Bavian goes Sverige

Bavian
Park Slope
Brooklyn

Ja, det var inte utan att jag blev längtansfull när jag läste Lena Jordebos intervju med Naja Marie Aidt i DN i dag.

Läs boken!
Och gå och lyssna på Aidt på Kulturhuset på torsdag.

Dagens reatips

Det är väldigt inne att dissa bokrean i år.

Först ska man klaga över att den har blivit sämre, sen konstatera att den kanske aldrig mer återkommer och till sist klaga på att man inte kommer att orka ta sig till boklådorna i år.

Jag vägrar sjunga med i den kören. Jag kanske inte köper så många böcker, men belackarna glömmer njutningen att se ovana bokköpare rota i hyllorna och kånka iväg med ett par kassar.

För egen del har jag hittills begränsat mig till Hedengrens utgallring, och därifrån måste jag tipsa om:

Helle Helles Rödby-Puttgarden, som finns i ett par ex både som pocket och inbunden, för mindre än 50 kronor.

Men det riktiga fyndet, det som varje filmintresserad bokjunkie måste springa benen av sig för, är ynka 69 (ca) kronor för William Goldmans hittills oöverträffade skildring av livet i drömfabriken – Adventures in the Screen Trade. 

Den är inte bara rolig och intressant, den är ett måste!

Je suis un old fart

Nils-Petter Sundgren har blåst till krig mot den yngre massan av bloggare som recenserar film på nätet utan någon som helst kunskap om mediet eller känsla för historik (i en krönika i Allt om film).
Samtidigt har tydligen halva nätet dragit sina lansar mot Jan Aghed för hans recension av David Thomsons "Have you seen...", där Aghed slår ett par rallarsvingar mot de yngre, filmhistoriskt ointresserade, filmtyckarna.
Och, som om inte det var nog, har Kjell Häglund OCKSÅ dristat sig till att vilja ha kritiker med lite lite erfarenhet (läs kommentarerna också, en del är läsvärda).

De påhoppade, främst Andrea Reuter och Flm-grundaren Jonas Holmberg, har gått i taket och försvarar sig mot gubbarna som tycker att man borde veta nåt innan man uttalar sig.

Holmberg har en poäng i att de äldre i vissa fall borde ge sig ut i (internet)världen och se sig om, och Nils-Petters inlägg var faktiskt pinsamt i det att han inte förmådde skilja på äpplen och päron (redaktör någon?).
Men efter att ha läst samtliga texter (Nils-Petters krönika hittar ni i kommentarerna i Reuter-länken) är det bara att inse att massa plattityder har kommit och gått men ställningskriget är detsamma som för en månad sedan. Bortsett då från att "bloggosfären" åter visar att den skriker högst utan att få något sagt. Och bortsett från att de själva visar att kunskap och – inte minst – stilistisk talang nog är något ganska bra ändå.

Holmberg raljerar över att Aghed efterlyser kunnande och intresse för Ophüls, Truffaut och Renoir och fortsätter med att hans tidning minsann skrivit om "Hitchcock, Burnett, Tarkovskij, Polanski och tysk efterkrigsfilm". Om jag förutsätter att det är Charles Burnett ("Killer of Sheep") och inte Carol B han menar är det ändå en viss skillnad på i huvudsak engelskspråkig 70-talsfilm och franskt 50-tal. När ett seriöst filmmagasin tar Hitchcock och Polanski som seriöst och historisk alibi är det illa, faktiskt värre än jag trodde.

Reuter skriver att det är "svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad." Och visst är Nils-Petter lite galet ute när han får för sig att bloggen är en fortsättning på Filmkrönikan. Men han är förlåten, för Reuters verion av tv-programmet var ju så splittrat och uselt att hennes blogg är ett under av stringens och kritisk analys (och jag har inget emot bloggen).

Så jag är nog gammal jag. För nog är det skönt att kunna lita på skribentens kunnande? Nog är det skönt att slippa rätta den man läser eller hör eller ser? Nog är det skönt att Sundgren, Aghed et al skriver i sina papperstidningar och håller sig till det de kan riktigt bra?

