Super Tuesday

Så är det då dags, om ett dygn sådär vet vi antagligen lite mer exakt vilka två kandidater som kommer att stå mot varandra i det amerikanska presidentvalet.
Obama eller Clinton, McCain eller Romney?

Det är ju så lätt i den svenska mediefloran att glömma att det är två partier som väljer kandidater, inte bara demokraterna. Men å andra sidan har väl John McCain öppet mål? För inte kan väl republikanerna tro att en mormon ska kunna vinna ett presidentval?
Eller förlåt, de "progressiva" amerikanerna skulle ju aldrig döma en kandidat på grund av hans religion, det är ju bara de inkränkta rednecksen som aldrig skulle rösta på någon på grund av kön eller hudfärg.

I USA har diverse kändisar hoppat på Obama- eller Clinton-tågen och gått ut offentligt med vem de stöder. Att det blir effekter när Oprah (stöder Obama) gör det förstår man, men hur många röstar som Maya Angelou (stöder Clinton), hur bra hon än skriver*?

Själv har jag noll och intet inflytande över någon röstberättigads tanke, och det är tur det. För jag står och vacklar mellan den häftiga bilden av en kvinna som världens mäktigaste man och den häftiga bilden av en svart som USA:s president.
Bilden av Barack Obama i Vita huset växer sig dock allt starkare och för USA skulle det vara så mycket mer symboliskt med en svart man där än med en kvinna. Ett USA som fortfarande har rasproblem behöver den symboliken.
Dessutom är det nog så att Hillary kan få svårt att vinna även mot mormonen Romney. Alltför många ryggar på tanken om en ny Clinton.
Fast så går jag in på Hillarys hemsida och ser hur bra även hon verkar. Ja, som sagt, det är tur att det inte är jag som bestämmer.


*Jag tycker verkligen att Maya Angelou är en bra poet och samhällsdebattör, men hennes presentation på egna hemsidan var... lite väl magstark:

Dr. Maya Angelou is a remarkable Renaissance woman who is hailed as one of the great voices of contemporary literature. As a poet, educator, historian, best-selling author, actress, playwright, civil-rights activist, producer and director, she continues to travel the world, spreading her legendary wisdom.


(bilden ovan är från gårdagens Rosenmontag-tåg (Zorch) i Düsseldorf)

Rosenmontag

Måndagen var en stor dag för ett inte helt oansenigt antal tyskar.
Det var nämligen Rosenmontag, den stora höjdpunkten under karnevalsveckan. I städer som Düsseldorf, Köln och Mainz lockar de stora karnevalstågen över miljonen åskådare. Per stad.
Som liten knabe älskade jag Rosenmontag, dess betydelse i kalendern hamnade bara bakom julafton, födelsedagen och ögonblicket då sommarlovet började.
Det är minsann inte bara i Rio det karnevalsfiras!

I litteraturen är Rosenmontag så vitt jag vet inte så värst omskriven, men Heinrich Bölls fantastiska Katharina Blums förlorade heder ("pamflett, legend och kriminalroman" står det på baksidan av mitt exemplar) börjar på Weiberfastnacht, som inleder karnevalandet (det var i onsdagskväll det), och utspelas till en liten, liten del på Rosenmontag.

Rosenmontag mynnar såsmåningom ut i fettisdagen, även känd som Mardi Gras. Det är nog tur att Super tuesday inte inbegriper val i Louisiana i år.

Jon kanon

I går söndag spreds det rykten om att manusstrejken i Hollywood skulle vara slut. Men på strejkbloggen (och vem sa att teknikens under inte förde något gott med sig?) kan man läsa att så inte alls är fallet. Tvärtom ska författarna ut i morrn bitti med sina plakat igen.

