Drukkenbolt

I stället för semester – arbete

2010-07-16T15:54:00.002+02:00

Sitter man på jobbet och inte har Eurosports Player (för Touren) får man försöka följa sporten på andra sätt. Just nu är det British Open, som i brist på Zachrissons kommenterande bäst följs på Guardians liverapportering. Utan den hade man ju inte vetat att Housemartins är fåglar och inte bara en poporkester.

I brittiska medier kan man för övrigt även läsa om Peter Sutcliffe, dvs Yorkshire ripper, som i dag fick veta att han aldrig någonsin kommer att få permis. Och apropå det är det snart dags för mig att läsa del fyra i David Peace Red Riding-kvartett, man måste ju portionera ut dem. Sen kan jag äntligen se filmerna också, de som fortfarande står där och lockar i bokhyllan.

Och allt det här skrev enbart för att Robin Söderling, som bara hade ett enda game att förlora, plötsligt vaknade på nio och ser ut att vända semifinalen i Swedis Open. Och jag får ändra redan skrivna texter. Hoppas matchen inte blir Mahut–Isner-lång nu bara.

Tjena Moz

2010-07-15T21:07:00.003+02:00

En blogg jag läser med flitig regelbunden het (där jag i dag via en kommentarstråd fick ögonen på en vad det verkar ypperlig pop-blogg) publicerar med nästan lika stor regelbundenhet egentagna bilder på registreringsskyltar med någon sorts pop-referens. Den här, som då och då står på min gata, har han dock inte publicerat.

Me and Bobby McGee

2010-07-12T20:10:00.002+02:00

På jobbet händer det att vi skämtar om huruvida det verkligen kan vara mätbara tittarsiffror på en del tv-program, som gårdagens repris på Kalmar FF–Örebro, en allsvensk match från april som Canal Plus visade parallellt med den där VM-finalen. Den där VM-finalen alla tittade på, åtminstone alla utom jag.
Någon gång i mars lyckades jag fixa biljetter till Kris Kristofferson, och det tog gott och väl ett par månader innan jag insåg att han skulle gå på Cirkus scen ungefär samtidigt som SVT lämnade över till Chris och Glenn i Johannesburg. Nu gjorde det inte så mycket som jag de senaste dagarna inbillade mig, med facit i hand underhöll Kris oerhört mycket mer än Spanien och Holland verkar ha gjort. Att vi dessutom lyckades komma hem fem minuter in i förlängningen gjorde ju att vi inte missade något (självbedrägeri är alltid bra).
Men det var fascinerande att vandra hem genom Stockholm. Nästan inte en människa ute, de enda man såg stod utanför någon krog som visade fotboll. Alla ljud, allt ljus, som att gå i en kuliss från En kärlekshistoria och samtidigt nynna på Help me make it through the night. Är det så det är att inte vara fotbollsintresserad?

På begäran...

2010-06-30T12:26:00.002+02:00

They're forming in a straight line
They're goin through a tight wind
The kids are losing their minds
Blitzkreig Bop
They're piling in the backseat
They're generation steam heat
Pulsating to the back seat
Blitzkreig Bop
Hey Ho Lets Go
Shoot em' in the back now
What they want, I don't know
They're all reved up and ready to go

Hey ho let's go!

2010-06-07T22:56:00.002+02:00

Ja, jo, det var ju ett tag sen. Men det blir inte alltid som man tänkt.
Skulle ju skriva om så mycket, men det mentala fick gå före. Som att inte stressa för mycket bara för att skriva nåt putslustigt här.
Och som inte allt det andra utanför cyberrymden var nog försvann alla bilder från mobilen, och jag som skulle lagt upp en bild på...
Jaja, nu lever jag igen i alla fall.

It's Oscar-time!

2010-03-07T18:54:00.002+01:00

Det är den där natten igen och jag kan ju bara inte hålla mig, måste tippa lite, bara lite.

Så, om ni inte orkar sitta uppe hela natten kommer resultaten här:

Innan jag började kolla igenom kategorierna trodde jag nog på en delad pott mellan å ena sidan Avatar, och å andra sidan en handfull andra. Men nu känns det som Avatar för hela slanten här. Och det känns inte bra.
Men så här tror jag i alla fall det slutar:

Film: Avatar.
För inte tusan väljer de en liten krigsfilm som bästa film. Herregud, Cameron drar folk till biograferna ju! Så trots Camerons ganska jobbiga uppträdande efter Titanic-segern så blir det Avatar. Tyvärr, för det är den sämsta filmen av de nominerade, och då inkluderar jag alltså den ej sedda Sandra Bullock-rullen.

Regi: Kathryn Bigelow.
För att Hurt locker faktiskt är en bra film och att akademin tycker det och dessutom tycker att James Camerons ego redan är för stort och att de inte gillar honom så mycket (mer än att han drar in pengar till Hollywood). Plus att Avatar inte var så värst bra regisserad i de små scenerna, om man säger så.
Bigelow får det alltså inte, som firma Gentele & Lindblad kommer att hävda, för att det var dags för en kvinna. Utan för att hon gjorde ett bra jobb.

Skådespelare: Jeff Bridges.
Här kan man egentligen bara förlora. Jeff Bridges får gärna vinna. Colin Firth får gärna vinna. Och Jeremy Renner får gärna vinna.
Men det ser onekligen ut som ett one horse race. Jeff Bridges har ju fått all buzz, och det är sälllan de tre kanske viktigaste komponenterna sammanstrålar som här. Vi har den typiske losern som övervinner allt, vi har en populär skådis och vi har lång och trogen tjänst. Jeff it is.

Skådespelerka: Sandra Bullock.
Det trodde man inte va? Eller man hoppades i alla fall inte. Men har hon gjort en sån där helomvändnning akademin älskar? Har ju inte sett filmen (tar den på TV3 under 2013) men vem ska utmana? Gabourey Sidibe? Och Streep har väl en väl lättviktig roll?

Biroll, man: Christoph Waltz.
Ja, här pekar ju allt på Waltz. Damon och Harrelson är väl chanslösa, Plummer kan nog få ett par röster och Tucci är populär i Hollywood. Men det blir tyskt va?

Biroll, kvinnor: Maggie Gyllenhaal.
Kan Jeff Bridges-effekten hjälpa Maggie Gyllenhall att utmana Monique? Up inte air-skådisarna tar ut varandra (och ingen av dem var väl sådär fantastisk?). Penelope Cruz... nja. Men det är ju en skrällkategori så Moniques favoritskap till trots säger jag Maggie Gyllenhaal. Hon är ju poppis också.

Manus (adapted): Up in the air.
Chansar lite på Up inte air. Men Precious tar det nog va?

Manus (original): Hurt locker.
A serious man borde vinna. Up kan ta det. Men det lär bli The Hurt locker.
För övrigt är det en skandal att inte Avatar är nominerad här.

Foto: Avatar.
Kan Avatar vinna, trots att det mesta är fotat i en dator? Hoppas på Det vita bandet, och Hurt locker. Men tror tyvärr tyvärr att Mauro Fiore får ta emot statyetten.

Klipp Hurt locker
HL snuvar Avatar här. Man lever på hoppet.

Utländsk film: Un prohete.
I Sverige yrar vi mest över fenomenala Vita bandet, och jag hoppas den vinner, men åtminstone i England yrar man hundra gånger mer över Un prophete, så det gör man säkert i Hollywood också. Undrar när den kommer hit förresten.

Animerad film: Up.
Fast Fantastic mr Fox hade varit roligare.

Art Direction: Avatar.
Men var det så mycket AD i filmen?

Kostym: Nine.
Colleen Atwood vinner över Sandy Powell.

Makeup: Star Trek
Star Trek skulle ju vara nominera som bästa film, det var ju därför man nu skulle ha tio filmer där. Nu blev det inte så, men makeup vinner man, scifi-maken vinner över kostym-maken alltså.

Score: Avatar i utklassningsstil.
James Horner vinner över Hans Zimmer.

Song: Crazy Heart.
Randy Newman har som vanligt två låtar med, men det blir Crazy Heart-låten. Tacka Jeff Bridges för det, T Bone Burnett!

Sound editing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Sound mixing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Visual fx: Avatar, va? Kvällens säkraste vinnare.

Doku: Which Way Home.
För Human touch-vinkeln. Plus att tillräckligt många i akademien pga titeln tror att den handlar om Irak-kriget. Kolon-titeln vinner inte i år alltså. Skräll!
Å andra sidan finns det två kolon-filmer i korta doku-klassen, så där vinner... den med mest appealing titel: The last campaign of Governor Booth Gardner.

Kortfilm (animerad) Nick Park!
Kortfilm: The New tenants. Bara för att ta nån i högen.

Alltså:

Avatar 7
Hurt locker 3
Up in the air 1
Crazy Heart 3
Inglourious Basterds 1
The Blind Side 1
Star Trek 1
Nine 1
Up 1

Hoppas jag har fel!

Radio 6

2010-03-01T22:13:00.003+01:00

Just som jag börjat få upp ångan och verkligen införlivat BBC:s Radio 6 som muzak till mina arbetsdagar kommer förstås beskedet att BBC tänker släcka ner kanalen. I England har beslutet rört upp en hel del känslor.