Nils-Petter tipsar dessutom om kritikern Jonathan Rosenbaums hemsida (just en sån Jan Aghed borde få upp) och Daily greencine.com.

Härliga tider, strålande tider

En del kanske går i taket över Kronprinsessans förlovning. Själv jublar åt en helt annan nyhet, som inte på långa vägar har fått samma uppmärksamhet. Orättvist säger jag och påminner er härmed:


Plusjenko gör comeback

Moskva (TT-AFP)

En av konståkningshistoriens allra största genom tiderna, förre VM- och OS-mästaren Jevgenij Plusjenko, gör comeback. Ryssen, som bland annat vann OS-guld i Turin för fyra år sedan, gör comebacken med sikte just mot OS när det avgörs i Vancouver nästa år.

Karneval!

Det är fettisdagen i Sverige, det är karneval i Rio och det är Mardi Gras i New Orleans.

I Tyskland är det Fastnacht (eller Fasching eller Fasnacht eller så, beroende på var du är. Fast är du i Berlin är det (var iaf) förbjudet att fira.) och i går den stora härliga Rosenmontag. Härlig på avstånd i alla fall. I Düsseldorf trängdes 900 000 på gatorna, i Köln 1,2 miljoner och i Mainz 600 000. För att nämna några städer. Hade det hänt i USA hade nog blivit i varje fall en notis i din tidning. 

Själv fastlagade jag med att köpa lite bokreaböcker:

Witold Gombrowicz novellsamling Bakakaj.

Julio Cortázars Samlade noveller 1.

P O Enquists Nedstörtad ängel – 12 (tolv) kronor på Hedengrens, perfekt att ge bort till nån som är värd det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det blir en kulturintensiv förstahelg i maj mina vänner. För precis bokat är:

2 maj Ett år av magiskt tänkande på Nya Studion

3 maj Brott och straff på Backa Teater

Den stora frågan är om jag ska (hinna) läsa Dostojevskij innan dess. Att jag inte har läst Brott och straff är möjligen mitt största bokmörker. Men Didion är ju läst i alla fall. 

Det här med opartiskhet

I journalistskolan får man lära sig "allt" om opartiskhet. Mest får man höra om hur viktigt det är, men inte hur man ska göra eller hur man ska undvika partiskheten.

Nåväl, ni har säkert hört eller läst om de två ubåtarna som krockade i Atlanten, en engelsk och en fransk. SVT och deras danska motsvarighet DR – som ju båda ska var opartiska av bara helskotta – rapporterade såhär om saken. Båda "opartiska", men ändå med ganska olika vinklar på det hela.

SVT:

"Det gick så illa att åtminstone den engelska ubåten fick bogseras i hamn."

DR:

"Det gick inte värre än att man kunde bogsera in den skadade båten i hamn."

SVT:

"Båda ubåtarna ska enligt uppgift ha avancerade säkerhetssystem som ska förhindra sådana här incidenter. Något som uppenbarligen inte fungerade den här gången. [suck av uppläsaren]."

DR:

"Båda ubåtarna är utrustade med antiradarutrustning som gör dem svåra att upptäcka, och båda hade tydligen så avancerade system att de inte kunde se varandra."

Mammut, del 2

Ja, det var ju lyckat att brista ut i total utskällning av Mammut utan att ens beröra varför jag skrev. Skulle ju bara reagera på att en Mattias Oscarsson rapporterade om en "chockstämning i svensklägret" i Berlin efter alla utländska sågningar. 

Oscarsson trodde att det var för att Moodysson nu skulle få igen efter allt hyllande. Själv tror jag att det är för att regissören för första gången har gjort en ointressant film. För oavsett om han har gjort ett mästerverk (Fucking Åmål), en habil sak (Tillsammans) eller ren skit (Ett hål i mitt hjärta) så har där alltid funnits intressanta aspekter eller tillstymmelse till originalitet. I Mammut saknas det, här har Moodysson gjort en ängslig film utan substans. Jag hoppas han kommer tillbaka med en käftsmäll snart.

(Lyssna förresten på Kino. Gör det alltid, men nu speciellt om Mammut, och speciellt då Wilson, Törnvall och Blomqvist om Mammut 23 januari. Och Roger solo 13 februari.)

