Woody och jag

Senast jag var i New York, eller om det var näst senast, besöken kom i halvstrid ström på den tiden, köpte jag för första och hittills enda gången i mitt liv tiskriften The New Yorker. Enbart för att hela omslget pryddes av den lysande rubriken: Everything you always wanted to know about Woody and Mia (but were afraid to ask). Det handlade föstås om Woody Allen och hans motbjudande kärlek till styvdottern.
Den här gången blir det också Woody i New York. Har lyckats parera in besöket när hans senaste, ganska ljumt recenserade, Vicky Cristina Barcelona går på bio där. Och var ska man se en Woody Allen-film om inte i New York, även om den utspelar sig i Katalanien?

God bless America!

Veckans stora mediehändelse borde väl ändå vara den här: "Americans 'find body of Bigfoot'".

Det mest fantastiska är kanske ändå experten Jeffery Meldrums titel i artikeln: "a Bigfoot researcher and Idaho State University professor". Hade det inte varit för att jag en gång kände en kille som hade pluggat på just Idaho State hade jag inte trott på det. Nu förklaras kanske även det faktum att den killens favoritfilm var The Cutting edge.
Only in America.

Oh mercy!

Jag skulle gå och lägga mig, bara stänga datorn först. Kollade av RSS-läsaren först och såg att ett inlägg på Marcus Birros blogg heter Jag har löst Gothens gåta!. Det måste man ju läsa. Och så var man fast.

Det handlar om Sisters of Mercy och Lucretia, My Reflection och herregud det måste ha varit 15 år sen jag såg den videon senast. Var ju tvungen att dra fram skivorna från hyllan (skivan, hittar bara A Slight case of Overbombing) och spela och som sagt. Man är fast.
Jag kan bara undra hur annorlunda mitt liv hade sett ut om jag verkligen hade fått upp ögonen för Eldritch & co när jag var 14.
Inlägget – som läses på egen risk – hittas här.

Och på tal om Birro lånade jag faktiskt hans Landet utanför på mitt Solnabibliotek i dag. Den och en bok om New York.

Och inte är han helt kass på att programleda heller, Birro. När jag skriver det här pratar han (i Karlavagnen, P4, med Birro varje fredag) med Bertil i Älvdalen som inte tror på klimatkrisen. Och Bertil får synas, just – synas. När ämnet glider över i surströmming frågar Birro det jag också undrar – luktar en gammal surströmmingsburk sämre än en nyare? (Det gör den inte säger Bertil.) Och när han råkar trampa snett och fråga om frun som visar sig ha lämnat Bertil för tre år sen, ja då klarar Marcus det klavertrampet som en annan Nurejev.
Fast när han frågan en annan mas om denne gillar Dan Andersson och får det helt underbara svaret Vem fan är det? Är det han som tränade Leksand?, ja då kan inte ens Birro lösa den gordiska knuten.

Och jag som bara skulle gå och lägga mig.

Dadadadadadadada Dadadadadadada Batman

Såg äntligen The Dark Knight i går. Och det var två timmar och 20 minuters ren glädje. Kan inte komma ihåg när jag senast bara njöt så av ren action och humor och, ja, underhållning. Självklart kan man skylla på att jag valde att "bara" okritiskt se underhållningen, men nog är det så man ska se filmen? Christopher Nolan är en av Hollywoods bästa på att skapa egna världar men han är ju inte en världsförbättrande Ken Loach för det. Det är klart att Kristus-symboliken inte var svår att se under slutscenerna, men ärligt talat, vem bryr sig?
Sommarens stora mysterium blir därför hur den kunde sablas ner så i svenska tidningar. Och naturligtvis just detta: ironin att jag av alla klagar på filmkritiker som inte förstår sig på en actionfilm.

När jag kom hem zappade jag förbi CSI och såg Matt Malloy som udda mördare. Matt Malloy? Det var han som för bara tio år sen slog igenom med tillsammans med en annan skådespelare – Aaron Eckhart, alltså The Dark Knights Harvey Dent/Two face.
Filmen hette In the company of men och blev Eckhart och regissör/manusförfattare Neil LaButes genombrott. Och Malloys. Men Malloys karriär gick helt uppenbarligen i stå. Det blev mest walk-on-roller i filmer eller små tv-biroller. Imdb har inte ens hans födelsedatum.
Se gärna (om) In the company of men, och inse hur olika två karriärer kan gå.
Och se – för guds skull – The Dark Knight.

Melodiradion

Varför får man vissa låtar på huvudet?
Det spelar ingen roll hur jag gör, hur mycket bra musik jag än lyssnar på.
Jag går ändå ständigt och gnolar på Ta mig till havet.
Och då har jag ändå verkligen försökt att på förekommen anledning sjunga Take me out to the ballgame.

Bokat!