Egentligen behöver man inte många fler argument för att behålla stationen än att SR kanske kunde få upp örona samt dagens livespelning och intervju i studion med Edwyn Collins (1.40 in i Lauren Lavernes program).

Bilden ovan är alltså ett snyggt diagram över BBC:s budget. Sådana borde alla (medie)bolag presentera.

The Hustons

2010-03-01T21:52:00.003+01:00

Mitt avbetande av alla gamla VHS-kassetter som dök upp i flytten (för drygt åtta månader sen...) går vidare och i morse kom jag till John Hustons The Life and times of Judge Roy Bean.

Hann bara med en dryg halvtimme, men den formidable Paul Newman till trots inser jag att jag har svårt med Hustons burleska sida, här kommer han nästan upp i Fellini-klass. Självklart ska jag inte ge upp, men... det är inte mästarens största film. Roligast (hittills) var förtexterna, där det gamla Hollywood (Edith Head, Ava Gardner) krockade med det (då) nya – John Milius, och, eh, Victoria Principal.

Hela anledningen till att det blev just The life and times... som sattes på i morse var annars en intervju med Danny Huston, en skådespelare jag har gått från att verkligen inte gilla till att gå omkring och leta efter i alla möjliga filmer.

Shutter Island

2010-02-20T12:18:00.003+01:00

Tänk att det en dag skulle komma. Att det som räddade en Scorsese-film från totalt haveri var Leonardo DiCaprio.
Det låter kanske hårt men även en godvillig tolkning – att Scorsese verkligen ville återskapa lite av mystiken (och taffligheten!) i en del av klassikerna han och vi älskar är vi en lång bit från Laura. Det är mer George Stevens (Giant-Stevens, inte Shane-Stevens) än Otto Preminger. Eller, om man är på det humöret, mer A Beautiful Mind än Cape Fear. Och den som känner mig vet vad jag tycker om Russell Crowe-stycket.
Sen kan man tjata om klassiska thrillers hur mycket man vill, största filmiska inspirationen kom från Meshes of the afternoon. Den där långa drömscenen i mitten hade varit omöjlig utan Maya Deren.
Men cineast-ikonerna till trots, under filmen blev jag mer och mer irriterad över att jag inte läste boken i stället. Tänk att det skulle hända när Scorsese regisserar Lehane.

From Jakan with love

2010-02-19T11:33:00.003+01:00

Hur jag än googlar på Andres Lokkos samlade 1989-2009 hittar jag inga bilder. Men det exemplar (numrerat som 34) som ligger på bordet här hemma är kanske den snyggaste bok jag äger.
En box – klädd i tjusigt tartan-mönstrad filt med författarnamnet och titeln påsytt – som hermeutiskt omsluter två volymer som är minst lika snyggt formgivna. Franska band klädda i filt, den här gången i gråtonad tartan, insidan vackert satt i svart och röd minion.
Modernista, och formgivaren Lars Sundh, har överträffat sig självt – igen.
Men varför nämns boken inte ens på deras hemsida?

Mannen som såg tågen gå förbi

2010-02-18T22:03:00.003+01:00

Skulle skrivit om ett litet evenemang jag halkade in på i går men saknade... inspiration, ska vi kalla det det? Så det blev lite bloggläsande, ljudmässigt ackompanjerat av herrar Fagerlind och Strand. Och när både både Lokko och Alarik tipsar om Tracey Thorns nya Oh, The Divorces! stannade jag där. Tracey Thorn alltså. Lyssna!

Det måste vara radion

2010-02-12T17:44:00.002+01:00

Den amerikanska efterkrigslitteraturen har studerats in i minsta hårstrå på Norman Mailers med åren allt mer flintskalliga hjässa. Men det är ju inte så konstigt, epoken rymmer så förbannat bra författare, från Mailer till Toni Morrison.

Så när Lokko tipsar om engelsmannen Mark Lawsons BBC-serie Capturing America (radio alltså), om just den gyllene generationen (och om Lawsons lysande artikel om samma sak i Guardian) svalde jag det förstås akt av.

Lysande.

Och på tal om BBC Radio har jag helt fastnat i Radio 6.

Har blivit lika hemtam med radio-dj:er som Steve Lamacq och Lauren Laverne som Thomas Nordegren eller Roger Wilson (om desista nu skulle kunna kallas radio-dj:er).

Och för att jag har fastnat på kanalen har jag också fastnat i dess musik, låtar som i vissa fall tydligen inte har hörts mycket i Sverige men som jag går omkring och tror är megahittar. Och som jag nynnar på och har lärt mig, om inte älska så i alla fall gilla.

Som Groove Armadas Paper romance, Mumford & Sons The Cave, Strange Boys Be brave, och Cold War Kids Audience.

Väldigt brittiskt, väldigt bra

Så, fick ni lite musiktips inför helgen också.

Tisdag

2010-02-07T16:00:00.002+01:00

Tunnelbanan igen.
Tittar ut genom fönstret och känner igen ett prassel på sätet bredvid.

Samma prassel som i går. Samma prassel som jag själv har utsatt mänskligheten för hundratals gånger.

Plasten som åker av den nyinköpta cd-skivan.

Tänk att få höra det nästintill utrotningshotade ljudet två dagar i rad. En kort lycka en grå vecka i februari.

Men när var det jag gjorde så senast? Alltså köpte en skiva och i ren lycka sprättade upp den på tunnelbanan hem?

Fredag

2010-02-05T15:56:00.007+01:00

Så sitter man där i tunnelbanan och läser sin George Orwell och hummar med i hans åsikter om författande i Why I write och tankarna flyger mot en del tidningsskrivares medelmåttiga kommateringar. Som man gör en helt vanlig fredag.
Så sitter man där och inser att människan bakom en låter väldigt mycket och ja, jo, han halsar en genomskinlig dryck och har sannolikt ingenstans att kalla ett hem och man skäms för att man för bara femton sekunder sen tycke att kommatering var ett stort problem. Och man sitter där och trodde att man var säker från såna tankar eftersom man bara en halvtimme tidigare räddat världen när man köpt en Situation Stockholm och där lämnar han vagnen och så är man fri att tänka på annat igen, som brevet man fick i går, fullt med tidningsklipp man själv skrivit för sisådär tio år sen och som ens föräldrar hittat i en låda och nu lär hamna i en pärm hos mig i stället, och man blir lite varm igen.

2000-talet igen

2010-02-04T11:34:00.006+01:00

Just nu kollas och pratas det film i Berlin, en festival jag efter några besök gärna vurmar för men naturligtvis inte är på i år (heller). Och i Göteborg avslutades i helgen en filmfestival som jag nu för tredje (fjärde?) året i rad lyckades missa. Det som en gång var en pelare i min årsalmanacka. Nåväl, jag satsar som vanligt på nästa år och försöker glömma bort att jag nu med största sannolikhet inte får se de där nya filmerna av Tsai Ming-Liang eller Fatih Akin (men kanske kommer Claire Denis alster på bio? Chocolat är aviserad mitt under OS åtminstone).

Tröstar mig med nya numret av Sight & Sound, som sammanfattar 00-talet (en del av det finns på nätet) och hur trött man än må vara på just det temat i februari 2010 är det honung för själen att läsa. Efter en hel massa svenska listor som drar upp 95 amerikanska filmer, fyra asiatiska och en Roy Andersson kommer de med nio filmer jag aldrig hört talas om bland sina 30 filmer. Frustrerande, visst, men också en dörr mot det som en gång fick mig att börja älska filmen, det där som en klasskamrat en gång runt 1990 kallade "en massa svartvita polska filmer".
Hälften av S&S 30 filmer gick aldrig upp på svenska biografer, och kanske fem visades utanför storstäderna, så man ska kanske inte klandra svenska skribenter för att inte ha med Werckmeister harmonies, men jag kan väl inte vara ende svensk att ha blivit smått knockad av den?

S&S yrar inte bara över Dardenne-bröderna, Kiarostami, Denis och andra filmare som i Sverige åtminstone (än så länge) dyker upp på Zita, nej här är det lika mycket Wakamatsu Koji och Apichatpong Weerasethakul. Och Bourne-filmerna.
Nu sväljer jag kanske inte allt med hull och hår, von Triers bästa under 00-talet hette inte De fem benspænd och hur mycket jag än beundrade Aleksandr Sokurovs Ryska arken var den ändå ”bara” ett spännande formexperiment som inte kändes i själen , som så många andra av hans filmer gör (Mor och son, Moloch, Alexandra...).

Men när man sitter i Millennium-landet kan det inte hjälpas att det är skönt att läsa avslappnade (och roliga!) texter där personliga favoriter som Ming-Liangs Goodbye, Dragon Inn och Edward Yangs Yi Yi nämns. Likson en av årtiondets bästa, och mest bortglömda och förbisedda, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – med Brad Pitt!

Som en röd tråd över mycket S&S skriver löper själva graalen av de långsamma filmerna, Bela Tarrs Sátántangó från 1994. Nästan åtta ungerska timmar utan märkbar handling (imdb:s nyckelord för filmen är rain, Hungary, wind, loneliness), det är inte utan att jag väntar på rätt läge att sätta på dvd-boxen som står i hyllan alldeles bakom mig.

