Alla dessa frågor (nu med svar)

Är mitt emellan att jag inte veta nånting mer om Brian Clough och att jag genast vill ta tag i Peter Taylors With Clough, är det normalt?... Ska jag lyxa till det och unna mig Grey Gardens på Criterium-utgåvan?... Kommer jag att hitta till Fopp!?... Är Ethan Hawke verkligen med i A Winter's Tale på fredag?... När kommer jag att komma ihåg att införskaffa Wilcos senaste alster?... Är jag kulturknarkare?... Kommer jag hem med ännu en Ben Sherman-skjorta? (såg en enormt snygg BS-väska på NK i dag, bara 2 000 spänn, "bara")... Kommer Wilton som det numera heter "leverera" efter uppehållet?... Hur bra blir Blur?

Och svaren blev: 

Nej... Ja, men inte nu... Jäpp!... Jodå, och riktigt bra var han också, och sjöng och allt... Snart... Ja... Nej, men det var nära att en Fred Perry fick komma hem... Tydligen inte... Fantastiskt.

Detta har hänt

Flytt.

Värme.

Lite mer flytt.

Flyttstäd.

Det är vad som har hänt i mitt liv sedan i torsdags.

Och så har Willy Kyrklund dött.

Citerar mitt egna inlägg från 17 april 2007:

Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.

Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.

Oscar goes 10

En piss i Mississippi för världen, men en liten revolution i mitt liv, jag som är en Oscarsjunkie av stora mått.

Akademin har nu beslutat att det i framtiden ska nomineras tio (10) filmer i kategorin bästa film. 

För dem är det bra, fler filmer nomineras, namnet sprids och alla är nöjda.

Alla utom filmbolagen tydligen, som redan grymtar om att kostnaderna för "For your consideration" kommer att öka, nu måste de pusha filmer som aldrig förr, och Oscars vinner man ju inte utan miljonkampanjer. 

New York Times sammanfattar läget bra här.

Stockholm 0 Glasgow 1

Det känns idiotiskt att jämföra spelningar, som om man bara ville förhäva sig och säga att "jag var utomlands, jag är såå häftig".

Men faktum kvarstår att det var bättre på Barrowlands Ballroom än på Hovet. Han var på bättre humör och ljudet, det var flera klasser bättre – för att inte tala om publiken. 

Låtlistorna var nästan identiska. Förutom lite annorlunda ordning på dem (och att skottarna fick en melodi mer) fick man i Stockholm 

Billy Budd

You Just Haven’t Earned It Yet, Baby

I Keep Mine Hidden

Life Is A Pigsty

mot Glasgows

Death Of A Disco Dancer

Something Is Squeezing My Skull

Why Dont You Find Out For Yourself

Best Friend On The Payroll

Some Girls Are Bigger Than Others

Och det är väl en smaksak antar jag. Jag är glad att jag fick båda.

Som en åsna mellan hötappen

Ja , jag är då glad att jag inte tvingades välja...

Lotta- och Morrisseyfansen delade på Liseberg

Lynch-stämning

Är väl inte 100 procent övertygad om dess storhet, men som David Lynch-diggare kan jag inte låta bli att gilla det ändå, att regissören har skrivit texter till bandet The Fox Bat Strategys nya skiva.

Hade man läst Sydsvenskan lite mer regelbundet hade man vetat det i helgen, nu fick det vänta till i dag. (Länken ger även ett smakprov.)

På väg till jobbet i dag greppade jag f ö tag i The Damned Utd, lite lättare att läsa på tunnelbanan än Blonde. Och jisses vad den griper tag i en. Men man bör veta en del om Clough och Leeds och engelsk fotboll för att komma in i det.

Efter midsommar, efter GW

Jodå, det blev en snaps eller två, det blev lite sill och lite jordgubbar och lite släkt och sånt där. Och det blev ett slut på GW Persson och det blev en början på Blonde.

I valet mellan en Ian Rankin och återpptagande av The Damned Utd blev det den där fina rosa utgåvan av Joyce Carol Oates Marilyn-fabel alltså. Misstänker att det slinker ner nåt lättare när det vankas London, men den tiden den sorgen.

Men framförallt hoppas jag kunna njuta av Stockhlom i sommar, när alla lådor är på plats och det har målats lite och livets hastighetsmätare går ner mot mer normala hastigheter.

Och så längtar jag till att få öppna lådan med mina skivor i igen, det är lite skivabstinens här just nu.

Sportspegeln

SVT storsatsar på friidrotts-VM, se bara på den här bilden som de skyltar sin satsning med...

En helt annan sak är att Franco Baresi kommer till Valdemarsvik på torsdag. 

Franco Baresi. I Sverige. Man kanske skulle åka till Östergötland?

Den talande räven

Det finns mycket få regissörer som jag springer iväg till biografen för att se. Rent spontant skulle jag säga Martin Scorsese fast det inte stämmer. De enda andra namnen jag kan komma på är Uli Seidl, Tsai Ming-Liang – och Lars von Trier. Ja, ni hör ju vilka jävla namn. Så ja, Antichrist skulle ses. Och ja... det var speciellt.

Skulle inte komma på tanken att försöka förklara filmen, men jag lutar åt att det inte finns så mycket att analysera egentligen. Att Trier bara leker med oss och våra försök att hitta djup i något. Det skulle ju bara reflektera någon sorts bild av psykologernas försök att vrida ut och in på oss som går dit. För psykologen är den som får på käften. Pang på bara. Och att det är en drft med såväl honom som oss visar väl slutscenen när Willem Dafoe blir Jesus som han är i barnens bibel men definitivt inte i Kristi sista frestelse.

