Olydnad i hyllorna

Så har jag gjort det igen. Visste ju inte vad som skulle tas upp efter Enhet. Svaret blev... massor.
Söndag kväll: Känner att det äntligen är dags att läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen och fastnar, förstås.
Måndag: "Hittar" Nelson Algrens The man with the golden arm under bokhylleommöbleringen. Och börjar läsa.
Tisdag: Är på biblioteket för att förnya ett lån (Vi, de drunknade, den tar tid att läsa) och plockar spontant upp Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon samt Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit. Har aldrig läst Lindgren (skämmes, ta mig fan!) och börjar läsa redan i väntan på tunnelbanan.
Suck.

Gjorde annars en bra sak på bibblan. I ett anfall av civil olydnad tog jag bort en tråkig bok (ja, den såg tråkig ut) och placerade Enhet så att den blev synlig direkt när man närmar sig HC(E).

Ommöblering i hyllan

När själen behöver lite terapi finns det några saker som hjälper en att hitta tillbaka till rätt spår. Som att sortera om böckerna i bokhyllan. Har tillbringat kvällen med att lyssna på radio och flytta runt stora volymer av böcker.
Är inte på långa vägar färdig, men har kommit en bit på vägen, och det känns riktigt skönt. Insåg att en del böcker har stått "fel" sen jag flyttade in hit för tre år sen, så det var på tiden att nånting gjordes åt det. Konstigt att en del böcker tycks smyga undan och inte vill bi flyttade på, det var ju inte första gången jag möblerade om i hyllan.
Enda tveksamheten är om jag verkligen har kommit över fobin att ställa pocketar och inbundna böcker på samma rad. Gillar när alla böcker på raden är lika höga. Det har varit kvällens stora dilemma här, och svaret har inte kommit än.

Dagens citat

En Helene Benno* satt i morse i SVT:s morgonsoffa och pratade om att resa till Los Angeles och San Francisco och att de är såna filmstäder att man bör värma upp inför resan med att se film. Hinner tänka "Ja, jösses vad många bra filmer som utspelar sig där" innan Benno säger:

"Vi laddade med en massa filmer, som Mrs Doubtfire, Pretty Woman och En prinsessas dagbok."

Det var inte riktigt de filmer som hann rulla igång i min hjärna.


* Det är naturligtvis samma Benno som på 80-talet var en halvhipp musikjournalist. Jag var nog lite för trött för att inse det i morse.

Slumpens skördar

Låg i sängen och drack kaffe och läste DN:s Boklördag i morse.
En helt vanlig lördagsmorgon alltså, kanske veckans härligaste stund – med gott kaffe, några tidningssidor man vet kommer att ge en läsglädje, lite musik man själv har valt (alt. P1) och så vetskapen om att det ligger en hel helg framför en.

Nåväl. I dag hade jag inte riktigt den lyxen, men lyckades snappa upp en intervju med Lionel Shriver angående Dagen efter, en recension av Norman Mailers Slottet i skogen och en krönika om bokhandlar. Och den där sista texten fick mig att resa i tanken – oj vad jag längtade bort då. Och längtar bort nu.

Då undrar man hur slumpen egentligen fungerar. För när jag sen ska gå igenom en tidningshög för slängning hittar jag först DN:s recension av Shrivers Vi måste prata om Kevin och Sydsvenskans recension av Mailers roman, när den kom på engelska (recenserad av Aghed förstås). Och sen, innan jag ska släcka ner här går jag in på Mrs B:s blogg och läser om... underbara boklådor.
Och då inte minst den där kyrkan i Maastricht som jag har längtat efter att få besöka sen Svenskan eller DN hade en helsida om den för några veckor sen.
Dessutom får jag se att Guardian i veckan åter skrivit om Maastricht-kyrkan, de gjorde det i vintras också. Det lär vimla av boknördiga engelsmän i södra Holland i sommar.

Dessutom fick jag i dag veta att Walter Mosley, min favorit(deckar)författare, dels har kommit ut med en ny (sista?) Easy Rawlins-roman, Blonde Faith, och dels har skrivit en hur-man-skriver-bok, This year you write your novel, och ni vet ju att jag gillar såna böcker.
Om ni behöver övertygas om Mosleys storhet räcker det kanske med att Fearless Jones, hans hjälte i flera romaner, äger och driver en bokhandel.

Det blev en ganska bra dag till slut alltså.