Dikt och förbannad verklighet

2010-01-29T17:23:00.003+01:00

Ni vet när verkligheten blir sådär ruskigt lik fiktionen?

Som när den där polischefen åkte fast i sexhärvan och det bara vräkte ner snö och jag just läst ännu ett kapitel i David Peace Red Riding-kvartett, ett kapitel där Peace diktade ihop en prostituerads död, ett kapitel jag kunde ha läst vilken vecka som helst, men det blev just den här.

She just walked up the street, up to French, up through the rain, rain worse than this, up to a car parked in the dark at he top, and we just watched her go.

Go to who?

A policeman

A policeman, who?

Och för den som blev sugen...

2010-01-26T21:00:00.001+01:00

...visar SVT1 i morgon eftermiddag Eric Rohmers Mitt natt med Maud.
Nästan rekordsnabbt hyllande...

Eric, mon ami

2010-01-17T21:43:00.003+01:00

En lugn kväll någon gång på 80-talet fastnade jag framför tv:n. Någonstans i mina tidiga tonår var jag, och att jag glodde på någon konstig film var inte ovanligt. Men just den här kommer jag ihåg än i dag, den etsade sig fast och under väldigt många år fanns bilderna bara där, utan att jag kunde binda ihop dem till en begriplig handling.

Det var en ung fransk flicka (vacker, förstås) på stranden och i ett hus, iklädd en bikini. Där var en äldre kvinna (säkert 35), också iförd bikini. Där var några män och det pussades (hånglades). Och det var blickar och sand och öppna fönster och stängda dörrar.

Och det var magiskt, tyckte Martin, 14.

År senare, många år, sent 90-tal, visste jag fortfarande inte vad det var för film. Men jag hade börjat få en aning. Filmstudion hade visat en fransk sak som hette En sommarsaga, där det också visades unga människor och långa blickar och stränder och undertryckta känslor.

Men helt säker blev jag inte förrän jag kom till Stockholm, var vilsen och hittade ett härbärge på Cinemateket, som visade stora delar av Eric Rohmers verk.

Hade sett en del av dem i Lund, men svalde alltihopa här, och visst, där dök hon upp till slut, Pauline. Det var ganska märkligt att sitta där i Filmhuset och inse att det var den filmen man såg, den filmen som skakade om en någon gång runt 1986. Pauline à la plage var det alltså, en av Rohmers sedelärande komedier.

Jag har svårt för hans kostymdramer, men de svala komedierna från Min natt med Maud till L'ami de mon amie, är ljuva. En sommarsaga är en av 90-talets allra finaste, alla kategorier.

En dag i Stockholm cirka 2006 hittade jag En sommarsaga i en reaback för hyrfilmer som såldes för en tjuga. Och en kväll i New York 2008 hittade jag Pauline på stranden på dvd för 6 dollar. De står där hemma nu. Ska hitta en lucka och se om dem nu bara.

TV-bonanza

2010-01-13T17:57:00.002+01:00

Eftersom man (jag) gillar listor och gillar tv och gillar allt däremellan så piggades man (jag) upp av Guardian's top 50 television dramas of all time. Kanske inte håller med hela vägen, och har definitivt inte sett allt, men man blir ju sugen på en del serier, i synnerhet då de engelska. Och Our Friends in the North (nr 4) har jag velat se hur länge som helst (säkert i ett par år i alla fall).

Jarvis goes BBC

2010-01-11T17:56:00.004+01:00

Hängiven radiolyssnare som jag är sitter jag ofta med P1 i örona på jobbet, via deras lilla datormodul förstås. Om det inte är P1 kanske det är Radiosporten eller nån nätkanal SR har eller kanske tilloch med Danmarks Radio, för att hålla danskan vid liv.
Men från i går har de alla en konkurrent: Jarvis Cocker!
Såg en puff på Guardian, läste och gick vidare på BBC:s iPlayer. Första avsnittet av hans radioshow var mumma för örona, med Stephen Fry och Jarvis som läste noveller och musik man aldrig eller sällan hört men genast ville höra mer av (t o m Grateful Dead!).

Vem saknar Svenskan?

2010-01-08T22:54:00.004+01:00

Skulle egentligen skriva "Vem saknar Majlard" intervjun med Ian Rankin i torsdags blev det en annan rubrik, en tanke som bara förstärktes av svd.se:s heta topp i går, att "Facebook växer som kampanjkanal".

Inser att jag tillhör en liten men privligerad klick som har både DN och Svenskan, och som inte allt (dvs sällan) läser allt jag vill, men det är ju just därför. Varför vill både DN och Svenskan ställa sig offside? Varför ta bort det man vill ha sin tidning till, analys, djup, läsning? (DN har, om ni missat det, vid årsskiftet sagt upp kontrakten med sina stringers, alltså just de personer som kan ge telegrammen lite mening).

Men Rankin var det ja. En helsida om hur han tar sabbatsår och inte längre skriver om Rebus. Gott så, men inte ett kommatecken om hans "nya" (den kom i september) The Complaints? Varför då läsa vidare i tidningen? Hade det inte varit för Lumholdt, Rabe, Lokko, Pallas och ett gäng till så kunde jag nog inte svara på det.

Och vem saknar då Jan Majlard, som sedan nyårsafton inte får skriva krönikor? Ja, på kort sikt ganska få – vi håller ju oftast inte med honom. På lite längre sikt ganska många – vi håller ju oftast inte håller med honom (även om han har rätt). På med ett längre perspektiv alla. För när Svenskan ska skära ner på sporten och inte längre ge oss resultat, vad ska vi då med sporten till om inte reta oss på Majlards utläggningar om Zlatan?
Och vad ska vi då med Svenskan till?

Snott från NY Times

2010-01-08T22:37:00.003+01:00

Edwyn

2009-12-30T14:15:00.003+01:00

Jag var lite för ung när det begav sig, så jag lyssnade aldrig på Orange Juice, hade faktiskt aldrig hört talas om varken dem eller huvudpersonen Edwyn Collins innan Edwyn drog till med monsterhitten A Girl like You i mitten av 90-talet.
Som så många andra trodde jag först att han var en nykomling på scenen, den där Edwyn Collins, men så var det förstås inte. Alls. Och sen dess har han fortsatt göra musik, mest i skymundan förstås, medan vi andra letade efter nästa pop-sensation.
2005 drabbades han av dubbel stroke och kämpade för livet, och för ett värdigt liv efter det. Och sedan i våras kan man läsa om den kampen i Edwyns fru Grace Maxwells bok Falling and Laughing.
Den låg under granen och om någon undrar varför jag inte hör av mig så är det för att jag sitter med näsan i den boken – när jag inte torkar tårarna som kommer mest hela tiden. Av sorg och av glädje.

Filmbeef

2009-12-28T22:54:00.004+01:00

När jag satt och tuggade på sill och skinka missade jag ju en liten filmbeef.

SvD:s Hynek Pallas bloggar om "00-talets sämsta filmkritiker" och TT Spektras Erik Helmerson svarar och får snabbt Pallas-svar.

Nu råkar jag normalt tycka om båda herrarnas filmskrivande, men hade liksom Pallas reagerat på Helmersons ganska underliga Det vita bandet-recension, eller snarare att man låter honom recensera den, när han har väldigt bestämda åsikter om Haneke och hans filmer och sen inte recenserar själva filmen.

Men det är ju skönt att äntligen få lite filmkritikdiskussion i alla fall, en med lite mer värdighet än Croneman vs Weird Science-catfighten (ytterligare ett fall där jag eg gillar båda lägren)

Vem hade trott att Michael Haneke kunde utlösa sådana här reaktioner. Eller snarare, vem hade trott att han inte skulle göra det. The beef will säkert go on, men jag tror inte att Erik, som normalt är en jäkligt bra stilist, vinner just den här fighten.

Trycksvärta

2009-12-26T13:51:00.003+01:00

Ibland undrar man ju faktiskt vad man ska med tidningen till.
Trots att det kan finnas få starkare trycksvärtekramare än jag i min prenumeration har jag faktiskt börja vackla lite. Nej, jag kommer nog aldrig att frivilligt avstå känsla nav kaffe och tidningen på morgnarna, men vad står det i dem?
Både DN och Svenskan har under december publicerat "nyheter" som jag läst flera dagar tidigare, ofta i utländska blaskor eller helt enkelt som TT-texter (vi pratar veckor mellan TT och DN ibland, och då ska gudarna veta att TT inte är några Schumachers). Och tidningarna verkar ha fattat grejen de med, varför skulle Sydsvenskan annars (i måndags) ha två stora puffar till sina bloggare - på sin tidnignsetta?
Och varför skulle DN kicka skribenten bakom en av sina roligaste texter i december om de inte ville köra ner sig själva i botten?
Suck.

Juldagspyssel

2009-12-26T01:02:00.002+01:00

Vad ska man ha juldagar till om man inte degar runt, spelar spel, läser julklappsbok - och klurar ut 10-talets 10 bästa... svenska filmer (ja nåt ska man väl lista i december 2009?)

