Dikt och förbannad verklighet

Ni vet när verkligheten blir sådär ruskigt lik fiktionen?

Som när den där polischefen åkte fast i sexhärvan och det bara vräkte ner snö och jag just läst ännu ett kapitel i David Peace Red Riding-kvartett, ett kapitel där Peace diktade ihop en prostituerads död, ett kapitel jag kunde ha läst vilken vecka som helst, men det blev just den här.

She just walked up the street, up to French, up through the rain, rain worse than this, up to a car parked in the dark at he top, and we just watched her go.

Go to who?

A policeman

A policeman, who?

Och för den som blev sugen...

...visar SVT1 i morgon eftermiddag Eric Rohmers Mitt natt med Maud.
Nästan rekordsnabbt hyllande...

Eric, mon ami

En lugn kväll någon gång på 80-talet fastnade jag framför tv:n. Någonstans i mina tidiga tonår var jag, och att jag glodde på någon konstig film var inte ovanligt. Men just den här kommer jag ihåg än i dag, den etsade sig fast och under väldigt många år fanns bilderna bara där, utan att jag kunde binda ihop dem till en begriplig handling.

Det var en ung fransk flicka (vacker, förstås) på stranden och i ett hus, iklädd en bikini. Där var en äldre kvinna (säkert 35), också iförd bikini. Där var några män och det pussades (hånglades). Och det var blickar och sand och öppna fönster och stängda dörrar.

Och det var magiskt, tyckte Martin, 14.

År senare, många år, sent 90-tal, visste jag fortfarande inte vad det var för film. Men jag hade börjat få en aning. Filmstudion hade visat en fransk sak som hette En sommarsaga, där det också visades unga människor och långa blickar och stränder och undertryckta känslor.

Men helt säker blev jag inte förrän jag kom till Stockholm, var vilsen och hittade ett härbärge på Cinemateket, som visade stora delar av Eric Rohmers verk.

Hade sett en del av dem i Lund, men svalde alltihopa här, och visst, där dök hon upp till slut, Pauline. Det var ganska märkligt att sitta där i Filmhuset och inse att det var den filmen man såg, den filmen som skakade om en någon gång runt 1986. Pauline à la plage var det alltså, en av Rohmers sedelärande komedier.

Jag har svårt för hans kostymdramer, men de svala komedierna från Min natt med Maud till L'ami de mon amie, är ljuva. En sommarsaga är en av 90-talets allra finaste, alla kategorier.

En dag i Stockholm cirka 2006 hittade jag En sommarsaga i en reaback för hyrfilmer som såldes för en tjuga. Och en kväll i New York 2008 hittade jag Pauline på stranden på dvd för 6 dollar. De står där hemma nu. Ska hitta en lucka och se om dem nu bara.

TV-bonanza

Eftersom man (jag) gillar listor och gillar tv och gillar allt däremellan så piggades man (jag) upp av Guardian's top 50 television dramas of all time. Kanske inte håller med hela vägen, och har definitivt inte sett allt, men man blir ju sugen på en del serier, i synnerhet då de engelska. Och Our Friends in the North (nr 4) har jag velat se hur länge som helst (säkert i ett par år i alla fall).

Jarvis goes BBC

Hängiven radiolyssnare som jag är sitter jag ofta med P1 i örona på jobbet, via deras lilla datormodul förstås. Om det inte är P1 kanske det är Radiosporten eller nån nätkanal SR har eller kanske tilloch med Danmarks Radio, för att hålla danskan vid liv.
Men från i går har de alla en konkurrent: Jarvis Cocker!
Såg en puff på Guardian, läste och gick vidare på BBC:s iPlayer. Första avsnittet av hans radioshow var mumma för örona, med Stephen Fry och Jarvis som läste noveller och musik man aldrig eller sällan hört men genast ville höra mer av (t o m Grateful Dead!).

Vem saknar Svenskan?

Skulle egentligen skriva "Vem saknar Majlard" intervjun med Ian Rankin i torsdags blev det en annan rubrik, en tanke som bara förstärktes av svd.se:s heta topp i går, att "Facebook växer som kampanjkanal".

Inser att jag tillhör en liten men privligerad klick som har både DN och Svenskan, och som inte allt (dvs sällan) läser allt jag vill, men det är ju just därför. Varför vill både DN och Svenskan ställa sig offside? Varför ta bort det man vill ha sin tidning till, analys, djup, läsning? (DN har, om ni missat det, vid årsskiftet sagt upp kontrakten med sina stringers, alltså just de personer som kan ge telegrammen lite mening).

Men Rankin var det ja. En helsida om hur han tar sabbatsår och inte längre skriver om Rebus. Gott så, men inte ett kommatecken om hans "nya" (den kom i september) The Complaints? Varför då läsa vidare i tidningen? Hade det inte varit för Lumholdt, Rabe, Lokko, Pallas och ett gäng till så kunde jag nog inte svara på det.

Och vem saknar då Jan Majlard, som sedan nyårsafton inte får skriva krönikor? Ja, på kort sikt ganska få – vi håller ju oftast inte med honom. På lite längre sikt ganska många – vi håller ju oftast inte håller med honom (även om han har rätt). På med ett längre perspektiv alla. För när Svenskan ska skära ner på sporten och inte längre ge oss resultat, vad ska vi då med sporten till om inte reta oss på Majlards utläggningar om Zlatan?
Och vad ska vi då med Svenskan till?

Snott från NY Times