I stället för semester – arbete

Sitter man på jobbet och inte har Eurosports Player (för Touren) får man försöka följa sporten på andra sätt. Just nu är det British Open, som i brist på Zachrissons kommenterande bäst följs på Guardians liverapportering. Utan den hade man ju inte vetat att Housemartins är fåglar och inte bara en poporkester.

I brittiska medier kan man för övrigt även läsa om Peter Sutcliffe, dvs Yorkshire ripper, som i dag fick veta att han aldrig någonsin kommer att få permis. Och apropå det är det snart dags för mig att läsa del fyra i David Peace Red Riding-kvartett, man måste ju portionera ut dem. Sen kan jag äntligen se filmerna också, de som fortfarande står där och lockar i bokhyllan.

Och allt det här skrev enbart för att Robin Söderling, som bara hade ett enda game att förlora, plötsligt vaknade på nio och ser ut att vända semifinalen i Swedis Open. Och jag får ändra redan skrivna texter. Hoppas matchen inte blir Mahut–Isner-lång nu bara.

Tjena Moz

En blogg jag läser med flitig regelbunden het (där jag i dag via en kommentarstråd fick ögonen på en vad det verkar ypperlig pop-blogg) publicerar med nästan lika stor regelbundenhet egentagna bilder på registreringsskyltar med någon sorts pop-referens. Den här, som då och då står på min gata, har han dock inte publicerat.

Me and Bobby McGee

På jobbet händer det att vi skämtar om huruvida det verkligen kan vara mätbara tittarsiffror på en del tv-program, som gårdagens repris på Kalmar FF–Örebro, en allsvensk match från april som Canal Plus visade parallellt med den där VM-finalen. Den där VM-finalen alla tittade på, åtminstone alla utom jag.
Någon gång i mars lyckades jag fixa biljetter till Kris Kristofferson, och det tog gott och väl ett par månader innan jag insåg att han skulle gå på Cirkus scen ungefär samtidigt som SVT lämnade över till Chris och Glenn i Johannesburg. Nu gjorde det inte så mycket som jag de senaste dagarna inbillade mig, med facit i hand underhöll Kris oerhört mycket mer än Spanien och Holland verkar ha gjort. Att vi dessutom lyckades komma hem fem minuter in i förlängningen gjorde ju att vi inte missade något (självbedrägeri är alltid bra).
Men det var fascinerande att vandra hem genom Stockholm. Nästan inte en människa ute, de enda man såg stod utanför någon krog som visade fotboll. Alla ljud, allt ljus, som att gå i en kuliss från En kärlekshistoria och samtidigt nynna på Help me make it through the night. Är det så det är att inte vara fotbollsintresserad?