Så, utan att ha sett 4 nyanser av brunt eller De ofrivilliga - eller Ljusår, som gick på SVT i dag (fast den finns hemma på dvd) - kommer de 10 här:

Farväl Falkenberg
Darling
Sånger från andra våningen
Flickan
Om jag vänder mig om
Låt den rätte komma in
H:r Landshövding
Du sak nog se att det går över
Med kameran som tröst, del två
Lilja 4-ever

Ken Allen

2009-11-13T16:21:00.002+01:00

Annu dazumal skrev jag ett litet inlägg på en numera vilande (ej insomnad) blogg vid namn Glidtacklingen. Själv hade jag glömt bort just det inlägget, men inte mannen det handlade om, Ken Allen, målvakt i Halmstads BK under 80-talet och sedan dess en mytisk gestalt i den unge Martins liv och lidanden.
Nåväl, för dryga fjorton dagar sen trillade det ner ett mail i inkorgen. Var så när på väg att slänga det skräpmailsliknande brevet. Men som tur var läste jag det, och för alla som undrar vad som hände med Ken... ja ni får väl fråga... för nu ska inleda min grävande journalistiska bana med att verkligen hitta Ken Allen.
Tack Eija!

Reklamen vinner

2009-11-13T16:10:00.002+01:00

Den må ha fått förväntade usla recensioner, men reklamen har fått mig på dess sida. Men. Jag. Måste. Se. 2012. Är man katastroffilmssucker så är man.

Och så dagens överraskning: Scarlett Johansson sjöng ju riktigt bra (i dag på Ellen).

(Ja jag vet, det här är bloggen för alla som vill läsa det som var aktuellt förra veckan eller förra året.)

Kung Bosse

2009-11-11T22:33:00.002+01:00

Satte nästan kaffet i halsen i lördags, och sen visade jag upp för alla som (inte) ville höra: självaste Croneman tycker att Bosse är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Om ni nu inte läste DN i lördags så har ni krönikan här.

Så nu är det väl bevisat då.

Att kakka i eget bo

2009-11-06T22:38:00.002+01:00

Det är ju lite sent, men det var lite roligt hur olika redigerare upplevde de olika recensionerna av den där Michael Jackson-filmen.

DN Kultur, sidan 2, torsdag 29 oktober:

"Kritikerna gillar den kritiserade filmen"

DN Kultur, sidan 2, söndag 1 november:

"Sågade 'This is it' drar storpublik"

Italien-Sverige

2009-11-06T19:22:00.000+01:00

Jaha, där rök sista anledningen att titta på den toppfajten:

Gattuso borta mot Sverige

Rom (TT-Reuters)

Det svenska fotbollslandslaget slipper ta sig an Gennaro Gattuso i landskampen mot Italien den 18 november. Milans mittfältare har skadat sitt högra lår och väntas bli borta i två veckor.

Gattuso har dragits med skadeproblem hela säsongen efter en allvarlig knäskada som fick honom att missa stora delar av fjolåret. (TT)

Tom Waits

2009-11-05T22:24:00.001+01:00

Eftersom allmänintresset är enormt kan jag meddela att inte bara har Tom Waits börjat twittra, han är bra också.

En fin liten bild bara

2009-10-19T22:38:00.001+02:00

Tidningsdöden goes Britain

2009-08-03T23:59:00.002+02:00

The Guardian är, i mitt lilla tycke, världens bästa dagstidning.

Snyggast, roligast och klokast (man läser ju helst sånt som stryker en medhårs).

Men eftersom tidningen inte kommer ut på söndags "tvingas" jag läsa systertidningen The Observer när jag är i Storbritannien, alltså sisådär en eller två gånger om året alltså.

Den är nästan, men bara nästan, lika bra.

Men nu verkar det nöjet var hotat. Resumé skriver att Observer är på väg ner i graven. Hur ska jag nu klara mig? Bara två glassiga söndagsmagasin (både från The Times) att läsa de där lyxsöndagarna? Bummer.

friidrott

2009-07-24T17:01:00.002+02:00

Friidrotts-VM i Paris 2003. Kim Collins vinner 100 metersloppet före Trinidad och Tobagos Darrel Brown. Det kommer ni nog inte ihåg, jag gjorde det definitivt inte.

Jag undrar vad Darrel Brown tänkte då, när han klockan 22.10 den 25 augusti 2003 nådde sitt idrottslivs kulmen.

Men vad han än såg i sin egen framtid så var det nog inte Karlstad i juli 2009. Ett regnigt Karlstad och motståndare som hette Libor Zilka och Oskar Åberg.

Vad gjorde Darrel Brown på Götagala? Eller, vad har Darrel Brown gjort för ont för att tvingas befinna sig i Värmland? Har han anlitat Daniel Wessfeldt som manager och inte tittat på det finstilta?

Ibland är idrottsvärlden besynnerlig, mycket besynnerlig.

Å andra sidan. Friidrotts-VM i Paris 2003. Sverige blev sexa i medaljligan. Det var verkligen länge sen.

Hylla den som hyllas bör

2009-07-21T16:51:00.003+02:00

Den brittiske arbetsmarknadsministern James Purnell avgick i juni och i sin första intervju efter avhoppet berättar han att han för att kunna tänka i lugn och ro organiserat om i sin bokhylla. (När får vi nånsin höra om en svensk minister som läser annat än det stylisterna säger att de ska säga, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth må hävda att "böcker är min passion", men helt övertygad är jag då icke.)

Det fick förstås Guardian att skriva om bokhylleorganiserandeetikett, ett ämne jag alltid är intresserad av, i synnerhet nu, när jag står inför mastodontjobbet att förvandla lådor och åter lådor av böcker och dvd:er till praktfulla hyllor.

Au contraire

2009-07-21T15:39:00.002+02:00

P1:s Nya vågen har ett litet segment som de kallar au contraire, där någon medarbeare får hylla eller dissa något alla andra dissar eller hyllar.

Men få av inslagen är så drastiska som Guardians Steve Chamberlain, som verkligen gillar något vi andra får spader av.

Härligt med gamla gubbar!

2009-07-10T16:35:00.004+02:00

Billboardlistan ska enligt Reuters toppas av tio fullängdare signerade Michael Jackson.

I Sverige toppar Malena Ernman, men tvåan är betydligt mer intressant. För på placeringen alldeles före trean Jackson har våra danska vänner i Gasolin' placerat sig med en samlingsskiva.

(Bildtexten till bilden ovan är f ö "Billedet er taget back-stage i Malmö d. 21. august 1978, lige efter Gasolins sidste koncert. Billedet har været bragt flere steder. Bl.a. i Ekstra Bladet som valgte at skifte Side 9 Pigen ud med Side 9 Drengen!")

Man är ju galen

2009-07-10T16:19:00.002+02:00

Tour-bristen gör sig påmind och abstinensen gör att man tar till lika oväntade som ovanliga metoder för att fixa den.

Därför lyssnar jag just nu på danska P3, som har ett Tourdefrangs-program.

Efter London

2009-07-09T17:13:00.002+02:00

Jo, Blur var verkligen magiska i Hyde Park, Lokko och gänget överdrev inte. Att höra 55 000 engelsmän ta över Country House och Tender var en upplevelse. Liksom att uppleva Phil Daniels i Parklife.

Och man ska se Shakespeare på engelska, med eller utan Ethan Hawke, det ger faktiskt nåt extra. Speciellt när man kan ta sig ett par öl bordet bredvid en del av skådisarna efteråt.

Och solen sken och maten (fisken och frittarna) var god och ölen var svalkande och jag hittade en David Peace (Tokyo year Zero) för två pund och Whit Stillmans Metropolitan, som jag letat så länge efter, för tre och ett par Docs och... ja, jag önskar jag kunde åka tillbaka.

Som sig bör alltså.

Fast då hade jag förstås missat Joyce Carol Oates, vars lilla publikmöte jag gillade nästan lika mycket som Oline Stig gjorde.

Nu återstår bara MFF, som måste skärpa till sig.

Och Touren, som jag bara måste få se snart. Får skylla på att jag inte har sett på tv på veckor.

Alla dessa frågor (nu med svar)

2009-06-30T18:50:00.004+02:00

Är mitt emellan att jag inte veta nånting mer om Brian Clough och att jag genast vill ta tag i Peter Taylors With Clough, är det normalt?... Ska jag lyxa till det och unna mig Grey Gardens på Criterium-utgåvan?... Kommer jag att hitta till Fopp!?... Är Ethan Hawke verkligen med i A Winter's Tale på fredag?... När kommer jag att komma ihåg att införskaffa Wilcos senaste alster?... Är jag kulturknarkare?... Kommer jag hem med ännu en Ben Sherman-skjorta? (såg en enormt snygg BS-väska på NK i dag, bara 2 000 spänn, "bara")... Kommer Wilton som det numera heter "leverera" efter uppehållet?... Hur bra blir Blur?

Och svaren blev:

Nej... Ja, men inte nu... Jäpp!... Jodå, och riktigt bra var han också, och sjöng och allt... Snart... Ja... Nej, men det var nära att en Fred Perry fick komma hem... Tydligen inte... Fantastiskt.

Detta har hänt

2009-06-30T12:50:00.005+02:00

Flytt.

Värme.

Lite mer flytt.

Flyttstäd.

Det är vad som har hänt i mitt liv sedan i torsdags.

Och så har Willy Kyrklund dött.

Citerar mitt egna inlägg från 17 april 2007:

Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.

Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.

