nåt men så hade de en trave av Jag är en grön bänk i Paris på ett bord på trottoaren. Och Kerstin Thorvall vill jag läsa mer av. Och ska jag läsa poesi ska det vara i den form Thorvall bjuder på. Och vem är väl jag att trotsa gudarnas uppenbara signaler?

Märker att jag är lite lite sen till jobbet, men det finns verkligen inte många saker som slår att gå omkring i en mysig boklåda, så inte kunde jag motstå frestelsen. Och snart fick Kerstin Thorvall sällskap av Ninni Holmqvist och Enhet. Var på väg att köpa den redan för några veckor sedan, men då blev det Silverfisken i stället. Det var ett köp jag inte har ångrat men allteftersom Lisa har tjatat om Enhet har jag blivit mer och mer nyfiken.
Av rena farten blev två tre när en etymologisk ordbok slank med också.

När jag kom ut var jag ovanligt lugn i själen och med rocken på men inte knäppt, halsduken slappt fladdrande och böckerna i en påse under armen på ett sätt doktoranderna alltid hade på Allhelgonabacken kände jag mig extremt kulturell när jag släntrade nerför Götgatsbacken. Det var bara några Gauloises och baskern som fattades.
Blev knappt 20 minuter sen till jobbet och skuldkänslorna över att J skulle få ta över lite av mitt jobb försökte jag muta bort med att bjuda på en finkaffe från caféet i gatuplanet. Den planen lyckades den med, hon blev glad.

Inte drunknad än

Kämpar med Vi, de druknede. Det kommer att ta tid, det är många sidor att ta sig igenom och det går inte alltid så snabbt. Får ju skylla mig själv att jag läser på danska men å andra sidan njuter jag mer. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle orka läsa klart den på svenska.

Men kämpar är ändå fel ord. För det är bra. Belive the hype!

DN-chock

Det är inte varje morgon man blir stum* av pur förvåning. Speciellt inte av DN:s förstasida. Och det är sannerligen inte varje söndag man slänger sig över tidningens söndagsbilaga.
Men i dag hände det.
Dagens dragarbild föreställer Katrine Kielos som står och gullar med en dvd. Eftersom KK inte är en person jag bryr mig särskilt mycket om (jag kände inte ens igen henne, fick leta i bildtexten) var det förstås dvd:n som fick mig att tappa fattningen: The Red Shoes (De röda skorna) av Michael Powell och Emeric Pressburger. Det vill säga min absoluta favoritfilm. Som jag har gråtit många liter till och som jag sätter på när jag bara vill njuta eller kanske bara behöver gråta.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om filmen här och nu, men jag är som sagt stum. Verkligen helt förbluffad. Så jag nöjer mig med Kielos ord om filmen, som kanske inte beskriver mina stora upplevelser, men ändå.

"'De röda skorna' är en brittisk dansfilm som jag grät floder till när jag var liten. Den handlar om en ung begåvad dansös som blir förälskad i en dirigent, och det blir omöjligt för henne att förena sin egen konstnärliga utveckling med kärleken. Filmen ger en bild av hur annorlunda det är för en kvinna att vara människa än för en man. Det var en sorglig insikt."


* Eftersom jag en normal dag knappt yttrar tio ord före klockan tio är "stum" en dum metafor, men ni fattar.


Noterar även en underlig notis i dagens kulturdel. Den observerar att en kvartett européer regisserar varsin Hollywoodfilm just nu och så kommer meningen "Till skillnad från förr hamnar utländska regissörer inte automatiskt i art house-facket i dag utan går ofta direkt till storbudgetfilmerna." Eh, ursäkta, men är det något Hollywood alltid har varit bra på så är det att plocka de europeiska russinen till sina spektakel, och har gjort så sen, ja, Chaplin.
Det är en helt intetsägande notis, helt inaktuell och har inget allmänvärde. Hur kan en sån släppas igenom? Symptomatiskt nog är den signerad "DN".

Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).