Kore-eda

Cinemateket visar just nu (visade är tyvärr en mer korrekt böjning av verbet) en miniserie med Hirokazu Kore-edas filmer.
Såg den fascinerande dokumentären Without memory i torsdags, men mästerverket går ännu att se, på torsdag – Efter livet, om hur ens favoritminne återkspas för evigheten i himlen, bör inte missas av någon.
Fast egentligen ville jag nog mest tipsa (mig själv) om att Kore-edas senaste film, Still walking, har premiär i juli.

En helt annan film heter Tilaï. Det är en film från Burkina Faso (vi snackar långt ner i cineastens låda nu alltså) och att jag känner till den är för att den togs med på BBC:s lista över 100 filmer som representerar ljudfilmens historia till och med 1995 (då när det kom en massa listor om filmens första 100 år). AV de kanske 20 jag ännu inte har sett är det bara den som jag aldrig trodde mig få en chans att se.
Nu visar Cinemafrika den den 13 maj. Jag jobbar men måste på nåt sätt skubba. Om inte annat för att jag har velat se rullen - som jag eg inte vet någonting om - i 14 år nu.

Jonas och Jude och jag

Ja, det där med teater alltså.
Skulle dra ner på tempot för att få tid med en del annat, vad det nu skulle vara.
Och så sitter jag här med nyinköpta biljetter till Scener ur ett äktenskap på Dramaten och Hamlet på Kronborg slott i Helsingør.
Det är ju inte så att jag klagar precis, men det är lustigt hur det "bara blir".

Teater galore

Jag har börjat tappa räkningen, men för tvenne veckor sedan låg vi på biljetter till elva (11) teaterföreställningar – bara i april och maj. Sen dess har det trillat in en eller två till och nu vågar jag knappt tänka på alla biljetter och var de ligger och vad de har kostat.

Men skoj är det, att ha blivit en teatermänniska som känner till och har sett dramer som Zern och Ring och Waaranperä och gänget tipsar om. Skoj men overkligt.

Senast i raden var Medealand på Elverket. Och jag har sällan eller kanske aldrig drabbats så av teater. Jag kan bara rekommendera den å det varmaste, eller vad man ska säga. För det är inget för den som inte vill riskera gråta, eller den som inte vill se något tungt. Eller inte är teatervan. 

Det klassiska scenbygget som hör ett grekiskt drama till, här fem pelare, ackompanjeras av ett badkar, vattenfyllt och allt. Det är egentligen allt, resten får texten ta hand om, och som Sara Stridsberg har lyckats förvandla Medea till ett modernare drama är det ingen nackdel. Det och den fenomenala Noomi Rapace huvudrollen och värt alla applåder och lite till.

Det där med nyhetsomloppet

Långfredag och jag får tid att ta mig igenom lite av veckans nyheter. En av dem är den om att svenska chokladtillverkare använder råvaror producerade av barn och på ett kanske inte alls speciellt trevligt sätt.
En bra story så här i påskgodistider, visst. Men det besynnerliga är att exakt samma nyhet kablades ut över världen den 12 mars. Då satt jag på jobbet och tittade på Sky och såg historien rullas upp på ett typiskt tv-nyhets-dramatiskt sätt. Då gällde det schweiziska chokladtillverkare och deras inte så rena bykar i Elfenbenskusten. Dagen efter kom uppföljningen om att minst en tillverkare sa hej då till just ivorianerna.
12 mars. Det är nästan en månad sen. Har någon frilansare snappat upp storyn först nu, eller har någon redaktion och/eller lobbyist låtit den vila till påskgodistider?

Det är sånt jag kan fundera på i väntan på eget påskgodis.

Francis

Själv ska jag vara überkulturell, men ni andra kan väl göra det jag borde: hylla Francis Ford Coppola såhär på hans 70-årsdag.

America the Beautiful

Var inne på en hemsida, som länkade till skribentens twittrande, där jag twittersurfade, dvs klickade på en av länkarna på sidan på en fem-sex twittrare. Kom då till en hemsk sida, en sån där som gör att man ifrågasätter amerikanarnas sinnen. 

Men så, bara nån liten timme senare dök det här upp som flash i min mailbox, så blev jag – Milk-besökare så sent som i fredags – lite mer positiv gentemot dedära jänkarna igen.

Och just det: Se Milk, den var riktigt bra. Kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde tro att den kunde vänta till dvd-hyllan. Det kan det inte. 

Towelhead

Det är nåt år sen nu jag blev sugen på att läsa Alica Erians Towelhead, en sån där hajpad ung amerikan som har skrivit roligt och finurligt och mittiprick. Nåväl.
Tiden gick och det kom som alltid en drös andra böcker och tidningar och fotbollsmatcher och gud vet vad emellan och Towelhead försvann från måste-läsa-listan. Sen kom ett tips (och ja, det är därifrån bilden ovan kommer) och sen fanns den på Akademibokhandels utgallring i februari och nu vill jag ha tid att läsa.

Och jag hoppas verkligen jag kommer så långt, för jag vill ju samtidigt se vad Alan "Six feet under" Ball har åstadkommit med den med sin filmatisering, en film som nu tydligen har landat på våra dvd-hyllor.
För den stod med i en liten liten också-ute-nu-spalt i nån tidning i helgen. Läste av en slump "recensionen" (tvivlar på att skribenten sett filmen, och i så fall har denne definitivt inte känt till att det finns en bok också), som jag kände igen som Towelhead. Fast filmen hette Nothing is private.
Varför tror bolaget att vi hellre ser "Nothing is private" än "Towelhead"? Som den journalist jag är började jag gräva, och kom fram till att Warner först inte ville ha titeln Towelhead i USA (det är ju något rasistiskt) men ändrade sig och sedan stod upp mot alla som krävde en ny titel (Erians, Balls och bolagets kommentarer här). Tydligen gäller inte det Sverige, där vi får samma meningslösa titel som den hade innan Warner stod upp för sin film (LA Times How Towelhead got its titel back).

Nåväl, läs boken, som har fått stående ovationer, men undvik kanske filmen, som fått fesljumma kommentarer lite överallt.