Oscar goes 10

2009-06-26T00:49:00.002+02:00

En piss i Mississippi för världen, men en liten revolution i mitt liv, jag som är en Oscarsjunkie av stora mått.

Akademin har nu beslutat att det i framtiden ska nomineras tio (10) filmer i kategorin bästa film.

För dem är det bra, fler filmer nomineras, namnet sprids och alla är nöjda.

Alla utom filmbolagen tydligen, som redan grymtar om att kostnaderna för "For your consideration" kommer att öka, nu måste de pusha filmer som aldrig förr, och Oscars vinner man ju inte utan miljonkampanjer.

New York Times sammanfattar läget bra här.

Stockholm 0 Glasgow 1

2009-06-26T00:36:00.002+02:00

Det känns idiotiskt att jämföra spelningar, som om man bara ville förhäva sig och säga att "jag var utomlands, jag är såå häftig".

Men faktum kvarstår att det var bättre på Barrowlands Ballroom än på Hovet. Han var på bättre humör och ljudet, det var flera klasser bättre – för att inte tala om publiken.

Låtlistorna var nästan identiska. Förutom lite annorlunda ordning på dem (och att skottarna fick en melodi mer) fick man i Stockholm

Billy Budd

You Just Haven’t Earned It Yet, Baby

I Keep Mine Hidden

Life Is A Pigsty

mot Glasgows

Death Of A Disco Dancer

Something Is Squeezing My Skull

Why Dont You Find Out For Yourself

Best Friend On The Payroll

Some Girls Are Bigger Than Others

Och det är väl en smaksak antar jag. Jag är glad att jag fick båda.

Som en åsna mellan hötappen

2009-06-24T00:39:00.002+02:00

Ja , jag är då glad att jag inte tvingades välja...

Lotta- och Morrisseyfansen delade på Liseberg

Lynch-stämning

2009-06-22T23:42:00.003+02:00

Är väl inte 100 procent övertygad om dess storhet, men som David Lynch-diggare kan jag inte låta bli att gilla det ändå, att regissören har skrivit texter till bandet The Fox Bat Strategys nya skiva.

Hade man läst Sydsvenskan lite mer regelbundet hade man vetat det i helgen, nu fick det vänta till i dag. (Länken ger även ett smakprov.)

På väg till jobbet i dag greppade jag f ö tag i The Damned Utd, lite lättare att läsa på tunnelbanan än Blonde. Och jisses vad den griper tag i en. Men man bör veta en del om Clough och Leeds och engelsk fotboll för att komma in i det.

Efter midsommar, efter GW

2009-06-21T23:48:00.002+02:00

Jodå, det blev en snaps eller två, det blev lite sill och lite jordgubbar och lite släkt och sånt där. Och det blev ett slut på GW Persson och det blev en början på Blonde.

I valet mellan en Ian Rankin och återpptagande av The Damned Utd blev det den där fina rosa utgåvan av Joyce Carol Oates Marilyn-fabel alltså. Misstänker att det slinker ner nåt lättare när det vankas London, men den tiden den sorgen.

Men framförallt hoppas jag kunna njuta av Stockhlom i sommar, när alla lådor är på plats och det har målats lite och livets hastighetsmätare går ner mot mer normala hastigheter.

Och så längtar jag till att få öppna lådan med mina skivor i igen, det är lite skivabstinens här just nu.

Sportspegeln

2009-06-18T17:02:00.004+02:00

SVT storsatsar på friidrotts-VM, se bara på den här bilden som de skyltar sin satsning med...

En helt annan sak är att Franco Baresi kommer till Valdemarsvik på torsdag.

Franco Baresi. I Sverige. Man kanske skulle åka till Östergötland?

Den talande räven

2009-06-18T16:33:00.002+02:00

Det finns mycket få regissörer som jag springer iväg till biografen för att se. Rent spontant skulle jag säga Martin Scorsese fast det inte stämmer. De enda andra namnen jag kan komma på är Uli Seidl, Tsai Ming-Liang – och Lars von Trier. Ja, ni hör ju vilka jävla namn. Så ja, Antichrist skulle ses. Och ja... det var speciellt.

Skulle inte komma på tanken att försöka förklara filmen, men jag lutar åt att det inte finns så mycket att analysera egentligen. Att Trier bara leker med oss och våra försök att hitta djup i något. Det skulle ju bara reflektera någon sorts bild av psykologernas försök att vrida ut och in på oss som går dit. För psykologen är den som får på käften. Pang på bara. Och att det är en drft med såväl honom som oss visar väl slutscenen när Willem Dafoe blir Jesus som han är i barnens bibel men definitivt inte i Kristi sista frestelse.

Och den där räven var faktiskt mer... inte realistisk precis men i alla fall begriplig inom filmens ramar (drömmen) än som något lösryckt man läser om i tidningen eller på en blogg. Då störde de andra djuren mig mer, när de samlas inför slutuppgörelsen sitter de som när dvärgarna och Snövit sjunger i Kalle Ankas jul.

Men jag kommer tillbaka till Lars nästa film, jag lovar.

Antichrist

2009-06-17T18:21:00.000+02:00

Det vankas bio, det vankas Antichrist.

Bokgam!

2009-06-16T17:04:00.002+02:00

Efter en helg med frivillig och ofrivillig nätfrånvaro (tack Bredbandsbolaget!) men med desto mer närvaro av flyttlådor och allmänt stök var det skönt att komma till jobbet för den halvårliga utförsäljningen av böcker och skivor och lite annat.

Det blev en hel massa böcker som vanligt, elva stycken, från Bengt Ohlssons Syster och Augustin Erbas helt nyutgivna Ensamhetens broar till Philip Gourevitchs Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer; det blev julskivor med Mahalia Jackson och Tony Bennett (vad nu de gjorde där); det blev ett 15-tal filmer, bland annat en handfull Wim Wenders-saker, Fritz Langs You only live once och Louis Malles Viva Maria! med Jeanne Moreau och Brigitte Bardot.

Och allt för en eller två tior styck.

Wunderbar!

American Teen

2009-06-12T00:19:00.002+02:00

Av en händelse såg jag att det på nyhetshyllorna i landets videohandlare står (eller bör stå) några ex av dokumentären American Teen.

Det är inget mästerverk, men har man inget bättre för sig bör den ses, den är klart bättre än det mesta annat ni hittar på hyllorna där. Och så kan ni också bli lite kära i Hanna Bailey, kära på det där lägga-huvudet-på-sned-sättet alltså.

Själv har jag inte ens nån tv för tillfället, så det får bli vidare läsning av GW så länge, Mellan sommarens längtan och vinterns köld bara rasslar fram i mina händer.

Helle Virkner

2009-06-11T00:26:00.002+02:00

Helle Virkner avled i dag.

I min eviga kamp för dansk infiltration i det svenska passar jag på att tala om för er att ni bör läsa åtminstone en dansk nekrolog om henne, varför inte Politikens?

Netherland

2009-06-10T00:10:00.005+02:00

Under tiden som jag har gått på teater och jobbat och sålt en lägenhet och köpt en lägenhet och flyttpackat (börjat) och stressat och, ja, stressat, har jag läst Joseph O'Neills Netherland.

Den har hypnotiserat mig, den har hållt mig över vattenytan och den har allt eftersom berikat mitt liv.

Jag har svårt, riktigt svårt, att sätta fingret på vad det är med den, men det hypnotiska i New York-skildringen gjorde mig närmast drömsk. Boken marknadsförs åtminstone i England som någon slags deckare där huvudpersonen försöker ta reda på vad som hände en Chuck Ramkissoon.

Men det är att göra boken en stor otjänst.

Själv försökte jag förklara för folk att jag läste en bok om cricket (det är mycket cricket) men det är också att göra Netherland en otjänst. Inte minst för att ingen skulle läsa den då, och för att den förstås inte alls handlar om cricket. Nej, den behandlar sorg, saknad, kärlek. Minnen och det svåra i att vara gift. Och New York och Brooklyn.

Omslaget på min pocketutgåva (Harper Collins) har en bild på utsikten från Chelsea Hotel, en annan (engelsk, tysk och holländsk) har fötterna och benen på någon som åker långfärdsskridskor – en mycket träffande bild för vad det handlar om (förstår man om man läser boken, där det åks skridskor på kanske två sidor).

Jag älskar bilden på min utgåva, älskar den för att jag vill dit. Nu. för att jag får något overkligt att längta till när verkligheten är ett stort virrvarr och jag bara vill lägga mig som en boll i ett hörn och... inte resa mig.

När Brombergs i höst ger ut boken som Nederland har även de valt den bilden. Vad de inte har valt är en presentation som ska läsas, där avslöjas alltför mycket av det man inte bör veta i förväg – se det som en varning. (Eftersom boken dessutom har ett väldigt manligt öga är jag nyfiken på hur den kommer att tas emot, jag misstänker att armarna inte är lika öppna här som i till exempel England.)

För övrigt hittade jag det här på Brombergs: "USA:s president Barack Obama uppgav i en intervju med tidningen Newsweek att han just nu läser Netherland av Joseph O'Neill. Han säger "It´s about after 9/11, a guy - his family leaves him and he takes up cricket in New York. And it's fascinating. Its a wonderful book, although I know nothing about cricket."