En av dem som har drabbats hårdast av strejken är Jon Stewart, talkshow-värd för The Daily Show, en bitskare och roligare variant av de där andra vi kan se i svensk tv. Oceaner bättre än Letterman, några medelhav bättre än Leno, mycket tack vare att han har sin show på Comedy Central och därför inte omgärdas av (lika mycket) censur som NBC och CBS-männen. Men under strejken av rapporterna att döma inte alls så bra som det brukar vara.

Därför är det olyckligt att The Daily Show börjar sändas i svensk gratis-tv i dag måndag – vid 23-snåret på Kanal 9. Från att ha huserat på Canal Plus kan en bredare massa äntligen se honom.
Ge mannen en chans, men kom ihåg att komma tillbaka när strejken är slut, då är han garanterat bättre.


On a brighter note:
Efter att i två dygn ha gruvat mig över att ha tipsat om en bok utan att ha läst den har jag nu läst 47 sidor i Rødby–Puttgarden. Och till min lättnad är den så bra som jag trodde. Hoppas jag inte är ensam om det.

Och just det. Bilden ovan föreställer min Jon Stewart-mugg, en gåva från Canal Plus förstås.

Super Bowl

När jag skriver det här är det halvtid i Super Bowl mellan New England och Giants. Patriots leder 7–3, men det som har lockat mest kommentarer hittills är Barack Obama. Presidentkandidaten har köpt en reklamplats under Super Bowl, ingen megadyr sak som sänds i hela USA, "bara" en lokal sak, som sänds i 24 stater. Möjligtvis samma 24 stater som ska hålla val under Super-tisdagen?

Själv var jag inte extremt imponerad av de 30 sekunderna, mest var det ljudet som var sådär, men den går nog hem om jänkarna verkligen vill "save the world". Bryr sig Alabama-borna verkligen om det? Eller är jag bara inskränkt som misstror den gängse amerikanen?

För övrigt har fru Schwarzenegger, Maria Shriver, gått ut och offentligt ställt sig bakom Obama. Arnold gillar John McCain bättre.

Hillary har hamnat i mediaskugga. Vad blir hennes replik i morgon?

It's Showtime, folks!

Vi har ju matats med den så kvalitetsstämplade etiketten "HBO-serie" i ganska många år nu.
Det har varit Sopranos hit, Six Feet Under dit, Curb Your Enthusiasm ("Simma lugnt, Larry" är det väl verkligen ingen som säger va?), Entourage, The Wire och den serie som åtminstone i Sverige väl startade ädschbiiaouandet – Sex and the City.
Bra - i vissa fall makalöst bra –serier allihopa, och snart kommer vi ("vi" betyder här och hela texten igenom "vi som inte jagar bittorrents över nätet och/eller har dyra betalkanaler") åka på det igen, med Tell me you love me och John from Cincinnati.

Men har ni hört folk snacka om Showtime-serier i samma anda? Eller hört någon snacka om Showtime överhuvudtaget? Eller AMC för den delen?
Knappast va?
Det beror ju förstås på att denna amerikanska tv-kanal och produktionsbolag är lite av HBO:s fattiga kusin i USA, ungefär som Canal Plus och TV1000 här hemma, och inte har hivat iväg fantastiska serier i samma takt. Och på att de inte har ingått avtal med Canal Plus och därför gått miste om kanalens fantastiska pr-folk (ja, de mutar mig. Med ett julbord varje år.).

I det som överallt beskrivs som tv-mediets seger över filmen och att Hollywoods stjärnor numera gärna syns i serier lika mycket som på film (ja, det här är ingen nyhet, det har varit så ganska länge nu men svenska medier är ju inte alltid vindsnabba) har HBO här hemma fått representera hela den nya vågen.
I januari har vi äntligen fått se flera av de andra serierna, de som gör att man garanterat kommer att få läsa om en "explosion" eller "trend" i en tidning nära dig snart*. För efter L Word, Weeds och Fat Actress (tre roliga serier med kvinnor i huvudrollerna, kan ni nämna tre till sådär på rak arm?) kommer det mera.
Höstens näst bästa amerikanska serie Dexter var tjuvstarten, sen kom på en gång Californication på torsdagar (tv4) och Brotherhood på fredagar (svt). Och på onsdag ersätter svt höstens bästa amerikanska serie Studio 60 on the Sunset Strip med The Tudors, om den unge Henrik VIII och hans kvinnor (och politik förstås), en serie som väl ska vara Showtimes svar på HBO:s Rome antar jag.

