Sveriges riksdag debatterar det mest kontroversiella lagförslaget på år och dag.
Senare i kväll ska det röstas om FRA går igenom.
Just den kvällen ville jag verkligen inte se herr statsministern stå i TV4 med en blågul halsduk om halsen och analysera Zlatans spel.
Fredrik ska alltså se matchen mot Ryssland på plats i Österrike. Förhoppningsvis går han senare i kväll in på internet och läser om hur det gick, i den viktiga matchen alltså, den han helst ska deppa efter.
Uppdatering:
Den största förlusten för Sverige den 18 juni 2008 var inte 0-2 mot Ryssland. Det var att FRA-lagen gick igenom.
Och så dagens citat:
"De [Ryssland] är definitivt i klass med oss, vilket de visade i kväll."
Lars Lagerbäck i Sportradion efter matchen.
onsdag 18 juni 2008
lördag 14 juni 2008
The Road to glory
onsdag 11 juni 2008
Att tävla i kultur
Kan man tävla i kultur?
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:
The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie
Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.
Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.
Som sagt, det kostar inget att leka lite.
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:
The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie
Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.
Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.
Som sagt, det kostar inget att leka lite.
Sommarpratarna
Så var årets sommarpratare presenterade.
I vanlig ordning var det en handfull man inte vill missa och några man gärna låter bli att lyssna på.
I vanlig ordning kommer jag att missa några förhandsfavoriter (oftast pga glömska) och, även det i vanlig ordning, kommer de bästa programmen att göras av någon oväntad, ofta någon man aldrig hört talas om förut.
Kommer att försöka höra alla program, men min lista på pratare jag helst vill höra – gjorde den kort, länge listor gör bara att fler favoriter missas – är i alla fall den här (SR:s presentationer efter namnen):
JUNI
21 Fredrik Lindström - programledare, författare
22 Lena Andersson - skribent, författare
27 Björn Ranelid - författare (kan ju bli hur omedvetet kul som helst!)
JULI
9 Michael Segerström - skådespelare
19 Dolph Lundgren - skådespelare, regissör
31 Karin Mamma Andersson - konstnär
AUGUSTI
1 Annika Norlin - artist, låtskrivare, journalist
7 Per Hallberg - Oscarsbelönad ljuddesigner
8 Boris Grigorjev - KGB-överste, bosatt i Moskva
10 Pernilla August - skådespelerska
12 Ann Henning - författare, översättare
16 Marie-Louise Ekman - blivande Dramatenchef
I vanlig ordning var det en handfull man inte vill missa och några man gärna låter bli att lyssna på.
I vanlig ordning kommer jag att missa några förhandsfavoriter (oftast pga glömska) och, även det i vanlig ordning, kommer de bästa programmen att göras av någon oväntad, ofta någon man aldrig hört talas om förut.
Kommer att försöka höra alla program, men min lista på pratare jag helst vill höra – gjorde den kort, länge listor gör bara att fler favoriter missas – är i alla fall den här (SR:s presentationer efter namnen):
JUNI
21 Fredrik Lindström - programledare, författare
22 Lena Andersson - skribent, författare
27 Björn Ranelid - författare (kan ju bli hur omedvetet kul som helst!)
JULI
9 Michael Segerström - skådespelare
19 Dolph Lundgren - skådespelare, regissör
31 Karin Mamma Andersson - konstnär
AUGUSTI
1 Annika Norlin - artist, låtskrivare, journalist
7 Per Hallberg - Oscarsbelönad ljuddesigner
8 Boris Grigorjev - KGB-överste, bosatt i Moskva
10 Pernilla August - skådespelerska
12 Ann Henning - författare, översättare
16 Marie-Louise Ekman - blivande Dramatenchef
Global Fußball OK
Här rör det sig inte många knop, varken framåt mot motståndarnas straffområde, eller bakåt mot egna målvakten.
Ja, som ni förstår är livet just nu mest inrutat efter fotbolls-EM, och det kulturella, det som traditionellt räknas som kultur alltså, blir lidande. Jag läser varje dag, och jag tar del av diverse debatter. Men jag orkar inte engagera mig i mycket mer än vilka taktiska drag Donadoni och Hiddink och de andra ska ta till nu.
Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik är läst, och det finns mycket snusförnuftigt man kan säga om den, men jag kan nog inte komma med något nytt om inte sagts på en massaandra ställen så jag nöjer mig med det självklara att väldigt många borde läsa den, speciellt män.
Så ofta som jag har kunnat har jag smugit till mig små stunder med Lynne Truss roliga Eats, shoots & leaves. Drygt 200 sidor om engelsk interpunktion.
Den är riktigt rolig och inte minst lärorik och intressant, om man nu är en sån språknörd som jag är och orkar med till exempel 32 sidor om apostrofens användande.
Truss skriver med utgångspunkt att språket förflackas och kräver ett uppror mot detta ofog. Med humor dock. Oftast låter det ungefär såhär: "No matter that you have a PhD and have read all of Henry James twice. If you still persist in writing, "Good food at it's best", you deserve to be struck by lightning, hacked up on the spot and buried in an unmarked grave."
Boken finns på svenska under namnet Komma rätt, komma fel och komma till punkt, en översättning och bearbetning av Eva Hallinger. Den ska jag också läsa. Man ska inte låtsas om att man är någon annan än man är.
Under EM:s första brinnande dagar läste jag även klart Blågult – landslaget genom 100 år, en bok som alla med minsta fotbollsintresse bör läsa (vilket ni antagligen har förstått efter tidigare poster om den). Välskrivet och friktionsfritt går Jesper Högström igenom just det svenska fotbollslandslaget (för herrar alltså) men berättar liksom i förbifarten också om hur dagens Sverige växer fram.
Det enda negativa är väl att man vill ha mer mer mer.
För personlig del märker jag att den första landskamp jag kommer ihåg dyker upp först på sidan 115 (Sverige–Skottland 0–1, 1980) och de missar som finns i boken är väl just att en del detaljer man själv minns inte finns med. Som 3–3-landskampen mot Brasilien 1983 eller Stefan Schwarz kommentar om den 42-gradiga värmen i Dallas under VM 94 ("Jag är här för att spela fotboll, inte för att känna efter hur varmt det är.").
Blågult förklarar dessutom varför jag har klara minnen av IFK Göteborgs seger mot Hamburg i den första Uefacupfinalmatchen 1982, men få av returen. Samma kväll som returen spelades var jag nämligen på Örjans Vall och såg Sverige–Östtyskland, mitt livs första landskampsbesök (det blev 2–2, jag har ännu aldrig live sett landslaget vinna en match). Jag var därmed en av de 1 629 åskådare som bildade den lägsta publiksiffran för landslaget sedan 1910-talet.
Nu blev det en väldans massa fotboll här. Ska skärpa mig till nästa inlägg.
Ja, som ni förstår är livet just nu mest inrutat efter fotbolls-EM, och det kulturella, det som traditionellt räknas som kultur alltså, blir lidande. Jag läser varje dag, och jag tar del av diverse debatter. Men jag orkar inte engagera mig i mycket mer än vilka taktiska drag Donadoni och Hiddink och de andra ska ta till nu.
Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik är läst, och det finns mycket snusförnuftigt man kan säga om den, men jag kan nog inte komma med något nytt om inte sagts på en massaandra ställen så jag nöjer mig med det självklara att väldigt många borde läsa den, speciellt män.
Så ofta som jag har kunnat har jag smugit till mig små stunder med Lynne Truss roliga Eats, shoots & leaves. Drygt 200 sidor om engelsk interpunktion.
Den är riktigt rolig och inte minst lärorik och intressant, om man nu är en sån språknörd som jag är och orkar med till exempel 32 sidor om apostrofens användande.
Truss skriver med utgångspunkt att språket förflackas och kräver ett uppror mot detta ofog. Med humor dock. Oftast låter det ungefär såhär: "No matter that you have a PhD and have read all of Henry James twice. If you still persist in writing, "Good food at it's best", you deserve to be struck by lightning, hacked up on the spot and buried in an unmarked grave."
Boken finns på svenska under namnet Komma rätt, komma fel och komma till punkt, en översättning och bearbetning av Eva Hallinger. Den ska jag också läsa. Man ska inte låtsas om att man är någon annan än man är.