Jag har alltså en presidentsk smak, när jag plöjde Walter Mosley marknadsfördes Easy Rawlins-deckarna alltid som "Clintons favoritdeckare".

Efter Netherland har jag äntligen kommit till Leif GW. Det är skönt det också.

...Och nu blire reklam

2009-06-08T21:44:00.002+02:00

Jag gick och såg Gomorra i vintras. Inget mästerverk kanske, men ändå.

Nu är den (relativt) ny på dvd och det är klart att ni som inte har sett den ska göra det. Och det kanske även marknadsförarna av filmen ska. Antingen det eller gå om nån kurs på högskolan.

För när de gick in i samarbetet med videobutikskedjan "Hemmakväll" (också ett jävla namn) kom de inte på nåt bättre sätt att pusha för sin rulle än att – locka med resor till Neapel.

Är det något man inte är sugen på efter att ha sett Gomorra är det väl just att åka till Neapel. Så: hur tänkte de där egentligen?

Bergmanfestivalen

2009-06-08T00:25:00.005+02:00

Mjo, så har man överlevt Bergmanfestivalen.

Heiner Müller, Aus der Leben der Marionetten, Jane Seymours ex-make, Erland Josephson på popkonsert, tre nakna tyskar, en väldigt sur och ännu väldigare teaterkritiker, Barbara Sukowa och en hel drös kulturpoäng senare står man där nöjd och belåten.

Faktiskt.

Kore-eda

2009-04-21T21:11:00.002+02:00

Cinemateket visar just nu (visade är tyvärr en mer korrekt böjning av verbet) en miniserie med Hirokazu Kore-edas filmer.
Såg den fascinerande dokumentären Without memory i torsdags, men mästerverket går ännu att se, på torsdag – Efter livet, om hur ens favoritminne återkspas för evigheten i himlen, bör inte missas av någon.
Fast egentligen ville jag nog mest tipsa (mig själv) om att Kore-edas senaste film, Still walking, har premiär i juli.

En helt annan film heter Tilaï. Det är en film från Burkina Faso (vi snackar långt ner i cineastens låda nu alltså) och att jag känner till den är för att den togs med på BBC:s lista över 100 filmer som representerar ljudfilmens historia till och med 1995 (då när det kom en massa listor om filmens första 100 år). AV de kanske 20 jag ännu inte har sett är det bara den som jag aldrig trodde mig få en chans att se.
Nu visar Cinemafrika den den 13 maj. Jag jobbar men måste på nåt sätt skubba. Om inte annat för att jag har velat se rullen - som jag eg inte vet någonting om - i 14 år nu.

Jonas och Jude och jag

2009-04-21T20:58:00.003+02:00

Ja, det där med teater alltså.
Skulle dra ner på tempot för att få tid med en del annat, vad det nu skulle vara.
Och så sitter jag här med nyinköpta biljetter till Scener ur ett äktenskap på Dramaten och Hamlet på Kronborg slott i Helsingør.
Det är ju inte så att jag klagar precis, men det är lustigt hur det "bara blir".

Teater galore

2009-04-15T01:23:00.002+02:00

Jag har börjat tappa räkningen, men för tvenne veckor sedan låg vi på biljetter till elva (11) teaterföreställningar – bara i april och maj. Sen dess har det trillat in en eller två till och nu vågar jag knappt tänka på alla biljetter och var de ligger och vad de har kostat.

Men skoj är det, att ha blivit en teatermänniska som känner till och har sett dramer som Zern och Ring och Waaranperä och gänget tipsar om. Skoj men overkligt.

Senast i raden var Medealand på Elverket. Och jag har sällan eller kanske aldrig drabbats så av teater. Jag kan bara rekommendera den å det varmaste, eller vad man ska säga. För det är inget för den som inte vill riskera gråta, eller den som inte vill se något tungt. Eller inte är teatervan.

Det klassiska scenbygget som hör ett grekiskt drama till, här fem pelare, ackompanjeras av ett badkar, vattenfyllt och allt. Det är egentligen allt, resten får texten ta hand om, och som Sara Stridsberg har lyckats förvandla Medea till ett modernare drama är det ingen nackdel. Det och den fenomenala Noomi Rapace huvudrollen och värt alla applåder och lite till.

Det där med nyhetsomloppet

2009-04-09T17:50:00.003+02:00

Långfredag och jag får tid att ta mig igenom lite av veckans nyheter. En av dem är den om att svenska chokladtillverkare använder råvaror producerade av barn och på ett kanske inte alls speciellt trevligt sätt.
En bra story så här i påskgodistider, visst. Men det besynnerliga är att exakt samma nyhet kablades ut över världen den 12 mars. Då satt jag på jobbet och tittade på Sky och såg historien rullas upp på ett typiskt tv-nyhets-dramatiskt sätt. Då gällde det schweiziska chokladtillverkare och deras inte så rena bykar i Elfenbenskusten. Dagen efter kom uppföljningen om att minst en tillverkare sa hej då till just ivorianerna.
12 mars. Det är nästan en månad sen. Har någon frilansare snappat upp storyn först nu, eller har någon redaktion och/eller lobbyist låtit den vila till påskgodistider?

Det är sånt jag kan fundera på i väntan på eget påskgodis.

Francis

2009-04-07T18:05:00.002+02:00

Själv ska jag vara überkulturell, men ni andra kan väl göra det jag borde: hylla Francis Ford Coppola såhär på hans 70-årsdag.

America the Beautiful

2009-04-07T17:57:00.003+02:00

Var inne på en hemsida, som länkade till skribentens twittrande, där jag twittersurfade, dvs klickade på en av länkarna på sidan på en fem-sex twittrare. Kom då till en hemsk sida, en sån där som gör att man ifrågasätter amerikanarnas sinnen.

Men så, bara nån liten timme senare dök det här upp som flash i min mailbox, så blev jag – Milk-besökare så sent som i fredags – lite mer positiv gentemot dedära jänkarna igen.

Och just det: Se Milk, den var riktigt bra. Kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde tro att den kunde vänta till dvd-hyllan. Det kan det inte.

Towelhead

2009-04-06T15:45:00.003+02:00

Det är nåt år sen nu jag blev sugen på att läsa Alica Erians Towelhead, en sån där hajpad ung amerikan som har skrivit roligt och finurligt och mittiprick. Nåväl.
Tiden gick och det kom som alltid en drös andra böcker och tidningar och fotbollsmatcher och gud vet vad emellan och Towelhead försvann från måste-läsa-listan. Sen kom ett tips (och ja, det är därifrån bilden ovan kommer) och sen fanns den på Akademibokhandels utgallring i februari och nu vill jag ha tid att läsa.

Och jag hoppas verkligen jag kommer så långt, för jag vill ju samtidigt se vad Alan "Six feet under" Ball har åstadkommit med den med sin filmatisering, en film som nu tydligen har landat på våra dvd-hyllor.
För den stod med i en liten liten också-ute-nu-spalt i nån tidning i helgen. Läste av en slump "recensionen" (tvivlar på att skribenten sett filmen, och i så fall har denne definitivt inte känt till att det finns en bok också), som jag kände igen som Towelhead. Fast filmen hette Nothing is private.
Varför tror bolaget att vi hellre ser "Nothing is private" än "Towelhead"? Som den journalist jag är började jag gräva, och kom fram till att Warner först inte ville ha titeln Towelhead i USA (det är ju något rasistiskt) men ändrade sig och sedan stod upp mot alla som krävde en ny titel (Erians, Balls och bolagets kommentarer här). Tydligen gäller inte det Sverige, där vi får samma meningslösa titel som den hade innan Warner stod upp för sin film (LA Times How Towelhead got its titel back).

Nåväl, läs boken, som har fått stående ovationer, men undvik kanske filmen, som fått fesljumma kommentarer lite överallt.

Malou

2009-03-20T00:44:00.004+01:00

Har inte så värst mycket till övers för Malou von Sivers. Kanske ingen skräll, men ändå. I veckan lyckades jag sitta hemma och se på hennes Oprah-koncept till bokklubb, en upplevelse bara det.
Det började lite småmysigt och puttrigt (förstås) med Malou i centrum och hennes upplevelser av månadens bok, Sofi Oksanens Baby Jane. Och det var inga små ord Malou tog till, man kunde rent av få intrycket att den var om inte omstörtande bra så åtminstone i klass med, säg Joyce Carol Oates.

Det fortsatte med Malous intervju med Oksanen, en intervju där Malou stod i centrum, där Malou gav huvudpersonen fel namn och fick rättas, en intervju där Malou fråade om Oksanens hår och där Malou tyckte det var synd att alla frågade om Oksanens hår.

Sen kom dagens gäster. Karin Magnusson, Ebba von Sydow och Regina Lund hade alla tvingats läsa Malous senaste upptäckt och skulle nu ställa sig i hyllningskören.
Men si, Karin tyckte att den föll platt till marken och Ebba såg ut som om hellre hade läst Henning Mankells modetips. Regina försökte vara mild och höll sig till att det inte var det bästa hon hade hållt i sina händer.

Det hela blev närmast Busterkeatoniskt i sin slapstick, men i ärlighetens namn blev man liiiiite lite mer intresserad av boken av sågningarna. Fast bara lite.
Jag fortsätter vackert med parallell-läsningar av Leif GW, Maken, Netherland, Bernardo Atxagas nya (vars namn jag inte kommer på just nu) samt The Damned Utd.

