I en annan del av världen

Hamnde på ett lite udda pub quiz i går.
Var inbjuden till lite ölmingel för dataspelsbranschen, och det visade sig att de hade lite quiz. Och jag måste säga att det var första gången i vuxen ålder som jag inte kände att jag kunde vinna och inte var sur för att jag inte vann en quiz.
Nio frågor, varav jag halvkunde en och kunde dra till med något årtal på en annan. Och det var jag duktigt överraskad över, dataspel är inte på något sätt min likör.
Men det var fascinerande att upptäcka att jag kunde lämna en pub quiz med varken pris eller irritation.

Det måste vara radion

Alltså, jag helt sjunkit in i P1-träsket. Lyssnar på allt från otippade Meny och Stil till gamla favoriter som Kino, Studio Ett och Biblioteket. 

Men Nya vågen är nog favoriten, speciellt när Gunnar Bolin håller i snacket.

Bara en uppdatering om var jag håller hus just nu alltså. 

Där och – som alla andra i lokaltrafiken – hemma hos Frank och April på Revolutionary Road.

Confessions of a Villa fan

Wennman skriver i Aftonbladet i dag om att Aston Villa kommer att sjunka som en sten i Premier League. Annars "har varken jag eller expertisen fattat nånting".  

Som sann Villa-supporter (nej,  inte i bandy) kan jag ju bara hoppas att han får äta upp det här och i framtiden döpa om sig till "Herr Nilsson". Vi har inte direkt haft det lätt, sedan den där triumfen 1982 har det blivit två ligacupsegrar och en – yes! – Tipscupenseger, 2001, när "vi" delade titeln med storlag som Troyes och PSG.

Wennman är imponerad av Martin O'Neills trollande med knäna, men det borde han ju inte vara, för nog måste han väl ha läst Provided you don't kiss me? Eller vet åtminstone var O'Neill har fått sin skolning? Clough-boken gav, bland mycket annat, en ny bild av O'Neill. Som att han har en universitetsutbildning i juridik.

Ja, egentligen skulle jag bara skriva att jag bannar Cinemateket för deras nya visningstider (16.00). I går lyckades jag missa Confessions of a Nazi spy (Titeln! Och Edward G Robinson i en huvudroll!) när jag trillade in på Sture 16.20. Fan.

Konsten att inte få saker gjorda

Och just när jag i förra inlägget hade skrivit att jag mådde väldigt bra så mådde jag inte så bra.
Det är oavslutade projekt till höger vänster och rakt fram. Det är tusen och en böcker, det är filmer, det är garderobsrensning och det är löpträning. Inget som blir klart i tid eller (oftast) alls.
Och det enda botemedlet jag hittar är att börja på nya projekt.
Och då har jag inte ens börjat på att jag (återigen) har missat att Göteborg filmfestival har börjat. Var helt inställd på att det var nu på fredag det skulle dra igång.
Stressad, moi? Igen?

Rädsla och åtra

Det är så lätt att göra av med pengar, speciellt när man inte har några.
Det räcker med att Jan Lumholdt skriver om Fear and desire-dvdn i Svenskan, så har man helt plötsligt köpt den på en italiensk sida.
Ja se detta internet.

För övrigt mår jag väldigt bra, det är en underlig känsla.


UPPDATERING: DVD:n har lämnat Italien!

Facebook-vånda

Jo jag spammar nu, men var inne på Facebook för att registrera mig i en grupp och hamnade på nåt sätt i en annan. 

Så här: När Svenskan förra månaden lät sina kritiker välja årets favoriter illustrerade de det med att låta några utvalda skribenter posera i sina hemmiljöer. Den man kommer ihåg är Carl-Johan Malmberg poserandes bland sina fantastiska bokhögar i sin uppenbarligen fantastiska lägenhet. 

Trodde i min enfald att jag var ensam om vurmen, men det har alltså startats en facebookgrupp om denna lägenhet. Ville såklart gå med, men skyggheten tog överhanden. Av de 28 medlemmarna fanns ju alla från Birgitta Stenberg till Roger Wilson och Annina Rabe.

Och allt detta för att jag missade Zitas/Weird Sciences filmquiz på Pet Sounds i går.

The future is nigh

En blick in i framtiden:

DN, Svenskan, Sydsvenskan och ett gäng tidningar till kommer någon gång under den närmaste veckan att ha artiklar om hur svensk (och/eller nordisk) kriminallitteratur hyllas i England. Varför? För att alla kulturnissar där liksom jag läser Guardian på nätet. 

För att ni ska slippa läsa alla rewrites kan ni gå direkt till källan här: Move over, Ian Rankin.