Och den där räven var faktiskt mer... inte realistisk precis men i alla fall begriplig inom filmens ramar (drömmen) än som något lösryckt man läser om i tidningen eller på en blogg. Då störde de andra djuren mig mer, när de samlas inför slutuppgörelsen sitter de som när dvärgarna och Snövit sjunger i Kalle Ankas jul.

Men jag kommer tillbaka till Lars nästa film, jag lovar.

Antichrist

Det vankas bio, det vankas Antichrist.

Bokgam!

Efter en helg med frivillig och ofrivillig nätfrånvaro (tack Bredbandsbolaget!) men med desto mer närvaro av flyttlådor och allmänt stök var det skönt att komma till jobbet för den halvårliga utförsäljningen av böcker och skivor och lite annat.

Det blev en hel massa böcker som vanligt, elva stycken, från Bengt Ohlssons Syster och Augustin Erbas helt nyutgivna Ensamhetens broar till Philip Gourevitchs Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer; det blev julskivor med Mahalia Jackson och Tony Bennett (vad nu de gjorde där); det blev ett 15-tal filmer, bland annat en handfull Wim Wenders-saker, Fritz Langs You only live once och Louis Malles Viva Maria! med Jeanne Moreau och Brigitte Bardot.

Och allt för en eller två tior styck.

Wunderbar!

American Teen

Av en händelse såg jag att det på nyhetshyllorna i landets videohandlare står (eller bör stå) några ex av dokumentären American Teen. 

Det är inget mästerverk, men har man inget bättre för sig bör den ses, den är klart bättre än det mesta annat ni hittar på hyllorna där. Och så kan ni också bli lite kära i Hanna Bailey, kära på det där lägga-huvudet-på-sned-sättet alltså.

Själv har jag inte ens nån tv för tillfället, så det får bli vidare läsning av GW så länge, Mellan sommarens längtan och vinterns köld bara rasslar fram i mina händer. 

Helle Virkner

Helle Virkner avled i dag.

I min eviga kamp för dansk infiltration i det svenska passar jag på att tala om för er att ni bör läsa åtminstone en dansk nekrolog om henne, varför inte Politikens?

Netherland

Under tiden som jag har gått på teater och jobbat och sålt en lägenhet och köpt en lägenhet och flyttpackat (börjat) och  stressat och, ja, stressat, har jag läst Joseph O'Neills Netherland.

Den har hypnotiserat mig, den har hållt mig över vattenytan och den har allt eftersom berikat mitt liv. 

Jag har svårt, riktigt svårt, att sätta fingret på vad det är med den, men det hypnotiska i New York-skildringen gjorde mig närmast drömsk. Boken marknadsförs åtminstone i England som någon slags deckare där huvudpersonen försöker ta reda på vad som hände en Chuck Ramkissoon.

Men det är att göra boken en stor otjänst.

Själv försökte jag förklara för folk att jag läste en bok om cricket (det är mycket cricket) men det är också att göra Netherland en otjänst. Inte minst för att ingen skulle läsa den då, och för att den förstås inte alls handlar om cricket. Nej, den behandlar sorg, saknad, kärlek. Minnen och det svåra i att vara gift. Och New York och Brooklyn.

Omslaget på min pocketutgåva (Harper Collins) har en bild på utsikten från Chelsea Hotel, en annan (engelsk, tysk och holländsk) har fötterna och benen på någon som åker långfärdsskridskor – en mycket träffande bild för vad det handlar om (förstår man om man läser boken, där det åks skridskor på kanske två sidor).

Jag älskar bilden på min utgåva, älskar den för att jag vill dit. Nu. för att jag får något overkligt att längta till när verkligheten är ett stort virrvarr och jag bara vill lägga mig som en boll i ett hörn och... inte resa mig.

När Brombergs i höst ger ut boken som Nederland har även de valt den bilden. Vad de inte har valt är en presentation som ska läsas, där avslöjas alltför mycket av det man inte bör veta i förväg – se det som en varning. (Eftersom boken dessutom har ett väldigt manligt öga är jag nyfiken på hur den kommer att tas emot, jag misstänker att armarna inte är lika öppna här som i till exempel England.) 

För övrigt hittade jag det här på Brombergs:  "USA:s president Barack Obama uppgav i en intervju med tidningen Newsweek att han just nu läser Netherland av Joseph O'Neill. Han säger "It´s about after 9/11, a guy - his family leaves him and he takes up cricket in New York. And it's fascinating. Its a wonderful book, although I know nothing about cricket."

Jag har alltså en presidentsk smak, när jag plöjde Walter Mosley marknadsfördes Easy Rawlins-deckarna alltid som "Clintons favoritdeckare". 

Efter Netherland har jag äntligen kommit till Leif GW. Det är skönt det också.

...Och nu blire reklam

Jag gick och såg Gomorra i vintras. Inget mästerverk kanske, men ändå. 

Nu är den (relativt) ny på dvd och det är klart att ni som inte har sett den ska göra det. Och det kanske även marknadsförarna av filmen ska. Antingen det eller gå om nån kurs på högskolan. 

För när de gick in i samarbetet med videobutikskedjan "Hemmakväll" (också ett jävla namn) kom de inte på nåt bättre sätt att pusha för sin rulle än att – locka med resor till Neapel. 

Är det något man inte är sugen på efter att ha sett Gomorra är det väl just att åka till Neapel. Så: hur tänkte de där egentligen?

Bergmanfestivalen

Mjo, så har man överlevt Bergmanfestivalen.

Heiner Müller, Aus der Leben der Marionetten, Jane Seymours ex-make, Erland Josephson på popkonsert, tre nakna tyskar, en väldigt sur och ännu väldigare teaterkritiker, Barbara Sukowa och en hel drös kulturpoäng senare står man där nöjd och belåten.

Faktiskt.