Långt ifrån Le Clézio

Jag har inte läst Jean-Marie Le Clézio och tänker inte kommentera valet mer än att det verkar vara bra och att jag antagligen kommer att bli en i en lång rad som läser fransmannen i höst och vinter. Vill man veta mer om Le Clézio misstänker jag att Slow motion kommer att skriva vettigt och intressant om honom.

När nobelsändningen var slut och kulturarbetarna i televisionen fått säga sitt zappade jag runt lite (jag är hemma och har feber och ont i halsen och yrar) och kom till Harald Treutiger.
Man undrar om han när han stod i zenit hade trott att han skulle leda bingo-program på fyran vardagar klockan 13.30? Man undrar vidare och vill egentligen inte veta vem som kom på idén att dekoren skulle vara stora spermier som simmar uppåt?
Och vem sitter i publiken. Det är ungt folk som verkar måttligt intresserade. Praktikanter? Eller av arbetsförmedlingen dittvingade söka-jobb-kursare?
Livet är fullt av mysterier.

Priset

Ja, så var det dags då.
Vem får det, vem får det än en gång inte?

Man kan ju hoppas att det går till nån man läst och uppskattat (DeLillo, Roth, Oz, Morrissey... eller allra helt Willy Kyrklund förstås). Fast nästan ännu hellre någon som behärskar reportaget. Synd att Studs Terkel är så gammal, PO Enquist svensk och Ryszard Kapuscinski avliden. För att inte tala om Norman Mailer förstås.

Nä, nu tar jag fram min Hertha Müller ("Hjärtdjur") ur bokhyllan och börjar läsa.

Eldorado

Gårdagen tillhörde inte bara Michael Powell, den tillhörde även Jørgen de Mylius.
Den som inte har växt upp i ett mexitegelinfluerat sydsvenskt 80-tal, där dansk fjernsyn utgjorde ett normalt alternativ till TV1 och TV2, ja han eller hon kan inte förstå nostalgin som kommer över en när de Mylius dyker upp i rutan.
Det var på jobbet, när jag lyssnade på dansk förmiddags-tv den danske melodifestivalkungen dök upp och pratade om ett rödvitt Nöjesmaskinen eller vad motsvarande program hette i Sverige ca 1983. Och då kunde jag ju inte jobba på några minuter.
Ja, det var bara det, en djupdykning i glömda minnen.

Peeping Tom

Blev i går tipsad om att det var 103 år sedan gentlemannen Michael Powell föddes. Denne Powell som förutom en ojämn solokarriär tillsammans med Emeric Pressburger skapade några av de bästa och mest bildsköna filmerna som har kommit från de brittiska öarna. Raden av mästerverk är lång, men jag tror att det blir Black narcissus när jag i helgen ska fira av Powell.
Helst skulle jag vilja läsa hans tjocka självbiografi, som lär vara ruskigt bra. Men den får vänta, raden av ska-läsa-böcker är vansinnigt lång just nu.

Tecken på mänsklighetens vansinne, del I

På Manhattan finns det en butik på (minst) två våningar som enbart säljer tröjor, muggar, leksaker, musmattor, younameit med M&M-loggor på. Ja, och så säljer de M&M:s förstås. Och folk köper. I drivor.
Rakt över gatan från den affären ligger en likadan, fast de säljer Hershey's olika chokladsorter och t-shirtar et al med märkena på.



(Jag har varit i New York. Hade tänkt skriva av mig om det direkt efter hemkomsten men det lär bli korta nedslag då och då i stället, stan sitter fortfarande fast i huvudet på mig, veckor efter landningen på Arlanda.)

Paul Newman

Jag har svårt att tänka mig någon Hollywood-skådis som har varit bättre, snyggare och coolare under en så lång period som Paul Newman. Och som dessutom har behållit sin integritet. Nu är han borta och vi får förlita oss på dvd-spelaren för att se honom igen.

En sen uppdatering med Jan Agheds kommentar.

Gravensteiner

Sitter och varvar ner efter dan och tar ett äpple. Ett Gravensteiner.
De må se lite fula, skadade, snedväxta, skadade ut.
Men jag undrar om inte just Gravensteiner är det godaste av alla äpplen.

Jo, jag är tillbaka, efter en lång och välbehövlig semester.