Hade inte tänkt bli fast i nån ny serie nu, men blev direkt charmad av Californication och på nåt sätt även av Brotherhood, den senares två enormt trista huvudrollsinnehavare till trots. Kanske upptäckte även producenterna att såväl titelns bröder som skurken Moe var trista som sågspån (säger man så?) och la oväntat mycket fokus på Eileen (Annabeth Gish), den ene broderns fru, den i särklass starkaste karaktären, som får mer och mer utrymme redan efter tre avsnitt. Vågat är ett för starkt ord men överraskande och kul är det.
Vilket även kan sägas om att David Duchovnys Hank inte stjäl hela Californication-showen, vilket jag hade befarat. Det är faktiskt inte bara endimensionella plywoodskivor han erövrar.

Men det är alltså inte bara Showtime som anfaller oss. AMC kommer också. När jag bodde i USA 1993 fick jag en filmutbildning motsvarande 20 poäng genom AMC. De visade då gamla Hollywood-filmer dygnet runt (tänk TMC med kvalitet och variation) och hade dessutom amerikansk tv:s då roligaste programpresentatör, en äldre man som visste mer om film än dde flesta och självaste Martin Scorsese offentligt hyllade som sin idol.
I dag producerar de även egna serier, som Mad Men, vilken sedan några veckor kan ses på torsdagar i Kanal 9 – den kanalkrockar med Californication men repriseras på söndagar).
Mad Men handlar om 50-talets Madison Avenue och dess reklamare. Väldigt välgjort och återigen fängslande. Har du missat upptakten har du tidningarnas tv-sidor som inte uppmärksammar Kanal 9 att skylla på, men du borde likförbannat gräma dig.
Samtidigt börjar en av AMC:s andra serier i USA. Och av Weird Science att döma är Breaking Bad något att se fram emot (eller ladda ner...). På kanalens hemsida blev jag dessutom sugen på Robert Duvall-serien Broken Trail. Få se om jag kommer ihåg den när den kommer hit om tre-fyra år.

HBO, Showtime och AMC är kabel-kanaler och undgår därmed den amerikanska dubbelmoralen och kan visa lite lite mer snusk och låta karaktärerna säga starkare saker än "friggin'". Men det är ju inte bara där tv-stormen har dragit fram. CBS lyckades "tidigt" få filmskådisar till Brottskod: Försvunnen (Without a Trace) och NBC har vänt sig inåt tv-mediet med Studio 60 (som de sen sparkade ut igen) och 30 Rock. Mycket ironiskt att den enas farväl i svensk tv kom två dagar före den andras intåg, nästan halvannat år eter den amerikanska premiären visas serien här även för oss som inte betalar en spänn i tv-utgifter utöver pengarna som går till Kiruna.
Kritik av serien får vänta åtminstone ett avsnitt till, var lite för trött efter lite för god mat i väldigt underhållande sällskap i går när jag såg den i natt. Det är dock lovande att Lorne Michaels, mannen som förkroppsligar Saturday Night Live och som är förebild till Matt och Danny och gubben som dör i Studio 60.

Efter allt det här är det faktiskt dags för en bok. Rødby-Puttgarden, som jag oläst tvingade på L i går. Se det här som en offentlig ursäkt om den inte håller måttet.



* Man kanske skulle vara den som skrev den där "trend"-artikeln, och tjäna 3 000 minus skatt på detta fenomen som ingen annan sett.