När ni är där kan ni om ni orkar även läsa intervjun med Ikeas Martin Hansson. Den lär rewritas till ekonomidelarna i ovanstående tidningar.

En kaffetår

Är inte mycket till övers för att dravla minnen från studietiden i Lund. Men när jag läser att Conditori (med C!) Lundagård går i graven fäller jag en symbolisk tår. Undrar hur många liter kaffe jag har förtärt där. Hur många uppsatser och grupparbeten som har värkts fram runt deras bord och vid deras gulliga kaffekannor.

Man undrar ju vad dagens studenter har för kultur egentligen. Dricker de inte kaffe?

Läs lite danska nu!

Oscarsnomineringarna har trillat in och... jag ska kolla på dem innan jag säger för mycket.

Tills vidare tipsar jag på om Naja Marie Aidt – i väntan på svenska utgåvan av Bavian kan ni läsa en bra intervju, på danska förstås, så ni får öva lite. 

Och när ni väl är där, på Weekendavisen, kan ni passa på att läsa intervjun med P O Enquist och texten om afrikansk fotboll. Och historien om Jack Johnson och om rökförbudets historia, och... ja om Weekendavisen vore svensk och kom ut en gång var tredje månad i stället för varje vecka hade den hetat Filter.

Att välja sina strider

Gaza står i brand, Ericsson ska göra sig av med ännu fler arbetare, världsekonomi är i fritt fall... Så vad debatterar de i Sveriges riksdag när hele molevitten sänds direkt i tv?

Rätten att få byta namn hur man vill.

Annars var jag i morse mest chockad över att DN recenserade en ny skiva av Scott Weiland. Han lever alltså än. Wow. 

En symbol för Sveriges spel?

Eller för världsekonomin?

Har någon ett bättre svar på varför loggan till handbolls-VM i Kroatien är en tusenfoting som stödjer sig på en krycka?

Globar

Slumdog millionaire alltså.
En film som helt gått mig förbi.
Men på Golden Globe-galan vann den det mesta som Kate Winslet inte tog hem.
Eller Mickey Rourke för den delen. Mickey Rourke alltså, blir det en Oscar också för allas vår charmknutte?

Och så Mad Men förstås. I går visade Kanal 9 sista avsnittet av säsong 2, och nu får vi vänta länge. Suck. Enligt New York Times ligger seriens skapare Matthew Weiner i konflikt med produktionsbolaget/kanalen AMC, och kommer kanske inte vara involverad i säsong tre (som blir den sista?). Låter inte bra.
Och för att avsluta med mer Brian Clough: På tv-delen blev miniserien John Adams den stora vinnaren, serien är regisserad av The Damned Utd-regissören Tom Hooper.

(Att Jan Troell inte vann en glob för bästa utländska film var ju så givet att det inte är sant. Den israeliska som vann, Waltz with Bashir, verkar dessutom vara grymt bra. Vi får hoppas att den hittar hit nån gång.)

Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

2008

Visst är ni trötta på alla sammanställningar över det senaste året?
Bara därför serverar jag en liten en till, en meningslös sak eftersom – och det här trodde jag verkligen inte att jag skulle skriva – Aftonbladets Markus Larsson sammanfattde året bra för några veckor sen (hittar det inte på .se).

Men:
1. The Brief wondrous Life of Oscar Wao av Junot Diaz. Årets läsning, följd av Cormac McCarthys The Road. Kanske älskar jag den för mycket, men den sitter där i skallen, på första parkett och påminner nästan varje dag om sin existens. Är rädd för den svenska översättningen bara.
Av dem jag inte har läst än är jag mest klåfingrigt nyfiken på Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten och Per Olov Enquists Ett annat liv.

2. Mad Men. Årets bästa tv-serie. Har legat efter lite men två avsnitt på ett par dar har bara gjort mig mer salig. Säsong 2:s avsnitt 9, A night to remember, är årets bästa 47 minuter tv. Vill man ha Mad Men-onani rekommenderas Kristin Lundells bloggande på svd.se.
Mad men döljer The Wire, vars sista säsong var en liten besvikelse. Men den där totalboxen vill jag ha!

3. Paranoid Park. Tror faktiskt att Gus van Sants film som kom redan ijanuari 2008 var årets bästa. Hypnotiserande. Finns i en videobutik nära dig, med risk för att tv-bilden tar bort en del av magin.

Resten:
There will be Blood
Wall-E
The Dark Knight
The Assassination of Jesse James by the coward Robert Ford
Vicky Cristina Barcelona
Trouble the Water