Ibland jobbar jag för en tidning som finns i väldigt många länder. När jag gör det får jag oftast veta att det ska vara större bilder, fler bilder, större rubriker, festligare nyheter, mer förakt för folket, ännu mer förakt för intelligensen.
Men det är ok. Jag klarar det, vet att det inte är mitt beslut och vet att jag kommer att leva längre än tidningen. Det får mig att fundera på våra tankar om oss själva.
För min tidning är inte värst, långt därifrån. Den ser sig själv till och med som en DN mer än en Aftonbladet (vilket i sig är absurt). Men när man (på nätet) slår upp den amerikanska versionen av denna publikation så ser man att bilderna är mindre, de är färre, de är mer intelligent utnyttjade (på ett sätt jag aldrig kulle få göra) och rubrikerna är nästan hälften så stora, gradmässigt.
För att inte tala om texterna, som är tre gånger så långa som den svenska upplagan skulle våga ha (för läsarnas skull, förstås).
Vi pratar så mycket om de vulgära engelsmännen (The Sun, The Mirror), de vulgära jänkarna (National Enquirer), de vulgära tyskarna (Bild-Zeitung) och de vulgära danskarna (JyllandsPostens Muhammed-teckningar, Ekstabladets Side 9 pigen).
Men vi glömmer den andra sidan av myntet. De engelska söndagsbilagorna, att en dags New York Times innehåller mer läsvärt än två veckors DN, att Tyskland har Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung et al, att Danska Weekendavisen är bättre än nån svensk veckotidning jag har sett - någonsin.
Här i Sverige har vi Expressen, Aftonbladet och Se&Hör. Men inte den andra sidan.
Några halvlyckade försök till månadsmagasin som stupar efter ett kvartal eller en inblandning av en Johan Staël von Holstein-typ. Men inte mer. Vi är så nöjda över att få läsa våra Camilla Läckberg-deckare och Klick! och Let's dance-löp att vi som en person reser oss och klubbar ner den kulturkofta som vågar påstå att vi som kollektiv är fördummade bakom all räddning.
Oj. Tänk vad en glimt av Expressens nya söndagsbilaga kan frammana ur en. Att man ens ska behöva tänka på sånt här.
För övrigt noterar jag att Doris Lessing äntligen har fått sitt Nobelpris, själva diplomet och medaljen alltså. Samt att Filter, Offside-redaktionens kommande projekt, förhoppningsvis kan bevisa att några meningar ovan inte stämmer längre.
torsdag 31 januari 2008
Kungen är död, länge leve…
Det var ju synd att det så oundvikligen skulle sluta med ett tårdrypande farväl, men så fungerar ju nu den amerikanska tv-verkliget Studio 60 försökte skildra. Nu blir det till att följa en annan tv-verklighet bakom kulisserna, på fredag börjar 30 Rock på tv4 Plus. Garanterat mindre bett, men det är på tiden att vi får se serien utan att ladda ner den.
Studio 60 ersätts i svt:s tablåer av The Tudors, en dramaserie som verkar nog så lovande. Att det är Showtime som producerar är ingen slump, och det får ni veta snart varför det är så.
måndag 28 januari 2008
Huvudvärk, måndag
Var hos doktorn i dag. Hinner säga att jag har ont i huvudet och att jag är orolig innan herr doktor säger att "så många som har ont i huvudet och som blir oroliga för att det är en hjärntumör, men tumörer dyker inte upp på en vecka".
Jaha, tack för den. Vem hade pratat om tumör?
Går vidare till nästa doktor i morgon.
En stor avigsida med värken är att jag hann gå på biblioteket förra måndan, precis innan huvudvärken kom. Så Helle Helles Rødby-Puttgarden ligger här och lockar, precis som Slas Allt står i lågor. Suck.
Rødby-Puttgarden ska bli förövningen för Carsten Jensens nya bok, Vi, de drunknade. Båda på danska förstås.
Nu ska Beckman, Ohlson & Can spelas in, innan sängen kallar. Missade större delar av förra veckans program, det var så bra att jag surar för att jag missade resten. Påminner lite om det suveräna 90-talsprogrammet där folk diskuterade för tv "tunga" ämnen och det bara var deras ansikten och svart bakgrund som syntes. Birgitta Stenberg var med och blev min idol (vilket påminner mig om att även hennes nya bok måste läsas). Nån som vet vad det programmet hette?
SAG
Eftersom jag inte kan sova eller läsa (se förra inlägget) blir det mycket tv just nu (garanterat mer om det senare). Eftersom jag dessutom råkar älska amerikanska galor passar jag på att för första gången kolla på Screen Actors Guild awards. "The Sags", som de säger där borta.