America de Sud

Just nu kan man på svt se en av de sämsta filmer jag har sett på evigheter, La Virgen de los Sicarios eller Mördarnas jungfru på svenska. Den är förhoppningsvis slut när du läser det här, men poängen med att nämna den (och anledningen till att jag överhuvudtaget började titta) är att det är en colombiansk film.

För det sydamerikanska dåliga samvetet har länge legat och pyrt inom mig. Det började med någon hajpad bok tidigt i fjol (och som jag helt har glömt bort vilken det var), fortsatte med Ernesto Sabato och Jose Luis Borges och hans Fiktioner (som jag skrev om redan här) och kulminerade för snart två veckor sen och DN:s uppslag om "Trollkarlen Cortázar".

Världen dräller av författare man önskar man läst, men Sydamerika är sällsynt välrepresenterat på den listan. Allende och Neruda har jag aldrigt kännt nåt sug att läsa men av Gabriel García Márquez har jag bara läst Krönika om ett förebådat dödsfall. Inte ens Hundra år av ensamhet är läst, trots att den stått i bokhyllan sen den snoddes ur föräldrahemmets bokhylla ca 1994. Och Mario Vargas Llosa, honom vill jag verkligen läsa.
Och Borges Fiktioner. Just det, har ännu inte tagit mig igenom den, skyller på att det inte är en bok man sträckläser på ett dygn. Eller 200, tydligen.

Och så då Julio Cortázar. Läste DN-hyllningen och insåg att jag vill ta mig an honom. Smet in på Hedengrens någon dag senare och tittade på de två böcker jag hittade, Samlade noveller och Hoppa hage, två luntor som var lika tjocka som de var vackra. Insåg att Cortázar kommer att gnaga på mitt samvete länge än.

Men varför läser jag dem inte, sydamerikanerna? För att vi inte uppmärksammar dem på samma sätt som de anglosaxiska författarna? För att det är så få som översätts?
Naturligtvis. Men också för att jag är en så utpräglad anglofil, tar diskbänksrealister till mitt hjärta och slänger bort surrealistisk, burlesk, övernaturlig och frodig litteratur så fort jag kan. Ge mig en ensam långdistanslöpare, en svårmodig Rebus eller ett nygift par på Chesil Beach. Men ge mig inga änglar eller mustiga familjefejder.
Och detta trots att jag så starkt älskar Nedstörtad ängel.

Att man ska vara så inskränkt.


Merläsning:
Filmen Mördarnas jungfru var regisserad av Barbet Schroeder, en regissör med minst sagt spretig filomgrafi. Själv hörde jag talas om honom i samband med Barfly och Mysteriet von Bülow. Sen har jag sett att han poppat upp som regissör till tvivelaktiga Ensam kvinna söker… och Sandra Bullock-thrillern Murder by Numbers.
Jaha. Och?
Jo, det visar sig på imdb att killen producerat Fassbinder och ett antal Eric Rohmer-filmer (bland annat Ma nuit chez Maud). Han har gjort en dokumentär om Idi Amin och skådespelat i allt från Snuten i Hollywood III till Godards Les Carabiniers från 1963. Att han år 2000 filmade i Colombia beror antagligen på att schweizaren växte upp i Medellin(!). Senaste alstret var den i vintras bioaktuella dokumentären Terrorns advokat. Den skulle man nog sett.
Dessutom var han alltså schweizare. Och jag som för inte så länge sen totalsågade schweizisk film. What goes around comes around.

Det kom ett brev

Visste att jag har tittat mycket på tv när jag har legat i halvkoma senaste veckan.
Men inte att jag varit översnäll mot Radiotjänst.
Det här kom i dag:

Hej

Du har gjort en överinbetalning till Radiotjänst. Vi placerar pengarna på nästa faktura.
Om du vill ha pengarna återbetalda, kontakta kundtjänst.

Hälsingar
Radiotjänst i Kiruna AB

Så kan det tydligen gå.