Lyckopiller

Så seg, så seg, jag jobbar nog för mycket igen.
Men i går fick jag mig ett 109 minuter långt lyckopiller som varar länge länge, som tillochmed fick en pessimist som jag att plötsligt vilja leva tills jag är 90. Young@heart, en dokumentär om pensionärer som sjunger i kör, var det som gav mig den vitaminchocken.

Men det var förstås inte vilka pensionärer som helst, och inte vilka låtar som helst heller. Dessa 74–92-åringar sjöng Sonic Youth, Talking Heads, Hendrix, Bowie, Ramones, Bee Gees, James Brown... och ni har aldrig nånsin hört Nothing compares 2 U innan ni har hört en 80-plussare sjunga den om en nyligen avliden körkompis. För att inte tala om Coldplays Fix you (det här klippet är inspelat två dagar efter att sångarens bäste vän har avldit).
För som i alla bra dokumentärer finns här även plats för livets baksidor, i en kör med medelålder över 80 vet alla att medlemmarna trillar ifrån med jämna mellanrum. En sälta som förstås bara gör filmen bättre och såväl vår som körens glädje större när skratten väl kommer. För det här är en hel bunt glada pensionärer som vet hur man skrattar och hur man lever.
När jag blir gammal ska jag också sjunga i kör!

SVT visar sent sent på kvällen den 22 december en 58-minutersversion av Young@heart. Missa inte den tidiga julklappen!

(enligt SVT:s pressida visade de filmen i vintras, något jag helt missat)

Trailern hittar ni här.

ps. Damen längst fram i mitten på bilden ovan hette Eileen Hall och var 92 år gammal när filmen spelades in våren 2006. Bara hon hade varit värd en hel dokumentär. Nästan så man blev kär.

Ferris!

Om det mot förmodan finns någon där ute som inte har sett Ferris Bueller's Day Off, eller på svenska Fira med Ferris, så har denne chansen att ta igen luckan i sin kulturbildning i eftermiddag.
När jag säger att filmen visas på TV4 och att jag ändå tycker att ni ska se den förstår ni hur stor denna komediklassiker är. 15.00 är den skamliga tiden filmen göms undan på. Att fyran försöker gömma den är väl ett tecken så gott som något på att den är sevärd?

Och jag vill verkligen poängtera att detta tips är allvarligt menat.

Parky

I kväll har tvåan ännu en av sina onödigt bespottade temakvällar, den här gången om den brittiske tv-intervjuaren par excellence, Michael Parkinson.
Visst kan man säga att han blir lite gubbig ibland, men om jag någonsin fick välja en tv-intervju att bara njutbart lyssna på skulle det vara Parkinson intervjuandes Michael Caine. Och se, i kvällens program ingår just ett sånt möte!
Från 21.20 och trekvart framåt kan vi inte bara njuta av det mötet utan även av världens roligaste skotte: Billy Connolly. Missa inte!
Själv ska jag sätta videon.

Filmfestivalen

Det är filmfestival i stan och jag borde få fyrkantiga ögon av allt tittande.
Men... så många filmer blir det nu inte.
Mellan en ny Kim Ki-Duk och nytt från "En soap"-regissören Pernille Fischer Christensen hittade jag några dokumentärer om Östeuropa och pensionärer som sjunger i kör (den senare, Young@heart, har hyllats rejält i USA).

Lite i senaste laget kan jag i övrigt tipsa om den riktigt starka orkanen Katrina-dokumentären Trouble the Water.
Resten av det verkligt sevärda verkar vara förpremiärer, som Hunger och Gomorra.
Mest förvånad är jag över att dokumentären American Teen inte är med här, den är inte bara väldigt bra, den hade passat festivalen som handen i handsken: amerikansk, independent, ungdomlig, relativt ung regissör på gång mot kändisskap.
Dessutom vann den pris i Sundance, något uppskattningsvis en femtedel av alla filmerna i Stockholm verkar ha gjort, i alla fall enligt programbladet. Om de inte vann "Silverbjörnen i Venedig", som Paper soldier påstås ha gjort (ett sånt korrfel får inte slinka igenom hos en festival som vill vara seriös).