Det är ett hästjobb bara det.

Det här med sponsornamn

2009-03-05T08:51:00.004+01:00

Innebandylaget Mullsjö (erkänn att ni inte visste att de spelade i Superligan, sån kunskap är ren bonus man får här på jobbet) heter officiellt Hide-a-lite Mullsjö AIS. Smaka på det misslyckade sponsornamnet.

Fast det är klart, de spelar ju åtminstone inte i Färs & Frosta Sparbank Arena, som Lugi och H43 tvingas göra.

Det var bara det.

Onkel Danny

2009-03-03T01:17:00.006+01:00

Har precis skrivit en liten text om Dan Turell.

Svårt det där att skriva om en idol när man har 900 tecken på sig, men nu är jag själv helt inne i Onkel Dannys värld.

Läser bitar ut Vangede Billeder, ser korta klipp på Youtube och lyssnar på en av mina två skivor med Turell.

Så mycket jag har läst, så mycket jag inte har förstått, så mycket jag ha förstått av Turell de senaste tio åren. Det blir väldigt personligt, kommer väldigt nära min själ känner jag på ett nästan obehagligt sätt.

Ska försöka sortera upp mina tankar om det här, men kan redan nu tipsa om K Special fredag 13 mars, svt2 20.00. Då visas Anders Østergaards fina Så kort og mærkeligt livet er om Turell.

Missa inte den!

Bavian goes Sverige

2009-02-28T12:46:00.002+01:00

Bavian
Park Slope
Brooklyn

Ja, det var inte utan att jag blev längtansfull när jag läste Lena Jordebos intervju med Naja Marie Aidt i DN i dag.

Läs boken!
Och gå och lyssna på Aidt på Kulturhuset på torsdag.

Dagens reatips

2009-02-25T18:06:00.003+01:00

Det är väldigt inne att dissa bokrean i år.

Först ska man klaga över att den har blivit sämre, sen konstatera att den kanske aldrig mer återkommer och till sist klaga på att man inte kommer att orka ta sig till boklådorna i år.

Jag vägrar sjunga med i den kören. Jag kanske inte köper så många böcker, men belackarna glömmer njutningen att se ovana bokköpare rota i hyllorna och kånka iväg med ett par kassar.

För egen del har jag hittills begränsat mig till Hedengrens utgallring, och därifrån måste jag tipsa om:

Helle Helles Rödby-Puttgarden, som finns i ett par ex både som pocket och inbunden, för mindre än 50 kronor.

Men det riktiga fyndet, det som varje filmintresserad bokjunkie måste springa benen av sig för, är ynka 69 (ca) kronor för William Goldmans hittills oöverträffade skildring av livet i drömfabriken – Adventures in the Screen Trade.

Den är inte bara rolig och intressant, den är ett måste!

Je suis un old fart

2009-02-24T22:45:00.002+01:00

Nils-Petter Sundgren har blåst till krig mot den yngre massan av bloggare som recenserar film på nätet utan någon som helst kunskap om mediet eller känsla för historik (i en krönika i Allt om film).
Samtidigt har tydligen halva nätet dragit sina lansar mot Jan Aghed för hans recension av David Thomsons "Have you seen...", där Aghed slår ett par rallarsvingar mot de yngre, filmhistoriskt ointresserade, filmtyckarna.
Och, som om inte det var nog, har Kjell Häglund OCKSÅ dristat sig till att vilja ha kritiker med lite lite erfarenhet (läs kommentarerna också, en del är läsvärda).

De påhoppade, främst Andrea Reuter och Flm-grundaren Jonas Holmberg, har gått i taket och försvarar sig mot gubbarna som tycker att man borde veta nåt innan man uttalar sig.

Holmberg har en poäng i att de äldre i vissa fall borde ge sig ut i (internet)världen och se sig om, och Nils-Petters inlägg var faktiskt pinsamt i det att han inte förmådde skilja på äpplen och päron (redaktör någon?).
Men efter att ha läst samtliga texter (Nils-Petters krönika hittar ni i kommentarerna i Reuter-länken) är det bara att inse att massa plattityder har kommit och gått men ställningskriget är detsamma som för en månad sedan. Bortsett då från att "bloggosfären" åter visar att den skriker högst utan att få något sagt. Och bortsett från att de själva visar att kunskap och – inte minst – stilistisk talang nog är något ganska bra ändå.

Holmberg raljerar över att Aghed efterlyser kunnande och intresse för Ophüls, Truffaut och Renoir och fortsätter med att hans tidning minsann skrivit om "Hitchcock, Burnett, Tarkovskij, Polanski och tysk efterkrigsfilm". Om jag förutsätter att det är Charles Burnett ("Killer of Sheep") och inte Carol B han menar är det ändå en viss skillnad på i huvudsak engelskspråkig 70-talsfilm och franskt 50-tal. När ett seriöst filmmagasin tar Hitchcock och Polanski som seriöst och historisk alibi är det illa, faktiskt värre än jag trodde.

Reuter skriver att det är "svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad." Och visst är Nils-Petter lite galet ute när han får för sig att bloggen är en fortsättning på Filmkrönikan. Men han är förlåten, för Reuters verion av tv-programmet var ju så splittrat och uselt att hennes blogg är ett under av stringens och kritisk analys (och jag har inget emot bloggen).

Så jag är nog gammal jag. För nog är det skönt att kunna lita på skribentens kunnande? Nog är det skönt att slippa rätta den man läser eller hör eller ser? Nog är det skönt att Sundgren, Aghed et al skriver i sina papperstidningar och håller sig till det de kan riktigt bra?

Nils-Petter tipsar dessutom om kritikern Jonathan Rosenbaums hemsida (just en sån Jan Aghed borde få upp) och Daily greencine.com.

Härliga tider, strålande tider

2009-02-24T22:34:00.004+01:00

En del kanske går i taket över Kronprinsessans förlovning. Själv jublar åt en helt annan nyhet, som inte på långa vägar har fått samma uppmärksamhet. Orättvist säger jag och påminner er härmed:

Plusjenko gör comeback

Moskva (TT-AFP)

En av konståkningshistoriens allra största genom tiderna, förre VM- och OS-mästaren Jevgenij Plusjenko, gör comeback. Ryssen, som bland annat vann OS-guld i Turin för fyra år sedan, gör comebacken med sikte just mot OS när det avgörs i Vancouver nästa år.

Karneval!

2009-02-24T18:07:00.005+01:00

Det är fettisdagen i Sverige, det är karneval i Rio och det är Mardi Gras i New Orleans.

I Tyskland är det Fastnacht (eller Fasching eller Fasnacht eller så, beroende på var du är. Fast är du i Berlin är det (var iaf) förbjudet att fira.) och i går den stora härliga Rosenmontag. Härlig på avstånd i alla fall. I Düsseldorf trängdes 900 000 på gatorna, i Köln 1,2 miljoner och i Mainz 600 000. För att nämna några städer. Hade det hänt i USA hade nog blivit i varje fall en notis i din tidning.

Själv fastlagade jag med att köpa lite bokreaböcker:

Witold Gombrowicz novellsamling Bakakaj.

Julio Cortázars Samlade noveller 1.

P O Enquists Nedstörtad ängel – 12 (tolv) kronor på Hedengrens, perfekt att ge bort till nån som är värd det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

2009-02-24T12:19:00.006+01:00

Det blir en kulturintensiv förstahelg i maj mina vänner. För precis bokat är:

2 maj Ett år av magiskt tänkande på Nya Studion

3 maj Brott och straff på Backa Teater

Den stora frågan är om jag ska (hinna) läsa Dostojevskij innan dess. Att jag inte har läst Brott och straff är möjligen mitt största bokmörker. Men Didion är ju läst i alla fall.

Det här med opartiskhet

2009-02-17T00:22:00.003+01:00

I journalistskolan får man lära sig "allt" om opartiskhet. Mest får man höra om hur viktigt det är, men inte hur man ska göra eller hur man ska undvika partiskheten.

Nåväl, ni har säkert hört eller läst om de två ubåtarna som krockade i Atlanten, en engelsk och en fransk. SVT och deras danska motsvarighet DR – som ju båda ska var opartiska av bara helskotta – rapporterade såhär om saken. Båda "opartiska", men ändå med ganska olika vinklar på det hela.

SVT:

"Det gick så illa att åtminstone den engelska ubåten fick bogseras i hamn."

DR:

"Det gick inte värre än att man kunde bogsera in den skadade båten i hamn."

SVT:

"Båda ubåtarna ska enligt uppgift ha avancerade säkerhetssystem som ska förhindra sådana här incidenter. Något som uppenbarligen inte fungerade den här gången. [suck av uppläsaren]."

DR:

"Båda ubåtarna är utrustade med antiradarutrustning som gör dem svåra att upptäcka, och båda hade tydligen så avancerade system att de inte kunde se varandra."

Mammut, del 2

2009-02-16T23:26:00.003+01:00

Ja, det var ju lyckat att brista ut i total utskällning av Mammut utan att ens beröra varför jag skrev. Skulle ju bara reagera på att en Mattias Oscarsson rapporterade om en "chockstämning i svensklägret" i Berlin efter alla utländska sågningar.