Och jag kunde naturligtvis inte hålla mig från att löpande kommentera, såhär på ett ungefär:
* Hittills har Sopranos vunnit de två priserna som delats ut, och snart lär serien får statyett nummer tre. (så där ja, där kom den, Little Steven intar scenen just i detta nu)
* Är redan, efter 25 minuter, trött på jänkarnas sätt att entusiastiskt applådera sig själva.
* Under morgondagen kommer det förstås att regna in mail om hur många "Actor" respektive kanal har vunnit. Det blev:
SVT 3
TV4 2
Canal Plus 2
Kanal 5 1
* Charles Durning har blivit 80 och står på scen och tackar för sitt lifetime achievement award. "The best character actor in Hollywood" har de sagt nu ett par gånger. Nja, säger jag till det. Fast att Hans Wiklund inte ens visste vem han var säger ju mer om honom. Herregud. Tootsie måste han väl ha sett? Eller Dog Day Afternoon?
* Mickey Rooney. 87 år gammal, har varit medlem i SAG i 74 år. Stod just på scen och verkade yngre än i stort sett alla andra hittills i kväll.
När eftertexterna rullade var jag fortfarande pigg som en skit och kände att en deckare hade suttit fint nu. Och pang så börjar The Adventures of Sherlock Holmes på Kanal 9, den klassiska 80-talsserien med Jeremy Brett i huvudrollen, som jag lyckades klämma in i "specialarbetet" man skulle skriva de sista månaderna i gymnasiets våld. Enligt IMDb är nattens avsnitt det allra första dessutom, A Scandal in Bohemia.
Och jag kunde naturligtvis inte hålla mig från att löpande kommentera, såhär på ett ungefär:
* Hittills har Sopranos vunnit de två priserna som delats ut, och snart lär serien får statyett nummer tre. (så där ja, där kom den, Little Steven intar scenen just i detta nu)
* Är redan, efter 25 minuter, trött på jänkarnas sätt att entusiastiskt applådera sig själva.
* Under morgondagen kommer det förstås att regna in mail om hur många "Actor" respektive kanal har vunnit. Det blev:
SVT 3
TV4 2
Canal Plus 2
Kanal 5 1
* Charles Durning har blivit 80 och står på scen och tackar för sitt lifetime achievement award. "The best character actor in Hollywood" har de sagt nu ett par gånger. Nja, säger jag till det. Fast att Hans Wiklund inte ens visste vem han var säger ju mer om honom. Herregud. Tootsie måste han väl ha sett? Eller Dog Day Afternoon?
* Mickey Rooney. 87 år gammal, har varit medlem i SAG i 74 år. Stod just på scen och verkade yngre än i stort sett alla andra hittills i kväll.
När eftertexterna rullade var jag fortfarande pigg som en skit och kände att en deckare hade suttit fint nu. Och pang så börjar The Adventures of Sherlock Holmes på Kanal 9, den klassiska 80-talsserien med Jeremy Brett i huvudrollen, som jag lyckades klämma in i "specialarbetet" man skulle skriva de sista månaderna i gymnasiets våld. Enligt IMDb är nattens avsnitt det allra första dessutom, A Scandal in Bohemia.
Huvudvärk
När jag påbörjade fas två av den här textmassan på det skrämmande internet lovade jag mig själv att inte skriva er på näsan om det personliga. Det skulle bara komma fram indirekt genom alla kulturella refernser som lämnat avtryck i mitt liv.
Se det här inlägget som undantaget som bevisar regeln.
Har haft ont i huvudet i en dryg vecka nu, non stop, varje vaket ögonblick. Därför ska jag till sjukhuset i morgon, för andra gången på en vecka, efter onsdagens akut-besök som tog sju timmar och som bara rann ut i att jag blev ännu mer orolig.
Jag borde sova just nu, men... ja, det är så mycket man borde men inte kan. Eller hur?
Har dåligt samvete för att jag ens kan skriva det här, ska ju föreställa sjuk. Men huvudvärken ligger bara där och jag blir galen av att inte göra något. Har på nåt sätt lärt mig bemästra den.
Huvudvärken är orsaken till att jag inte har orkat skriva här, inte har orkat läsa nånting nästan, inte har orkat ta kontakt med alla dem jag hade velat ha kontakt med. Och så vidare.
Hav tålamod, gott folk!
Se det här inlägget som undantaget som bevisar regeln.
Har haft ont i huvudet i en dryg vecka nu, non stop, varje vaket ögonblick. Därför ska jag till sjukhuset i morgon, för andra gången på en vecka, efter onsdagens akut-besök som tog sju timmar och som bara rann ut i att jag blev ännu mer orolig.
Jag borde sova just nu, men... ja, det är så mycket man borde men inte kan. Eller hur?
