Willy Kyrklund

Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.

Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.

Gah!

Varning: riktigt uselt inlägg!

Hade verkligen (verkligen!) tänkt slappa idag, dricka kaffe, ta en promenad, hitta en gräsplätt att liggga och läsa på (just nu: Jesper Huors "Sista resan till Pnom Phen") och lyssna på fåglarna och när de blev för enerverande, eller kidsen och småbarnsmammorna kommer, lyssna på iPoden.

Nu blev det inte så. Förstås. För om tio minuter ska jag in och jobba. Och fram tills nu har jag bara hunnit med sånt som skulle fixas ikväll. Eller, ja, inte mycket av det heller, men jag har iallafall inte gjort det där sköna. Så, nu får jag ta vår nya inskolningselev i handen och lära honom hur man sätter på en dator och hur man fuskar sig igenom M:s sidor. Det klarar han nog. Men fan vad jag inte vill jobba nu alltså. En bajer i näven och sol i trynet, det hade vart nåt det. Fan.

Ja, just det. Har klippt mig i dag också. På Hårgänget med den tydligen så blodiga reklamen. Har inte sett reklamen, men klippa kan de, speciellt då förstås Andy.

Hvergang!

En balkong.
En eftermiddagssol.
En äkta Grøn Tuborg.
Så leker livet i en halvtimme igen.
Nu ska jag läsa lite i Bodil Malmstens blogg. Det borde du också göra.

Kurt och Isabelle, och DN såklart

Läser i DN att Kurt Vonnegut har dött.
Tänker tillbaka på livet, på när man var 19 (som jag var) och läste Slakthus 5. Hur stor jag kände mig, så överlägsen alla Jan Guillou-läsare.
Jag hade förstås inte förstått ett skit, men jag älskade boken. Älskade att allt gick åt helvete, och det är känslan jag bär kvar inom mig. Inte att allt går åt helvete (det hade jag redan förstått) utan att man kan säga det på ett så fint sätt. Själva handlingen kommer jag inte alls ihåg, mer än brottstycken här och var, men det var kanske inte meningen heller.
Tänk att jag inte har läst honom sen dess. Det ska jag ändra på, som alla andra som börjar läsa en författare när han har dött. Jag kanske inte är bättre än pöbeln?

Jag minns också Eichsel, och våra grannar, Vonneguts. Jättefina människor och ja, visst var de släkt. Mannen i familjen var Kurts kusin. Det jag minns mest är att jag antagligen var kär i frun (hon född på 30-talet, jag sex år gammal, redan förlorad till romantiken), att de hade en cockerspaniel som jag älskade samt att herrn i huset varje år köpte den senaste BMW-modellen. Det ville jag också göra när jag blev stor. Och jag tycker fortfarnde att BMW är den finste bilen. Fast jag kommer aldrig att köpa nån.

Det är sånt man minns när man öppnar DN för att läsa om Isabelle Hupperts nya film (som fick rätt kass recension, fast jag ska se den ändå). Huppert är inte bara tidernas bästa skådespelerska, hon är också en av de allra vackraste. Kanske den vackraste.

Och så var jag där igen. Bara för att jag öppnade DN.

jakt

www.utomjordiska.se

Där kan man se vart man ska bege sig för att se:





Och det ska man, om man bor i Göteborg.

Säkert fint som date, Staffan!

Svejken

Hemkommen, dvs hem till jobbet, efter en halvblöt kväll på Svejken. Gott som in i bomben.
Och nu alltså på jobbet. Svagt berusad. Och inte har jag några moraliska problem med det heller. Eller etiska eller vad man nu ska ha för problem med det. Tidningen kommer ju i vilket fall som helst ut i morrn. Och jag slipper sätta rubriker.
Det enda jag inte verkar slippa är idioter. En sån gick i alla fall förbi precis.

Flykting

Satte just rubriken "En kämpe korsar sitt spår".
Undrar hur många M-chefer som uppfattar den litterära kopplingen.
Och hur många läsare som gör det.
Ni gör det naturligtvis, kära vänner.