Under EM:s första brinnande dagar läste jag även klart Blågult – landslaget genom 100 år, en bok som alla med minsta fotbollsintresse bör läsa (vilket ni antagligen har förstått efter tidigare poster om den). Välskrivet och friktionsfritt går Jesper Högström igenom just det svenska fotbollslandslaget (för herrar alltså) men berättar liksom i förbifarten också om hur dagens Sverige växer fram.
Det enda negativa är väl att man vill ha mer mer mer.
För personlig del märker jag att den första landskamp jag kommer ihåg dyker upp först på sidan 115 (Sverige–Skottland 0–1, 1980) och de missar som finns i boken är väl just att en del detaljer man själv minns inte finns med. Som 3–3-landskampen mot Brasilien 1983 eller Stefan Schwarz kommentar om den 42-gradiga värmen i Dallas under VM 94 ("Jag är här för att spela fotboll, inte för att känna efter hur varmt det är.").
Blågult förklarar dessutom varför jag har klara minnen av IFK Göteborgs seger mot Hamburg i den första Uefacupfinalmatchen 1982, men få av returen. Samma kväll som returen spelades var jag nämligen på Örjans Vall och såg Sverige–Östtyskland, mitt livs första landskampsbesök (det blev 2–2, jag har ännu aldrig live sett landslaget vinna en match). Jag var därmed en av de 1 629 åskådare som bildade den lägsta publiksiffran för landslaget sedan 1910-talet.
Nu blev det en väldans massa fotboll här. Ska skärpa mig till nästa inlägg.
lördag 7 juni 2008
Sportkör
Den läsvärda fotbollsbloggen Tre hörnor straff har snott Glidtacklingens unika koncept att låta sina skribenter tippa EM.
En av frågorna Tre hörnors tyckare ska svara på är "Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?". Alltså, vem kommer att vara så usel att han inte förtjänar ett bättre öde.
Nu vet jag inte om frågeställaren var seriös i sin kritik av Jelinek, men den redaktionen – och alla ni andra – borde faktiskt lyssna på hennes Sportkör, Radioteaterns pjäs som premiärsändes i dag, några timmar före avsparken mellan Schweiz–Tjeckien.
Sportkör utgår från turbulensen kring Oliver Kahn inför VM 2006 (han petades som Tysklands förstemålvakt och det tålde inte hans ego) och diskuterar Tyskland mot världen, fotboll, herrar mot damfotboll, män mot kvinnor ("Jag är ju kvinna jag säger inget nytt"), vårt samhälle... ja allt det Jelinek brukar diskutera i sina böcker och pjäser.
Plus fotboll då.
Jag har inte läst tillräckligt av Jelinek för att jämföra med hennes övriga produktion, men Sportkör är något helt annat än det man kan få för sig att den "kontroversiella", "jobbiga", "svårtillgängliga", "manshatande" Jelinek står för.
Produktionen är ett samarbete mellan Radioteatern och Radiosporten och bland skådespelarna dyker även sportens reportrar upp i monologer, referat och i kören.
Och det är lysande.
Den knappa halvtimmen flyger fram i ett tempo värdigt en Premier League-match. Här finns ingen egentlig handling, det hela är i stället just en kör av röster, där alltså bland andra Dag Malmqvist och Christian Olsson (de lysande sportradioreportrarna alltså), Lars-Gunnar Björklund (!) och Paolo Roberto samsas med barnkörer, skådespelare och autentiska tyska fotbollsreferat.
Och slutet är givet, en pendang till Fassbinders klassiska slut på Marias Brauns äktenskap, där referatet av Tysklands VM-guld 1954 hörs under självmordet och slutbilderna på tyska förbundskanslar.
Där ropar Herbert Zimmermann "Aus! Aus! Aus! – Aus! – Das Spiel ist aus! – Deutschland ist Weltmeister!" (ett referat som i Tyskland är lika berömt som vårt "Den gliiider in i mål", läs hela referatet här).
Här, i Sportkör, hör vi den tyska kommentatorn under VM-semifinalen i förrfjol utropa "Twei zu null für Italien. Es ist aus, es ist vorbei, es ist aus und vorbei."
Kahn och Fassbinder. Två bilder av Bayern. Två bilder av Tyskland.
Sportkör sänds åter på måndag 9 juni 19.03 och 01.00 natten mellan 15 och 16 juni.
