friidrott

Friidrotts-VM i Paris 2003. Kim Collins vinner 100 metersloppet före Trinidad och Tobagos Darrel Brown. Det kommer ni nog inte ihåg, jag gjorde det definitivt inte.

Jag undrar vad Darrel Brown tänkte då, när han klockan 22.10 den 25 augusti 2003 nådde sitt idrottslivs kulmen.

Men vad han än såg i sin egen framtid så var det nog inte Karlstad i juli 2009. Ett regnigt Karlstad och motståndare som hette Libor Zilka och Oskar Åberg.

Vad gjorde Darrel Brown på Götagala? Eller, vad har Darrel Brown gjort för ont för att tvingas befinna sig i Värmland? Har han anlitat Daniel Wessfeldt som manager och inte tittat på det finstilta?

Ibland är idrottsvärlden besynnerlig, mycket besynnerlig.

 Å andra sidan.  Friidrotts-VM i Paris 2003. Sverige blev sexa i medaljligan. Det var verkligen länge sen.

Hylla den som hyllas bör

Den brittiske arbetsmarknadsministern James Purnell avgick i juni och i sin första intervju efter avhoppet berättar han att han för att kunna tänka i lugn och ro organiserat om i sin bokhylla. (När får vi nånsin höra om en svensk minister som läser annat än det stylisterna säger att de ska säga, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth må hävda att "böcker är min passion", men helt övertygad är jag då icke.)

Det fick förstås Guardian att skriva om bokhylleorganiserandeetikett, ett ämne jag alltid är intresserad av, i synnerhet nu, när jag står inför mastodontjobbet att förvandla lådor och åter lådor av böcker och dvd:er till praktfulla hyllor.

Au contraire

P1:s Nya vågen har ett litet segment som de kallar au contraire, där någon medarbeare får hylla eller dissa något alla andra dissar eller hyllar.

Men få av inslagen är så drastiska som Guardians Steve Chamberlain, som verkligen gillar något vi andra får spader av. 

Härligt med gamla gubbar!

Billboardlistan ska enligt Reuters toppas av tio fullängdare signerade Michael Jackson.

I Sverige toppar Malena Ernman, men tvåan är betydligt mer intressant. För på placeringen alldeles före trean Jackson har våra danska vänner i Gasolin' placerat sig med en samlingsskiva.

(Bildtexten till bilden ovan är f ö "Billedet er taget back-stage i Malmö d. 21. august 1978, lige efter Gasolins sidste koncert. Billedet har været bragt flere steder. Bl.a. i Ekstra Bladet som valgte at skifte Side 9 Pigen ud med Side 9 Drengen!")

Man är ju galen

Tour-bristen gör sig påmind och abstinensen gör att man tar till lika oväntade som ovanliga metoder för att fixa den.

Därför lyssnar jag just nu på danska P3, som har ett Tourdefrangs-program.

Efter London

Jo, Blur var verkligen magiska i Hyde Park, Lokko och gänget överdrev inte. Att höra 55 000 engelsmän ta över Country House och Tender var en upplevelse. Liksom att uppleva Phil Daniels i Parklife.

Och man ska se Shakespeare på engelska, med eller utan Ethan Hawke, det ger faktiskt nåt extra. Speciellt när man kan ta sig ett par öl bordet bredvid en del av skådisarna efteråt.

Och solen sken och maten (fisken och frittarna) var god och ölen var svalkande och jag hittade en David Peace (Tokyo year Zero) för två pund och Whit Stillmans Metropolitan, som jag letat så länge efter, för tre och ett par Docs och... ja, jag önskar jag kunde åka tillbaka. 

Som sig bör alltså. 

Fast då hade jag förstås missat Joyce Carol Oates, vars lilla publikmöte jag gillade nästan lika mycket som Oline Stig gjorde.

Nu återstår bara MFF, som måste skärpa till sig.

Och Touren, som jag bara måste få se snart. Får skylla på att jag inte har sett på tv på veckor.