Julefrid

Efter en hel julhelg med ytterst marginell internet-åtkomst känns det nästan som att komma upp ur en jordhåla att kunna surfa fritt (nåja) igen.
Mina två medhavda böcker har knappt fått komma fram ur väskan, än mindre öppnade.
Nån julfilm har jag inte sett, inte ens Fanny och Alexander eller Selma, ja det har nog sällan setts så lite tv som de här dagarna. Skönt. Själen har fått sitt också, den behövde den.

Halmstad är lika grått och trist som vanligt. Den stora nyheten är att Gyllene tider-affischen jag skrev om för nästan exakt ett år sen verkar vara såld, nedplockad var den i alla fall och samme (lite mindre)långhårige kille hade den 22:a december för många kunder att betjäna för att orka svara på mina frågor.

Bavian

För några veckor sedan, eller har det kanske snarare gått en dryg månad?, presenterades de nominerade för Nordiska rådets litteraturpris. Att Sverige nominerade Johan Jönsons lysande Efter arbetsschema och Andrzej Tichy och hans Fält var en glad nyhet, men det roliga ("roliga") var hur stort hela nomineringsgrejen slogs upp på diverse kultursidor.
För det var knappast ett genuint intresse som styrde, bara slentrian, slöhet och en slags "så ska det vara för kulturpris är fina saker och dem slår vi upp".
För i ärlighetens namn, vem läser de norska och danska och färöiska böckerna?
Inte många, i synnerhet om man jämför med t ex Booker-priset, vars nominering och vinnare bara får notiser.

I Sverige har i alla fall knappast någon läst förra vinnaren, danska Naja Marie Aidts Bavian, den är inte ens översatt än. Den kommer någon gång i vår, alldeles väldigt för sent. Kan man fixa Harry Potter på en kvart kan man fixa Bavian på ett halvår, eller ett år eller två – novellsamlingen kom 2006.
Å andra sidan, den som väntar på något gott... för det är verkligen gott att vandra in i denna grymma, sjaviga, ibland hopplösa värld, ömsom överfull av ömsom ekande tom på kärlek.
15 noveller som man sällan vet vart de tar en, bara att det är skrämmande, och bra. Allt är förstås inte lysande, men lägstanivån är tillräckligt hög för att du inte ska fastna i läsningen.

Danmark för övrigt nominerat Helle Helle och hennes Ned til hundene. Men en dansk författarinna i samma ålder och med samma tema och i samma prosastil skulle vinna även 2009 är nog inte att vänta. I stället lär väl Per Petterson (Jeg forbanner tidens elv) ligga bra till, norrmannen är redan på väg att bli etablerad i USA, det är som vanligt bara Sverige som vägrar se över Liza Marklund-horisonten.

Rundgång

För två veckor sedan trillade senaste Sight & Sound ner i brevinastet. Hemma hos mig liksom hos de flesta stora svenska mediehus nöjesredaktioner.
Som många andra läsare av tidningen blev jag förvånad över förstasidans stora rubrik "The best of 2008". Det var ju inte Empire jag läste.
Nu råkar jag ju gilla listor, så jag skrämdes inte bort (och skrämdes man lugnades man av redaktör Nick James text), utan började kolla vad de 50 olika kritikerna (ingen svensk) tyckte. Och upptäckte förstås direkt att Låt den rätte komma in placerade sig delad nia på listan. Av årets alla sedda filmer alltså.
Starkt jobbat, tänkte jag, men struntade i att leka journalist och skriva om det. Jag kunde ju inte ana vilket scoop jag satt på, jag vet ju att tidningen finns hos DN, Svenskan, TT...

Men inte förrän Nicholas Wennö skrev om artikeln, som publicerades först i dag onsdag 17 december, började svenska medier skriva om "nyheten". Aftonbladet, TV4, ja till och med Östran skrev. För att inte tala om bloggosfären, ni vet den som ska ligga i framkanten och driva medierna mot snabbare nyheter och inte bara skicka runt gamla nyheter i ett evigt kretslopp.
Söker man på "Sight & sound" och "låt den rätte komma in" får man en hel bunt träffar. Det intressanta är att de svenska bloggträffarna är från 17 december, medan de internationella börjar redan 1 december, när man kunde börja läsa tidningen.

Lite extra roligt är det att läsa hur olika versioner träder fram. I Aftonbladet är omröstningen till exempel "traditionsenlig". Martin Söderström har nog inte gått till källorna och läst Sight & Sound ordentligt.

Själv har jag lärt mig läxan att börja rapportera in dessa scoop, man ska aldrig ta för givet att redaktionerna gör det själva.


Och just det, topp-10-listan ser ut så här:

1. Hunger
2. There will be Blood
3. Wall-E
4. Gomorrah
5. En julberättelse
5. Mellan väggarna
7. Of Time and the City
8. Happy-go-lucky
9. La Mujer sin cabeza (The headless woman)
9. Låt den rätte komma in

Det mest roliga är att hela sju av dem har gått, går eller kommer snart på svenska biografer. Vi får hoppas att Hunger, argentinska thrillern La Mujer sin cabeza och Terence Davies dokumentär Of Time and the City kommer hit också.

Glögg

Ni får ursäkta om en del saker här är gammal skåpmat, yesterday's news in yesterday's papers och så, men jag har varit på helt andra håll än bland bloggar och nyheter på sistone.
Därför kan jag fortfarande undra hur Johan Esk kan få hela uppslag i Journalisten om att han var nära att bli utbränd, samtidigt som han ändå skrev lite i DN och samtidigt satt (sitter) i SVT:s morgonsoffa och pratar sport varannan vecka.
Jag tvivlar inte på att Esk har mått dåligt av för mycket jobb och naturligtvis är det bra att någon ryter till om hur vi har det.
Men om man verkligen är utbränd har man faktiskt inte energi att skriva i tidningen och samtidigt sitta i tv och tycka. Jag hoppas Johan Esk slipper uppleva hur det verkligen är att vara slut.

Bokrea

För vanliga döda är bokrean i februari årets bokköparfest. Jobbar man där jag jobbar har man två andra höjdpunkter att se fram emot; när recensionsexemplar och gratisexemplar säljs för en tjugolapp som går till Läkare utan gränser. Vi hade en sån dag nu och jag kom som vanligt hem med alldeles för många böcker.
Men inte kan jag väl tacka nej till Amanda Svenssons Hey Dolly, Hassan Loo Sattarvandis Still, antologin Våld till vardags, Rafik Schamis Kärlekens mörka sida, Johan Jönsons förra bok Restaktivitet, Ola Wikanders julklappsönskade Ett träd med vida grenar, Katrine Kielos Våldtäkt och romantik och några till för tjugo spänn styck?
Dessutom fick jag med mig filmklassiker som Kaninmannen, To be or not to be (Lubitsch version) och Ealingklassikerna Hue and cry och Lavender Hill Mob för en tia styck.
För att inte tala om den danska kulturtidskriften (eller vad man ska säga?) Victor B. Andersen's maskinfabrik. Gratis.