Varför jag inte har skrivit något av mina inlägg

Jo, alltså, så att när jag grävde i väskan hittade jag en liten gul sak. En bok som jag fick med mig från biblioteket förra veckan och sen glömt. Lånade den mest för att stötta det lilla lundaförlaget Rámus. En liten sak av en fransk filosof/författare/professor/intellektuell, ja ni vet typen. Georges Perec light eller så.
Marcel Bénabou heter mannen som visst det har skrivit Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker, en filosofisk betraktelse över, ja, det vet jag inte. Texten snurrade helt enkelt över mitt huvud. HD skriver att "efter den inledande något tillgjorda vallen blir texten njutbar och tankeväckande", men efter 50 sidor tyckte min hjärna att vallen var för hög.
Det räckte med att man bara antogs veta vad gruppen Oulipo är och står för.

Nä, då är Efter arbetsschema lättare faktiskt. Kämpar på och är lika fast som tidigare.
Och som ny tunnelbanelektyr har jag Överkonstapel Studer, som jag alltså fått köpt. Rekommenderas också varmt.
Ja, och så har vi ju Lady C, som fortsätter, dock just nu i sakta mak. Man måste ju släppa böckerna ibland.

Ja, som ni märker har jag svårt med koncentrationen just nu. Bara en bok skulle aaaaaldrig gå.

Underliga vägar, nu kommer vi

Det blev en lugn helg.
Satt på balkongen och lyssnade till den ljuva musiken regnet spelade upp.
Drack en öl och läste ut Människohamn.
Det sa bara poff så var den slut, snabbt gick det och bra kan han ju skriva, John Ajvide Lindqvist. Och det är klart att man föll pladask för alla Smiths-citat som de där onda flakmoppeburna killarna spred omkring sig. Log gjorde man, och sjöng för sig själv.
Men huvudpersonen Anders var lite väl endimensionellt beskriven, honom hade vi gärna fått lite mer kött på bena om, en del av hans beteende blev lite märkligt. Och slutet... det hade AJL gärna fått jobba lite till på. De sista 75 sidorna var faktiskt inget vidare, och det blev bara värre och värre. Tyvärr.

Samtidigt, nästan, som jag la ifrån mig Människohamn plockade jag upp nästa tungviktare. Efter arbetsschema av Johan Jönson. Den blev tokhyllad i DN i fredags ("Det borde nästan vara pliktläsning på Johan Jönson. Detta är livsnödvändig dikt.") och av en ren händelse gick jag förbi den på jobbet.
Lånade hem ett ex över helgen och inser att det blir expressläsning som gäller. Men 800 (!) sidor lyrik lämpar sig ju inte för Autobahn-strategin, i synnerhet inte om man som jag är en ovan lyrikläsare. Poeten Jönson hade jag inte hört talas om, men baksidestexten gav mig åtminstone ett verk jag kände igen, dramat (eller vad man ska säga) Woyzeck-maskinen.
Och 50 sidor in i Efter arbetsschema inser jag att om inte arbetskamraterna är snälla och låter mig behålla boken ett par veckor så blir det biblioteket nästa.
Jag är fast.



Bonus: 3 andra böcker med Smiths/Morrissey-citat
Dessa himlar av Bernardo Atxaga
Girlfriend in a coma av Douglas Coupland
The Wrong Boy av Willy Russell

Trist norgehistoria

Om ett par veckor (16 augusti) sänds det allra sista At the Movies with Ebert and Roeper, efterföljaren till klassikern Siskel & Ebert – den amerikanska filmkrönika vars gimmick har blivit en klassiker: "Two thumbs up!" (eller "Two thumbs down!" för den delen).

Och i kväll visade SVT en halvdan norsk film vid namn Hawaii, Oslo.

Och kopplingen? Jo, på Ebert and Roepers besöksvärda hemsida www.atthemoviestv.com hittar man bland annat ett 20-minutersklipp om årets bästa filmer hittills. Och bland de tio nämnda titlarna dyker norska filmen Reprise upp.

Aldrig hört talas om den filmen? Konstigt. Eller?
Dramat om två kompisar som har skrivit varsin roman är kanske den främsta representanten för den nya norska filmvågen.
Den som har uppmärksammats lite överallt i världen och som bland annat ledde till att Reprise gick upp på bio i USA, Holland och Taiwan. Som har gjort regissören Joachim Trier till ett namn i Moodysson-klass i den stora filmvärlden.
Som har sett till att Sverige nu inte bara har passerats av Danmark och Finland som internationellt filmland.

Så varför har du inte hört talas om Reprise?
Jo, filmen gick inte upp på bio i Sverige. Den gick ens raka vägen till dvd-hyllan, den gick raka vägen till tv. Efter tre visningar på Göteborg Filmfestival 2007 kom, såvitt jag har lyckats utröna, nästa svenska visning på TV1000. I kulturmångfaldens Sverige fick den inte plats. Å andra sidan kan vi i Stockholm i kväll se The Dark Knight i 16 olika salonger, och det är ju också en slags mångfald.

Lördag 9 augusti 21.00 visas Reprise igen, på TV1000 Nordic.
Övriga titlar i den norska vågen får vi nog nöja oss att läsa om. Eller åka till Göteborg i februari för att se.