Dessutom går Sportkör förhoppningsvis även att lyssna på på webben.
fredag 6 juni 2008
Läsfrossa
The Road
Våldtäkt & romantik
Blågult - landslaget genom 100 år
Språk-tidningen
Eats, shoots & leaves: The Zero tolerance approach to punctuation
Svinalängorna
Expressens EM-bilaga
Aftonbladets EM-bilaga
Ja, det är vad jag läser just nu, blandar hej vilt mellan publikationerna. Lite yr i bollen blir man allt. Tur då att soundtracket till läsandet är behagligt : Jacques Brel.
Och ja, jag läser lite på nätet också, och snubblade just över trailern till bröderna Coens nya film, Burn after reading, som verkar briljant.
Våldtäkt & romantik
Blågult - landslaget genom 100 år
Språk-tidningen
Eats, shoots & leaves: The Zero tolerance approach to punctuation
Svinalängorna
Expressens EM-bilaga
Aftonbladets EM-bilaga
Ja, det är vad jag läser just nu, blandar hej vilt mellan publikationerna. Lite yr i bollen blir man allt. Tur då att soundtracket till läsandet är behagligt : Jacques Brel.
Och ja, jag läser lite på nätet också, och snubblade just över trailern till bröderna Coens nya film, Burn after reading, som verkar briljant.
Muraren från Riga
Har ni sett den pågående Coop-reklamen på tv? Där en mamma hyr en film och hennes barn vill kolla på EM och äta fläskkotletter? Och är det någon annan som tycker att filmen som ska signalera total frånvaro av koll verkar vara riktigt bra?
Filmen som man ska skratta åt att någon kan vilja se kallas "Muraren från Riga" och sägs vara "ett fängslande drama om en ensam murare i 70-talets Lettland."
Alltså seriöst, det skulle kunna vara hur bra som helst.
Kanske inte under EM, men sen, i juli kanske.
Filmen som man ska skratta åt att någon kan vilja se kallas "Muraren från Riga" och sägs vara "ett fängslande drama om en ensam murare i 70-talets Lettland."
Alltså seriöst, det skulle kunna vara hur bra som helst.
Kanske inte under EM, men sen, i juli kanske.
torsdag 5 juni 2008
Nytt språknummer
Lagom till långhelgen damp det ner ett nytt nummer av Språk-tidningen i går.
Har tjuvbläddrat lite under det senaste dygnet, trots att jag hade tänkt spara tidningen till åtminstone i morrn. Har ju inte brist på saker att läsa ändå.
Men tajmingen är ändå inte optimal, och det är chefredaktör Patrik Hadenius fel. Bokhora intervjuade honom i sin måndagsserie i måndags och herr Hadenius visade sig vara en humanistsnobb, ni vet en sån där som vägrar befatta sig med folkets intressen i allmänhet och sport i synnerhet.
För känn på de här svaren:
Har tjuvbläddrat lite under det senaste dygnet, trots att jag hade tänkt spara tidningen till åtminstone i morrn. Har ju inte brist på saker att läsa ändå.
Men tajmingen är ändå inte optimal, och det är chefredaktör Patrik Hadenius fel. Bokhora intervjuade honom i sin måndagsserie i måndags och herr Hadenius visade sig vara en humanistsnobb, ni vet en sån där som vägrar befatta sig med folkets intressen i allmänhet och sport i synnerhet.
För känn på de här svaren:
Hur ska vi få män att läsa mer?
Ja, om jag visste det. Kanske genom att sända mindre sport på tv?Är det viktigt?
Ja. I alla fall att sända mindre sport på tv.Isåfall varför?
Det är svårt att svara på det utan att bli banal. Men visst har det med demokrati, jämställdhet och välstånd att göra. Människor blir smartare av att läsa och killar behöver vara smarta också.
Jo, tjenamoss! Folk som sätter sport och kultur i motsatsförhållande är verkligen helt ute och cyklar, och då menar jag inte ute i verkligheten.
Har mött alldeles för många polohalsar som saluför idén att sport är för idioter som borde lära sig att läsa (inte minst på mitt nuvarande jobb finns det några som ser ner på oss som pysslar med sport) och blir uppriktigt trött varje gång.
Skulle faktiskt hävda att det är precis tvärtom, att de som är hängivna sportälskare oftare läser böcker än andra, och att de (många många) som tycker om både sport och litteratur (för det kan man!) är mer intressanta, mer allmänbildade och mer komplexa än de som gömmer sig i sina torn och vägrar läsa annat än, säg, Czeslaw Milosz (stavade rätt på andra försöket!).
