Radio 6

Just som jag börjat få upp ångan och verkligen införlivat BBC:s Radio 6 som muzak till mina arbetsdagar kommer förstås beskedet att BBC tänker släcka ner kanalen. I England har beslutet rört upp en hel del känslor.

Egentligen behöver man inte många fler argument för att behålla stationen än att SR kanske kunde få upp örona samt dagens livespelning och intervju i studion med Edwyn Collins (1.40 in i Lauren Lavernes program).

Bilden ovan är alltså ett snyggt diagram över BBC:s budget. Sådana borde alla (medie)bolag presentera.

The Hustons

Mitt avbetande av alla gamla VHS-kassetter som dök upp i flytten (för drygt åtta månader sen...) går vidare och i morse kom jag till John Hustons The Life and times of Judge Roy Bean.

Hann bara med en dryg halvtimme, men den formidable Paul Newman till trots inser jag att jag har svårt med Hustons burleska sida, här kommer han nästan upp i Fellini-klass. Självklart ska jag inte ge upp, men... det är inte mästarens största film. Roligast (hittills) var förtexterna, där det gamla Hollywood (Edith Head, Ava Gardner) krockade med det (då) nya – John Milius, och, eh, Victoria Principal.

Hela anledningen till att det blev just The life and times... som sattes på i morse var annars en intervju med Danny Huston, en skådespelare jag har gått från att verkligen inte gilla till att gå omkring och leta efter i alla möjliga filmer.

Shutter Island

Tänk att det en dag skulle komma. Att det som räddade en Scorsese-film från totalt haveri var Leonardo DiCaprio.
Det låter kanske hårt men även en godvillig tolkning – att Scorsese verkligen ville återskapa lite av mystiken (och taffligheten!) i en del av klassikerna han och vi älskar är vi en lång bit från Laura. Det är mer George Stevens (Giant-Stevens, inte Shane-Stevens) än Otto Preminger. Eller, om man är på det humöret, mer A Beautiful Mind än Cape Fear. Och den som känner mig vet vad jag tycker om Russell Crowe-stycket.
Sen kan man tjata om klassiska thrillers hur mycket man vill, största filmiska inspirationen kom från Meshes of the afternoon. Den där långa drömscenen i mitten hade varit omöjlig utan Maya Deren.
Men cineast-ikonerna till trots, under filmen blev jag mer och mer irriterad över att jag inte läste boken i stället. Tänk att det skulle hända när Scorsese regisserar Lehane.

From Jakan with love

Hur jag än googlar på Andres Lokkos samlade 1989-2009 hittar jag inga bilder. Men det exemplar (numrerat som 34) som ligger på bordet här hemma är kanske den snyggaste bok jag äger.
En box – klädd i tjusigt tartan-mönstrad filt med författarnamnet och titeln påsytt – som hermeutiskt omsluter två volymer som är minst lika snyggt formgivna. Franska band klädda i filt, den här gången i gråtonad tartan, insidan vackert satt i svart och röd minion.
Modernista, och formgivaren Lars Sundh, har överträffat sig självt – igen.
Men varför nämns boken inte ens på deras hemsida?

Mannen som såg tågen gå förbi

Skulle skrivit om ett litet evenemang jag halkade in på i går men saknade... inspiration, ska vi kalla det det? Så det blev lite bloggläsande, ljudmässigt ackompanjerat av herrar Fagerlind och Strand. Och när både både Lokko och Alarik tipsar om Tracey Thorns nya Oh, The Divorces! stannade jag där. Tracey Thorn alltså. Lyssna!

Det måste vara radion

Den amerikanska efterkrigslitteraturen har studerats in i minsta hårstrå på Norman Mailers med åren allt mer flintskalliga hjässa. Men det är ju inte så konstigt, epoken rymmer så förbannat bra författare, från Mailer till Toni Morrison.

Så när Lokko tipsar om engelsmannen Mark Lawsons BBC-serie Capturing America (radio alltså), om just den gyllene generationen (och om Lawsons lysande artikel om samma sak i Guardian) svalde jag det förstås akt av.

Lysande.

Och på tal om BBC Radio har jag helt fastnat i Radio 6.

Har blivit lika hemtam med radio-dj:er som Steve Lamacq och Lauren Laverne som Thomas Nordegren eller Roger Wilson (om desista nu skulle kunna kallas radio-dj:er).

Och för att jag har fastnat på kanalen har jag också fastnat i dess musik, låtar som i vissa fall tydligen inte har hörts mycket i Sverige men som jag går omkring och tror är megahittar. Och som jag nynnar på och har lärt mig, om inte älska så i alla fall gilla.

Som Groove Armadas Paper romance, Mumford & Sons The Cave, Strange Boys Be brave, och Cold War Kids Audience.

Väldigt brittiskt, väldigt bra

Så, fick ni lite musiktips inför helgen också.

Tisdag

Tunnelbanan igen.
Tittar ut genom fönstret och känner igen ett prassel på sätet bredvid.

Samma prassel som i går. Samma prassel som jag själv har utsatt mänskligheten för hundratals gånger.

Plasten som åker av den nyinköpta cd-skivan.

Tänk att få höra det nästintill utrotningshotade ljudet två dagar i rad. En kort lycka en grå vecka i februari.

Men när var det jag gjorde så senast? Alltså köpte en skiva och i ren lycka sprättade upp den på tunnelbanan hem?