Shutter Island

Tänk att det en dag skulle komma. Att det som räddade en Scorsese-film från totalt haveri var Leonardo DiCaprio.
Det låter kanske hårt men även en godvillig tolkning – att Scorsese verkligen ville återskapa lite av mystiken (och taffligheten!) i en del av klassikerna han och vi älskar är vi en lång bit från Laura. Det är mer George Stevens (Giant-Stevens, inte Shane-Stevens) än Otto Preminger. Eller, om man är på det humöret, mer A Beautiful Mind än Cape Fear. Och den som känner mig vet vad jag tycker om Russell Crowe-stycket.
Sen kan man tjata om klassiska thrillers hur mycket man vill, största filmiska inspirationen kom från Meshes of the afternoon. Den där långa drömscenen i mitten hade varit omöjlig utan Maya Deren.
Men cineast-ikonerna till trots, under filmen blev jag mer och mer irriterad över att jag inte läste boken i stället. Tänk att det skulle hända när Scorsese regisserar Lehane.

From Jakan with love

Hur jag än googlar på Andres Lokkos samlade 1989-2009 hittar jag inga bilder. Men det exemplar (numrerat som 34) som ligger på bordet här hemma är kanske den snyggaste bok jag äger.
En box – klädd i tjusigt tartan-mönstrad filt med författarnamnet och titeln påsytt – som hermeutiskt omsluter två volymer som är minst lika snyggt formgivna. Franska band klädda i filt, den här gången i gråtonad tartan, insidan vackert satt i svart och röd minion.
Modernista, och formgivaren Lars Sundh, har överträffat sig självt – igen.
Men varför nämns boken inte ens på deras hemsida?

Mannen som såg tågen gå förbi

Skulle skrivit om ett litet evenemang jag halkade in på i går men saknade... inspiration, ska vi kalla det det? Så det blev lite bloggläsande, ljudmässigt ackompanjerat av herrar Fagerlind och Strand. Och när både både Lokko och Alarik tipsar om Tracey Thorns nya Oh, The Divorces! stannade jag där. Tracey Thorn alltså. Lyssna!

Det måste vara radion

Den amerikanska efterkrigslitteraturen har studerats in i minsta hårstrå på Norman Mailers med åren allt mer flintskalliga hjässa. Men det är ju inte så konstigt, epoken rymmer så förbannat bra författare, från Mailer till Toni Morrison.

Så när Lokko tipsar om engelsmannen Mark Lawsons BBC-serie Capturing America (radio alltså), om just den gyllene generationen (och om Lawsons lysande artikel om samma sak i Guardian) svalde jag det förstås akt av.

Lysande.

Och på tal om BBC Radio har jag helt fastnat i Radio 6.

Har blivit lika hemtam med radio-dj:er som Steve Lamacq och Lauren Laverne som Thomas Nordegren eller Roger Wilson (om desista nu skulle kunna kallas radio-dj:er).

Och för att jag har fastnat på kanalen har jag också fastnat i dess musik, låtar som i vissa fall tydligen inte har hörts mycket i Sverige men som jag går omkring och tror är megahittar. Och som jag nynnar på och har lärt mig, om inte älska så i alla fall gilla.

Som Groove Armadas Paper romance, Mumford & Sons The Cave, Strange Boys Be brave, och Cold War Kids Audience.

Väldigt brittiskt, väldigt bra

Så, fick ni lite musiktips inför helgen också.

Tisdag

Tunnelbanan igen.
Tittar ut genom fönstret och känner igen ett prassel på sätet bredvid.

Samma prassel som i går. Samma prassel som jag själv har utsatt mänskligheten för hundratals gånger.

Plasten som åker av den nyinköpta cd-skivan.

Tänk att få höra det nästintill utrotningshotade ljudet två dagar i rad. En kort lycka en grå vecka i februari.

Men när var det jag gjorde så senast? Alltså köpte en skiva och i ren lycka sprättade upp den på tunnelbanan hem?