The brief wondrous life of ours

Jo, jag lever och har hälsan. Tror jag.
Har haft ett avbrott i den läsande och skrivande delen av livet bara. I augusti gick jag på en månads semester och läste under de veckorna kanske åtta sidor i en bok (Paul Austers Brooklyn follies, inte alls dålig) och några få tidningssidor (mest Hallandspostens sportuppslag). Av internet nästan ingenting. Läste mailen ibland, men inte mer.
Trodde jag skulle komma tillbaka efter den välbehövliga och enormt sköna informationsavvänjningen, men orkade inte. Var åter på jobbet men läste inga böcker, knappt några tidningar och inte många texter på nätet. Och definitivt inga bloggar (jo en, vilken säger jag inte, kanske är det just din?).

Och det har varit så skönt.

Jag har "missat" massor av skitnödiga debatter, krönikor, recensioner, skivsläpp och nyheter. Och i stället fått lite mer lugn i kroppen. Nu hoppas jag kunna behålla lugnet och samtidigt skriva lite, både här och mer analogt.
Och läsa. Och se och lukta på blommorna.

Efter knappt två månader utan bokläsning tog upp Sylvia Plaths helt omstörtande fantastiska The Bell Jar. Och det var nog tur det, att den var så enorm och gav en sån elchock för själen att jag vaknade. Annars hade jag kanske inte läst än.
När jag, motvilligt, läst ut den visste jag inte vad jag skulle ta mig till, men plockade upp The Brief wondrous Life of Oscar Wao, den efterlängtade, tokhyllade och Pulitzerprisvinnande debuten av Junot Díaz, ur högen av att-läsa-böcker.
Och om The Bell Jar knockade mig vet jag inte vad jag ska säga om Oscar Wao. Att blixten slog ner? Jag kan visst hitta en del invändningar men det vill jag inte. Det är kärlek och värme jag känner. Jag ville verkligen inte gå ur Oscars (eller snarare Yuniors, och Belis och, på sitt sätt, Trujillos) värld. Den som är New Jersey och New York, men främst Dominicanska republiken.
Och inte visste jag att jag visste så lite om det landet. Parallellt med bokens ljuva och grymma handling får vi nämligen i texten och i ett fotnotssystem landets moderna historia, från den grymme Trujillos maktövertagande 1930 och framåt. Och det är tillräckligt fängslande bara det.
Drog mig för att läsa de sista 50 sidorna, gjorde det bara när jag kunde slappna av helt. Och när jag var klar var jag bedrövad, jag ville ha mer. Ett sätt jag ska lösa det på är att snarast gå till biblioteket och låna Bockfesten, Mario Vargas Llosas dokumentärroman om diktatorn Trujillo. Har varit sugen på den länge, nu är den ett måste.

Jag läste i tidningen Vi:s boksatsning Vi läser (det var ingen höjdare direkt) att Oscar Wao kommer på svenska i vår. Men om ni tror att ni behärskar engelskan, läs den i original. Det är så mycket slang och dialekt (inte svårförståelig) att jag inte kan se hur en översättning kan bli bra. Dessutom kryddas boken med många många spanska ord och meningar som aldrig översätts. Min gymnasiespanska är sisådär, men man förstår ändå.
Men be mig inte komma med mer specifika kommentarer, är fortfarande för nära boken för att kunna skriva vettigt om den.

Hur går man vidare efter två såna upplevelser i rad då? Med något på ytan enkelt kanske.
Tog tag i Leif GW Perssons En annan tid, ett annat liv och erkänner mig än en gång besegrad. Det är rappt och bra och ett fint exempel på en pageturner.
Parallellt sitte jag med näsan i Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, den som vann Nordiska rådets litteraturpris i våras. Eftersom det är på danska läser jag den i original men det är faktiskt en skandal att den inte har kommit på svenska än. Ett rykte säger att lilla Ellerströms ska ge ut den, vi får väl se. Nån borde göra det. NU.
Väntar med att skriva om den, men om jag säger att Bavian ligger någonstans mellan Helle Helle och Ninni Holmqvist – fast skarpare, ja då förstår ni att det är bra. Skitbra tillochmed.