Enhet

Har varit lite disträ de senaste dagarna. Det började onsdag kväll, när jag plockade fram Ninni Holmqvists Enhet ur hyllan. Den höll mig helt trollbunden hela torsdagen, och när jag i fredags inte kunde plocka fram den för de sista femtio sidorna var det svårt att fokusera på annat.
Och inte var det bättre i dag, lördag, dagen efter sidan 270 var utläst och boken lätt skulle kunna ha satts tillbaka i hyllan, nu på hyllan för de förbrukade och passé titlarna. Jag har ältat Enhet i huvudet hela dan, funderat och tillochmed tagit med mig den på väg hem till en vän i kväll.

Så. Enhet alltså. En dystopisk berättelse om ett svenskt samhälle där alla "umbärliga" kvinnor över 50 och män över 60 placeras i reservbankseneheter, som mänskliga försökskaniner och ofrivilliga donatorer. "Umbärliga" är de som i detta cyniska, genomkapitalistiska och även genomjämställda samhälle inte producerar tillräckligt kapital eller behövs av känslomässiga orsaker (som att de har barn).
En sådan umbärlig är Dorritt, som när romanen börjar träder in i sin enhet, sitt humana koncentrationsläger, där alla är så omtänksamma och alla vill att man ska leva tillräckligt länge för att kunna donera sina organ och delta i så många försök som möjligt.

Ninni Holmqvist har skrivit en fruktansvärt bra roman, en text som inte släpper greppet om en, en text man inte vill ska släppa greppet. För första gången i år, och antagligen på ett år, streckläste jag en bok på två dar, och det var en underbar känsla! Ni vet hur det är, när man inte vill sluta, när boken inte får sluta, när man blir förälskad i språket och karaktärerna och... vad det nu är.
Samtidigt ville jag inte läsa sista kapitlet. Jag la undan boken, tittade lite på tv, tog upp den, bläddrade, smygläste de första raderna, slog ihop den igen, tvekade, och tog sen de sista fyra sidorna i ett svep. När hände det senast?

Nu ska jag ta tag i nåt mindre omskakande, en Ian Rankin kanske. Sen måste jag läsa Holmqvists novellsamlingar Kostym och, framför allt, Biroller. För att inte tala om romanen Något av bestående karaktär, som enligt texten på Norstedts hemsida verkar lysande.

Oskuldens tid

Ett minnesfragment kom över mig i morse.
Jag är ca tio år och på besök hos mina föräldrars goda vänners bror. Han är något av den familjens svarta får, han är – journalist.
Men jag är tio och ser hans fantastiska lägenhet i ett danskt 1800-talshus och vet hur jag vill bo.
En skrivmaskin på matbordet!
Pappers- och bokkaos i hela vardagsrummet!
Och så kronan på verket: böcker staplade på fönsterbrädet, och att man även utifrån kunde se vad han var för typ.

Jag misstänker att det var där det började, i Odense 1982. Nu vet jag inte om jag ska tacka eller förbanna honom.

Att välja rätt

En av livets stora frågor har dykt upp på Bokhoran och kommentarerna rasar in. Och det är ju inte så konstigt, för det kan ju gälla resten av livet om det vill sig väl – eller illa. Hur ska man förhålla sig till sin partners/ev blivande partners bokhylla?
Om han eller hon har en massa Coelho och ingenting annat? Eller än värre – bara vitrinskåp med vaser i? Eller bara Liza Marklund? Kan kärleken verkligen övervinna såna hinder?
Bevisligen har den gjort det, även om det har varit på håret ett par gånger. Jag vill inte påstå att bristande innehåll på hyllorna har fått mig att göra slut, men gång var det nära, och Coelho var inblandad.
Samtidigt känns problemet något lättare för oss boknördar som är killar. Det är inte så många tjejer som bara har Tom Clancy i hyllorna, och tjejer har (väl?) oftare fler böcker.
Men det betyder ju inte att det inte finns hinder. Hur många chicklit-böcker kan man tåla? Och flumböckerna – från Agneta Sjödin till John Gray – hittas väl oftare hos flickor?

Sen måste man förstås ta en titt på sig själv också. Jag har en ganska (väldigt) välfylld hylla som inte bara upptar en hel vägg, den är det första man ser och det första många kommenterar när de kommer hit. Undrar hur många som skulle bli avskräckta av den om de såg den på en tidig dejt? Och när de sen såg nästa hylla?