Lyckopiller

Så seg, så seg, jag jobbar nog för mycket igen.
Men i går fick jag mig ett 109 minuter långt lyckopiller som varar länge länge, som tillochmed fick en pessimist som jag att plötsligt vilja leva tills jag är 90. Young@heart, en dokumentär om pensionärer som sjunger i kör, var det som gav mig den vitaminchocken.

Men det var förstås inte vilka pensionärer som helst, och inte vilka låtar som helst heller. Dessa 74–92-åringar sjöng Sonic Youth, Talking Heads, Hendrix, Bowie, Ramones, Bee Gees, James Brown... och ni har aldrig nånsin hört Nothing compares 2 U innan ni har hört en 80-plussare sjunga den om en nyligen avliden körkompis. För att inte tala om Coldplays Fix you (det här klippet är inspelat två dagar efter att sångarens bäste vän har avldit).
För som i alla bra dokumentärer finns här även plats för livets baksidor, i en kör med medelålder över 80 vet alla att medlemmarna trillar ifrån med jämna mellanrum. En sälta som förstås bara gör filmen bättre och såväl vår som körens glädje större när skratten väl kommer. För det här är en hel bunt glada pensionärer som vet hur man skrattar och hur man lever.
När jag blir gammal ska jag också sjunga i kör!

SVT visar sent sent på kvällen den 22 december en 58-minutersversion av Young@heart. Missa inte den tidiga julklappen!

(enligt SVT:s pressida visade de filmen i vintras, något jag helt missat)

Trailern hittar ni här.

ps. Damen längst fram i mitten på bilden ovan hette Eileen Hall och var 92 år gammal när filmen spelades in våren 2006. Bara hon hade varit värd en hel dokumentär. Nästan så man blev kär.

En hjälte i det tysta

Hann inte ens sätta in mods-dvdn – skulle ju bara läsa gårdagens DN först – innan tankarna ramlade iväg mot en annan dokumentär.
Leif Furhammar uppmärksammar nämligen att Ebbe Gilbe har avlidit.

Så sent som i mars hade jag knappt reagerat på runan, men det var då jag såg Så går ett år – Tiden i Sjöbo, om Sjöbo 1987, på Cinemateket. Hade hört talas om filmen, men visste inte att jag skulle bli knockad av hur enkelt man kan göra en så stark och poetisk dokumentär. Fullt i klass med Troells Sagolandet är den inte, men det är inte långt borta. Och som en av Gilbes medregissörer, Kjell Tunegård, sa på Cinemateksvisningen var det faktiskt negativt för filmen att Sjöbo genom Sven-Olle Olsson just då blev riksbekant. Det är inte den biten som är den stora behållningen. Det är i stället de små människorna som kämpar sig fram i vardagen, och hur de öppnar sig för filmarnas kameror.
Dagarna efter visningen blev jag varse en del av alla de filmer Gilbe gjorde, så som stora, som i många fall satt avtryck i mig. Nedslag i verkligheten som liknade få andras. Att han inte är lika känd som till exempel Tom Ahland är djupt orättvist. Men så bodde Ebbe envist kvar i den skånska myllan (Ravlunda) också. Titlar som Gud välsigne dom skånska betfälten, En vanlig svensk ko och När det var traktorkonsert i Brösarp säger en del om vilka liv Gilbe var intresserad av. Och med stor kärlek visade upp.

Gilbe skulle också ha introducerat Så går ett år, men var då för sjuk och han hann alltså inte heller få se sin film ges ut på dvd, vilket enligt uppgift ska ske senare i år. Sagolandet ges förresten (åter?) ut på dvd den 14 maj! Håll utkik!