Lambchop hade en platta som hette...

Solaris

Sov över 40 timmar i helgen. Måste vara nån slags personligt rekord, men tydligen behövde jag det. Hade nog sovit tolv timmar till i natt om jag inte hade behövt ta en sväng till jobbet.
Fick även äran att gå in på Grand Hotel med ett litet brev innehållandes Johnny Cashs San Quentin-cd med tillhörande dvd. Där har jag inte varit sen jag intervjuade Dan Wolgers och sen efterfestade med några riktigt alkoholstinna typer. När var det? 2000?

Som sann kulturjunkie blev jag helt till mig av solen. På ett sånt där sätt som man inte får. Hann knappt se den i går, och nu när den var framme igen kunde jag inte undgå att svära över eländet. Hade tänkt smita in på nån bio men det sket sig ju. Köpte Modstrilogin på dvd i stället, undrar när jag får tid att se den?

Vafan, är det här nån jävla dagbok eller?
Skärper mig, alldeles strax.

Ledig!

Alltså, skyll inte på mig om M:s sportsidor har konstiga prioriteringar i morgon. Trots våldsamma protester från oss på golvet bestämdes en hel del konstigheter "där uppe". Men det är mitt namn som står som ansvarig för sidan. Hm.
Jaja, nu är det sowieso fyra dagars ledighet på programmet, och de ska bara flyta. Inget hemskt jobbigt får göras, och ingen Arcade Fire får det lyssnas på i morrn. Bojkottar dem under 24 timmar. Annars får jag bara en tår i ögat.

För övrigt undrar jag om det är ödet eller vad. Men så fort jag hade slängt "Fakta om Finland" på den intellektuella sophögen lärde jag mig ett nytt ord ord på finska. Kala, som betyder fisk.
Tänk vad "Karamelli" är kul ändå.

Fakta om Finland

40 sidor, länge orkade jag inte läsa i Erlend Loes bok.
Istället för att engagera mig i huvudpersonens monolog satt jag bara där på tunnelbanan och undrade varför jag överhuvudtaget hade börjat läsa den.
För att natten var ung och jag inte hade nåt att läsa? För att jag gillade "Naiv. Super"? För att den stod där i C:s bokhylla? Whatever, mer än två dar fick den inte på sig.
Nu ska jag försöka få tag på S, som har haft en tung morgon, jobba lite, och sen föröska få tag på nåt i skallen som jag kan skriva här. Som det underliga psykologbesöket i morse kanske.

Girlfriend in a Coma

Vi tror att i är nåt, lite... mer. Inte nödvändigtvis bättre, men vi står på en plattform och tror att det här är livet.
För att vi vet vem Mika är.
För att vi inte har biljetter till Arcade Fire på fredag (VARFÖR HAR JAG INTE DET???).
För att vi skriver meningslösa bloggar.

Ibland kommer det nån som vill ta bort illusionen och är det i bokform kan man ge sig den på att det är en ung (manlig) journalist som låter en av oss råka illa ut och få sig en tankeställare.
Han skriver och får hur mycket beröm som helst. För att han skriver så nytt, så som... ingen har skrivit sen den han kopierade kopierade. För att han utmanar.
Vilket han inte gör. De blir publicerade i bokform (Ja, jag är avundsjuk) men tar inte chansen att utmana. De bara mjäkar på och vill inte förändra – ijentlien – bara själva klättra på Debban-stegen.
För utmanaren får inte gå utanför systemet. Charlie Sheen blev inte kommunist för att Gordon Gekko var svinkapitalist i ”Wall Street”. Han blev en av de nya moderaterna.
Och där nånstans går brytpunkten, mellan de som vågar och de som inte är värda mer än en tiokronors kartonageupplaga på Konsums bokrea.

Ok. Det där var inte djupt eller ens stringent. Men en slags beskrivning av ”Girlfriend in a coma”. Eller vad den inte är.
För Douglas Coupland går faktisk utanför ramarna, och säger att vi alla är små skitar som borde skärpa oss, inte bara figurer som räddas av kärleken på slutet och att allt blir bra bara vi inte överger Sofo.
Och när jag nu äntligen har jag haft tid att läsa klart den nio år gamla romanen måste jag säga att jag gillade den – trots ett absurt uselt new age-slut.
Om jag nu fattade rätt alltså.

Och ja just det, att läsa den på engelska var formidabelt. För det är barnsligt kul att hitta alla de Smiths-refernser han har kastat in i boken. Bara att räkna alla låttitlar som smyger sig in tar musten ur en.

Måndag

Den började med en äppelpaj. Kall var den, och helt utan socker. Men god.
Och slutade med planlöst surfande.
Sådan var min måndag, en dag som kommer att gå till historiens skräphög utan att lämna några spår av intelligens efter sig.

Nu ska jag bara mentalt förbereda mig för del två i den kulturhistoriska lektionen om "Girlfriend in a coma". Men den kommer i morgon.

Originalet

Staffan! Kulturhistorisk lektion 1:

"Girlfriend in a coma" är en låt av The Smiths, släppt på singel 1987 och med på LP:n "Strangeways, here we come". På singelomslaget syns dramatikern Shelagh Delaney.
Det är en fantastisk liten pop-pärla.




Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's really serious

There were times when I could
Have "murdered" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)

No, I don't want to see her

Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...

Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
My, my, my, my, my, my baby, goodbye

There were times when I could
Have "strangled" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)
Would you please let me see her!

Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...
Let me whisper my last goodbyes

I know - it's serious

Dolly

Say no more.

Man gör så mycket

Man sitter och slavar på ett jobb man tycker... sådär om.
Man sitter och chattar med en rolig skit från Göteborg.
Man lyssnar på M. Ward när uppdragsgivarn hela tiden ringer och säger åt en vad man ska göra.
Man hör vad de säger, och hur de gör det i frågeform.
Man vill bara skrika.
Man skriver här.
Vilken tur att man kan knalla hem och läsa vidare i "Girlfriend in a coma".