Har dåligt samvete för att jag ens kan skriva det här, ska ju föreställa sjuk. Men huvudvärken ligger bara där och jag blir galen av att inte göra något. Har på nåt sätt lärt mig bemästra den.
Huvudvärken är orsaken till att jag inte har orkat skriva här, inte har orkat läsa nånting nästan, inte har orkat ta kontakt med alla dem jag hade velat ha kontakt med. Och så vidare.
Hav tålamod, gott folk!
onsdag 23 januari 2008
Titanic
Det är klart att Darling skulle ha fått åtminstone två av Roys baggar.
Så. Nu kan vi gå över till de viktigare och oändligt mycket roligare Oscarsnomineringarna.
Naturligtvis domineras listan av filmer man inte har sett, antingen för att de inte har kommit hit eller för att, tja, de är för kassa. Av de amerikanska kommentarerna att döma så var det ganska skrällfria nomineringar, även om de påstår att det i år mer är mer kritikerfavoriter än tidigare under det här århundradet. Själv noterar jag:
Att väntan på There Will Be Blood och No Country for Old Men har blivit ännu längre.
Att Sean Penns Into the Wild glömdes bort.
Att Michael Clayton fick den skådespelaruppmärksamhet den förtjänade (Clooney! Tilda Swinton! Tom Wilkinson!). Men varken foto, klippning eller ljudet uppmärksammades. Bu!
Att Ruby Dee och Hal Holbrook är nominerade. Säkert lika mycket för sina karriärer som för sina insatser i American Gangster och Into the Wild. Men det är de värda.
Att Hal Holbrook faktiskt lever än.
Att favoriten Sarah Polley är nominerad. Som manusförfattare till Away from Her (får kolla upp vad det är för någon film). Hon lär dock få det tufft att vinna, hon tävlar mot bland andra Paul Thomas Anderson och bröderna Coen.
Att Polley är en av fyra kvinnor nominerade i manusklasserna – rekord tydligen. Är det en Doris Lessing-effekt?
Att unga Saoirse Ronan är nominerad för Atonement, en av den filmens sju nomineringar.
Att den svenska pressens fokus på Per Hallbergs ljud-nominering är... i bästa fall patetisk.
Att mitt svar på den sedvanliga gissningsleken kommer att gnuggas fram de närmaste veckorna. För visst är det lika roligt som patetiskt med Oscars?
Så. Nu kan vi gå över till de viktigare och oändligt mycket roligare Oscarsnomineringarna.
Naturligtvis domineras listan av filmer man inte har sett, antingen för att de inte har kommit hit eller för att, tja, de är för kassa. Av de amerikanska kommentarerna att döma så var det ganska skrällfria nomineringar, även om de påstår att det i år mer är mer kritikerfavoriter än tidigare under det här århundradet. Själv noterar jag:
Att väntan på There Will Be Blood och No Country for Old Men har blivit ännu längre.
Att Sean Penns Into the Wild glömdes bort.
Att Michael Clayton fick den skådespelaruppmärksamhet den förtjänade (Clooney! Tilda Swinton! Tom Wilkinson!). Men varken foto, klippning eller ljudet uppmärksammades. Bu!
Att Ruby Dee och Hal Holbrook är nominerade. Säkert lika mycket för sina karriärer som för sina insatser i American Gangster och Into the Wild. Men det är de värda.
Att Hal Holbrook faktiskt lever än.
Att favoriten Sarah Polley är nominerad. Som manusförfattare till Away from Her (får kolla upp vad det är för någon film). Hon lär dock få det tufft att vinna, hon tävlar mot bland andra Paul Thomas Anderson och bröderna Coen.
Att Polley är en av fyra kvinnor nominerade i manusklasserna – rekord tydligen. Är det en Doris Lessing-effekt?
Att unga Saoirse Ronan är nominerad för Atonement, en av den filmens sju nomineringar.
Att den svenska pressens fokus på Per Hallbergs ljud-nominering är... i bästa fall patetisk.
Att mitt svar på den sedvanliga gissningsleken kommer att gnuggas fram de närmaste veckorna. För visst är det lika roligt som patetiskt med Oscars?
Moz
Jag vet inte riktigt hur jag har lyckats missa det, men Morrissey ska släppa nytt.
Ännu en samlingskiva – hur många kan de vara nu? Fler än hans studioalbum måste de i alla fall vara – där den drivne Moz har stoppat in två nya låtar.
Har lyckats leta reda på den ena av dem, That's How People Grow Up, och det är klassisk Morrissey av den typ man hittade på You are the Quarry. Inget modernt mästerverk, men en självklarhet i alla musiksamlingar. Naturligtvis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