Detta sagt bör jag påpeka att jag själv gärna läser Milosz och bara känner avsmak för Liza Marklundska deckare. Men det är en helt annan femma.
tisdag 3 juni 2008
Uppdrag: Mord
Kunde inte somna, och i stället satt jag och kollade på kanal 9 igen.Och när Frasier slutade började Uppdrag: Mord.
Det var länge sen, tänkte jag, och tittade, och insåg att det var det allra första avsnittet. Så om ni inte har nåt att göra och inte behöver gå upp fem på morgnarna... kolla in världens bästa deckarserie från början. Det är värt det!
Biodöd
I går söndag var sista gången alla göteborgare kunde gå och se film på Svea.
Med Capitols nedläggning tidigare i våras återstår nu inte många biografer i Göteborg. Det börjar likna läget i Malmö, Sveriges tredje stad, där det finns en singelbiograf (vilken å andra sidan är Royal), ett filmpalats och så Spegeln, som lever på nåder.
Skulle bara meddela det, att vårt kulturarv urholkas allt mer, utan att alltför många reagerar.
Bilden ovan är tagen av GP:s Per Wahlberg, och mannen på bilden är, tror jag, Sveas maskinist Magnus Elm.
måndag 2 juni 2008
Mannen på balkongen
Efter två hela dagar på balkongen är jag inte bara röd i nyllet.
För att fördriva tiden har Reglerna påbörjats och avslutats i en enda sittning, det var i går det. Och i dag har Våldtäkt & romantik lästs. Inte hela tyvärr, för i dag fick tidningen lite mer tid och jag var lite mer okoncentrerad. Det var radion och fotboll och en far som hade svårt med tekniska apparater och allt vad det var.
Om Reglerna vet jag inte vad jag ska säga. Den var onekligen fascinerande och höll mig i sitt grepp. Men jag vet inte om jag älskade eller hatade den. Kanske både och. Det var något som gjorde att jag inte fick tag i berättelsen, den gick inte in i hjärtat. Kanske för att jag kände igen en del av mig själv? Kanske för att den var mer intellektuell än känslosam? Kanske för att det jag gillade mest påminde om Magnus Florin och att han i så fall är bättre?
Kanske kanske kanske. Det är väl därför jag inte är litteraturkritiker.
Men läs Reglerna, gör det. Ge dig själv chansen att gå in i Sara Mannheimers universum. Trivs du inte tar det – om man vill – bara en dag att gå igenom det.
Våldtäkt & romantik är lättare att tycka om. Är ju inte klar än, men kan konstatera att det är en bok många många många borde läsa. Det är många självklarheter som kommer på pränt i boken. Men tyvärr är självklarheterna inte så självklara överallt. Det är det sorgligaste av allt.
För att fördriva tiden har Reglerna påbörjats och avslutats i en enda sittning, det var i går det. Och i dag har Våldtäkt & romantik lästs. Inte hela tyvärr, för i dag fick tidningen lite mer tid och jag var lite mer okoncentrerad. Det var radion och fotboll och en far som hade svårt med tekniska apparater och allt vad det var.
Om Reglerna vet jag inte vad jag ska säga. Den var onekligen fascinerande och höll mig i sitt grepp. Men jag vet inte om jag älskade eller hatade den. Kanske både och. Det var något som gjorde att jag inte fick tag i berättelsen, den gick inte in i hjärtat. Kanske för att jag kände igen en del av mig själv? Kanske för att den var mer intellektuell än känslosam? Kanske för att det jag gillade mest påminde om Magnus Florin och att han i så fall är bättre?
Kanske kanske kanske. Det är väl därför jag inte är litteraturkritiker.
Men läs Reglerna, gör det. Ge dig själv chansen att gå in i Sara Mannheimers universum. Trivs du inte tar det – om man vill – bara en dag att gå igenom det.
Våldtäkt & romantik är lättare att tycka om. Är ju inte klar än, men kan konstatera att det är en bok många många många borde läsa. Det är många självklarheter som kommer på pränt i boken. Men tyvärr är självklarheterna inte så självklara överallt. Det är det sorgligaste av allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)