Mammut

Jag vet inte jag. Kanske hade jag för mycket av förutfattade meningar, kanske var jag för seg, eller så vägrade jag bara pressa in vaselin i ögona bara för att Moodysson är svensk och vi ska vara stolta som bara fan och tycka att allt han göra är så bra så bra när det faktiskt bara är Fucking Åmål som är genialisk.

Men Mammut var kass. Riktigt ordentligt kass. Kanske inte Forrest Gump-räligt-usel men långt ifrån godkänt. Här fanns ingen spänning i karaktärerna (spänning som i intressant material, inte thrillerspännande) , ingen empati, inget vidare spel, ingen djupsinnighet, inga speciellt vackra bilder, inget manus att tala om, inget utanför ramen, ingen undertext, inget att fundera på. Ja, ingenting faktiskt.

Det hände i stort sett inte ett dugg på duken, men det betyderju inte att det är djupt, eller intressant. För det hände inte heller nåt utanför duken. Det var bara platt.

När jag lämnade biograf Nisse i Solna ville jag ge den en tvåa, nu, efter att ha funderat några dar, undrar jag om det inte är ett överbetyg. 

Jo...

...Ni missar väl inte K Special om Johnny Cash på Folsom Prison i kväll?

Eller spelar åtminstone in när ni ser på "På spårets" semifinal 2?

SVT2 20.00.

Lill-Babs!

Trodde i min enfald att Morrissey, Blur och Madonna var en oslagbar och orubblig trio.

Men nu visar det sig att ingen mindre än Barbro Svensson blandar sig i leken!

Vasan here I come!

Nya vågen

"Som en smekande Marvin Gaye-ballad för gomseglet."

Satt och lyssnade på P1:s Nya vågen via SR:s webradio när Gunnar Bohlins ljuva stämma började prata motvalsmat och bland annat yttrade ovanstående mening. Det han syftade på var en Thüringer Bratwurst. Visst är det ljuvligt?

Mindre ljuvligt var att en viss Eric Schüldt i samma program pratade om "ett scenarium". Brr.

Svennis till Chelsea! Svennis till Chelsea!

Hur kan någon tro att det verkligen blir Sven-Göran Eriksson som blir ny Chelsea-tränare? Någon utanför Expressen alltså. Det första jag tänkte när jag hörde (såg, på text-tv) att Scolari hade fått sparken var "bara inte nån drar fram Svennis igen". Det tog mindre än ett par timmar.

Man blir så trött.

För övrigt är det inte nog med Morrissey och Madonna tydligen, det blir Blur i sommar också. I London.

I'm throwing my arms around Paris

Sent sent sent omsider har jag lyssnat på Morrisseys nya singel. Och, ja, det lät inte som att jag kommer att bli besviken när jag om en vecka kliver in på Recod Hunter och köper mig en Years of Refusal.

Och det är ungefär så det ser ut nu, det flyter med strömmen, det går ett steg framåt och två tillbaka och ett framåt igen, det händer väldigt lite. Och det är skönt. Och lite stressande.

Och det är bokat biljett till Madonna på Ullevi. Det trodde jag aldrig.

Nord-nordväst

På min promenad mot jobbet i dag fick jag ännu en gång den där insikten att allt inte står rätt till i skallen. Gick Hantverkargatan ner mot Stadshuset, och strax innan Serafen kommer Kaplansbacken (Kungsholms kyrka ligger ju där). 

Jag undrar hur många andra som jämt får North by Northwest i skallen när de hör eller ser ordet kaplan? För Cary Grant han misstas ju för en George Kaplan där, i Hitchcock-rullen, filmen som är en av tidernas bästa.

Jag sa ju det, är lite galen.

Antar att jag ska vara glad att jag inte automatiskt tänker på Tony Kaplan.

Annars var det en suverän förmiddag med segt uppvaknande till ljudet av frukostmakande, lång morgonmat i soffan och DN och Svenskan i famnen. Sen lite sömn till Falcon Crest och så skidor på tv innan jobbet. Skönt och segt.