Fredag

Så sitter man där i tunnelbanan och läser sin George Orwell och hummar med i hans åsikter om författande i Why I write och tankarna flyger mot en del tidningsskrivares medelmåttiga kommateringar. Som man gör en helt vanlig fredag.
Så sitter man där och inser att människan bakom en låter väldigt mycket och ja, jo, han halsar en genomskinlig dryck och har sannolikt ingenstans att kalla ett hem och man skäms för att man för bara femton sekunder sen tycke att kommatering var ett stort problem. Och man sitter där och trodde att man var säker från såna tankar eftersom man bara en halvtimme tidigare räddat världen när man köpt en Situation Stockholm och där lämnar han vagnen och så är man fri att tänka på annat igen, som brevet man fick i går, fullt med tidningsklipp man själv skrivit för sisådär tio år sen och som ens föräldrar hittat i en låda och nu lär hamna i en pärm hos mig i stället, och man blir lite varm igen.

2000-talet igen

Just nu kollas och pratas det film i Berlin, en festival jag efter några besök gärna vurmar för men naturligtvis inte är på i år (heller). Och i Göteborg avslutades i helgen en filmfestival som jag nu för tredje (fjärde?) året i rad lyckades missa. Det som en gång var en pelare i min årsalmanacka. Nåväl, jag satsar som vanligt på nästa år och försöker glömma bort att jag nu med största sannolikhet inte får se de där nya filmerna av Tsai Ming-Liang eller Fatih Akin (men kanske kommer Claire Denis alster på bio? Chocolat är aviserad mitt under OS åtminstone).

Tröstar mig med nya numret av Sight & Sound, som sammanfattar 00-talet (en del av det finns på nätet) och hur trött man än må vara på just det temat i februari 2010 är det honung för själen att läsa. Efter en hel massa svenska listor som drar upp 95 amerikanska filmer, fyra asiatiska och en Roy Andersson kommer de med nio filmer jag aldrig hört talas om bland sina 30 filmer. Frustrerande, visst, men också en dörr mot det som en gång fick mig att börja älska filmen, det där som en klasskamrat en gång runt 1990 kallade "en massa svartvita polska filmer".
Hälften av S&S 30 filmer gick aldrig upp på svenska biografer, och kanske fem visades utanför storstäderna, så man ska kanske inte klandra svenska skribenter för att inte ha med Werckmeister harmonies, men jag kan väl inte vara ende svensk att ha blivit smått knockad av den?

S&S yrar inte bara över Dardenne-bröderna, Kiarostami, Denis och andra filmare som i Sverige åtminstone (än så länge) dyker upp på Zita, nej här är det lika mycket Wakamatsu Koji och Apichatpong Weerasethakul. Och Bourne-filmerna.
Nu sväljer jag kanske inte allt med hull och hår, von Triers bästa under 00-talet hette inte De fem benspænd och hur mycket jag än beundrade Aleksandr Sokurovs Ryska arken var den ändå ”bara” ett spännande formexperiment som inte kändes i själen , som så många andra av hans filmer gör (Mor och son, Moloch, Alexandra...).

Men när man sitter i Millennium-landet kan det inte hjälpas att det är skönt att läsa avslappnade (och roliga!) texter där personliga favoriter som Ming-Liangs Goodbye, Dragon Inn och Edward Yangs Yi Yi nämns. Likson en av årtiondets bästa, och mest bortglömda och förbisedda, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – med Brad Pitt!

Som en röd tråd över mycket S&S skriver löper själva graalen av de långsamma filmerna, Bela Tarrs Sátántangó från 1994. Nästan åtta ungerska timmar utan märkbar handling (imdb:s nyckelord för filmen är rain, Hungary, wind, loneliness), det är inte utan att jag väntar på rätt läge att sätta på dvd-boxen som står i hyllan alldeles bakom mig.