Oscarsson trodde att det var för att Moodysson nu skulle få igen efter allt hyllande. Själv tror jag att det är för att regissören för första gången har gjort en ointressant film. För oavsett om han har gjort ett mästerverk (Fucking Åmål), en habil sak (Tillsammans) eller ren skit (Ett hål i mitt hjärta) så har där alltid funnits intressanta aspekter eller tillstymmelse till originalitet. I Mammut saknas det, här har Moodysson gjort en ängslig film utan substans. Jag hoppas han kommer tillbaka med en käftsmäll snart.

(Lyssna förresten på Kino. Gör det alltid, men nu speciellt om Mammut, och speciellt då Wilson, Törnvall och Blomqvist om Mammut 23 januari. Och Roger solo 13 februari.)

Mammut

2009-02-16T00:35:00.003+01:00

Jag vet inte jag. Kanske hade jag för mycket av förutfattade meningar, kanske var jag för seg, eller så vägrade jag bara pressa in vaselin i ögona bara för att Moodysson är svensk och vi ska vara stolta som bara fan och tycka att allt han göra är så bra så bra när det faktiskt bara är Fucking Åmål som är genialisk.

Men Mammut var kass. Riktigt ordentligt kass. Kanske inte Forrest Gump-räligt-usel men långt ifrån godkänt. Här fanns ingen spänning i karaktärerna (spänning som i intressant material, inte thrillerspännande) , ingen empati, inget vidare spel, ingen djupsinnighet, inga speciellt vackra bilder, inget manus att tala om, inget utanför ramen, ingen undertext, inget att fundera på. Ja, ingenting faktiskt.

Det hände i stort sett inte ett dugg på duken, men det betyderju inte att det är djupt, eller intressant. För det hände inte heller nåt utanför duken. Det var bara platt.

När jag lämnade biograf Nisse i Solna ville jag ge den en tvåa, nu, efter att ha funderat några dar, undrar jag om det inte är ett överbetyg.

Jo...

2009-02-13T17:35:00.002+01:00

...Ni missar väl inte K Special om Johnny Cash på Folsom Prison i kväll?

Eller spelar åtminstone in när ni ser på "På spårets" semifinal 2?

SVT2 20.00.

Lill-Babs!

2009-02-13T17:28:00.003+01:00

Trodde i min enfald att Morrissey, Blur och Madonna var en oslagbar och orubblig trio.

Men nu visar det sig att ingen mindre än Barbro Svensson blandar sig i leken!

Vasan here I come!

Nya vågen

2009-02-13T17:19:00.002+01:00

"Som en smekande Marvin Gaye-ballad för gomseglet."

Satt och lyssnade på P1:s Nya vågen via SR:s webradio när Gunnar Bohlins ljuva stämma började prata motvalsmat och bland annat yttrade ovanstående mening. Det han syftade på var en Thüringer Bratwurst. Visst är det ljuvligt?

Mindre ljuvligt var att en viss Eric Schüldt i samma program pratade om "ett scenarium". Brr.

Svennis till Chelsea! Svennis till Chelsea!

2009-02-10T19:16:00.002+01:00

Hur kan någon tro att det verkligen blir Sven-Göran Eriksson som blir ny Chelsea-tränare? Någon utanför Expressen alltså. Det första jag tänkte när jag hörde (såg, på text-tv) att Scolari hade fått sparken var "bara inte nån drar fram Svennis igen". Det tog mindre än ett par timmar.

Man blir så trött.

För övrigt är det inte nog med Morrissey och Madonna tydligen, det blir Blur i sommar också. I London.

I'm throwing my arms around Paris

2009-02-09T18:56:00.003+01:00

Sent sent sent omsider har jag lyssnat på Morrisseys nya singel. Och, ja, det lät inte som att jag kommer att bli besviken när jag om en vecka kliver in på Recod Hunter och köper mig en Years of Refusal.

Och det är ungefär så det ser ut nu, det flyter med strömmen, det går ett steg framåt och två tillbaka och ett framåt igen, det händer väldigt lite. Och det är skönt. Och lite stressande.

Och det är bokat biljett till Madonna på Ullevi. Det trodde jag aldrig.

Nord-nordväst

2009-02-04T00:12:00.002+01:00

På min promenad mot jobbet i dag fick jag ännu en gång den där insikten att allt inte står rätt till i skallen. Gick Hantverkargatan ner mot Stadshuset, och strax innan Serafen kommer Kaplansbacken (Kungsholms kyrka ligger ju där).

Jag undrar hur många andra som jämt får North by Northwest i skallen när de hör eller ser ordet kaplan? För Cary Grant han misstas ju för en George Kaplan där, i Hitchcock-rullen, filmen som är en av tidernas bästa.

Jag sa ju det, är lite galen.

Antar att jag ska vara glad att jag inte automatiskt tänker på Tony Kaplan.

Annars var det en suverän förmiddag med segt uppvaknande till ljudet av frukostmakande, lång morgonmat i soffan och DN och Svenskan i famnen. Sen lite sömn till Falcon Crest och så skidor på tv innan jobbet. Skönt och segt.

I en annan del av världen

2009-01-31T16:40:00.002+01:00

Hamnde på ett lite udda pub quiz i går.
Var inbjuden till lite ölmingel för dataspelsbranschen, och det visade sig att de hade lite quiz. Och jag måste säga att det var första gången i vuxen ålder som jag inte kände att jag kunde vinna och inte var sur för att jag inte vann en quiz.
Nio frågor, varav jag halvkunde en och kunde dra till med något årtal på en annan. Och det var jag duktigt överraskad över, dataspel är inte på något sätt min likör.
Men det var fascinerande att upptäcka att jag kunde lämna en pub quiz med varken pris eller irritation.

Det måste vara radion

2009-01-30T18:59:00.003+01:00

Alltså, jag helt sjunkit in i P1-träsket. Lyssnar på allt från otippade Meny och Stil till gamla favoriter som Kino, Studio Ett och Biblioteket.

Men Nya vågen är nog favoriten, speciellt när Gunnar Bolin håller i snacket.

Bara en uppdatering om var jag håller hus just nu alltså.

Där och – som alla andra i lokaltrafiken – hemma hos Frank och April på Revolutionary Road.

Confessions of a Villa fan

2009-01-28T13:41:00.004+01:00

Wennman skriver i Aftonbladet i dag om att Aston Villa kommer att sjunka som en sten i Premier League. Annars "har varken jag eller expertisen fattat nånting".

Som sann Villa-supporter (nej, inte i bandy) kan jag ju bara hoppas att han får äta upp det här och i framtiden döpa om sig till "Herr Nilsson". Vi har inte direkt haft det lätt, sedan den där triumfen 1982 har det blivit två ligacupsegrar och en – yes! – Tipscupenseger, 2001, när "vi" delade titeln med storlag som Troyes och PSG.

Wennman är imponerad av Martin O'Neills trollande med knäna, men det borde han ju inte vara, för nog måste han väl ha läst Provided you don't kiss me? Eller vet åtminstone var O'Neill har fått sin skolning? Clough-boken gav, bland mycket annat, en ny bild av O'Neill. Som att han har en universitetsutbildning i juridik.

Ja, egentligen skulle jag bara skriva att jag bannar Cinemateket för deras nya visningstider (16.00). I går lyckades jag missa Confessions of a Nazi spy (Titeln! Och Edward G Robinson i en huvudroll!) när jag trillade in på Sture 16.20. Fan.

Konsten att inte få saker gjorda

2009-01-26T17:23:00.003+01:00

Och just när jag i förra inlägget hade skrivit att jag mådde väldigt bra så mådde jag inte så bra.
Det är oavslutade projekt till höger vänster och rakt fram. Det är tusen och en böcker, det är filmer, det är garderobsrensning och det är löpträning. Inget som blir klart i tid eller (oftast) alls.
Och det enda botemedlet jag hittar är att börja på nya projekt.
Och då har jag inte ens börjat på att jag (återigen) har missat att Göteborg filmfestival har börjat. Var helt inställd på att det var nu på fredag det skulle dra igång.
Stressad, moi? Igen?

Rädsla och åtra

2009-01-26T13:40:00.004+01:00

Det är så lätt att göra av med pengar, speciellt när man inte har några.
Det räcker med att Jan Lumholdt skriver om Fear and desire-dvdn i Svenskan, så har man helt plötsligt köpt den på en italiensk sida.
Ja se detta internet.

För övrigt mår jag väldigt bra, det är en underlig känsla.

UPPDATERING: DVD:n har lämnat Italien!

Facebook-vånda

2009-01-23T11:59:00.004+01:00

Jo jag spammar nu, men var inne på Facebook för att registrera mig i en grupp och hamnade på nåt sätt i en annan.

Så här: När Svenskan förra månaden lät sina kritiker välja årets favoriter illustrerade de det med att låta några utvalda skribenter posera i sina hemmiljöer. Den man kommer ihåg är Carl-Johan Malmberg poserandes bland sina fantastiska bokhögar i sin uppenbarligen fantastiska lägenhet.

Trodde i min enfald att jag var ensam om vurmen, men det har alltså startats en facebookgrupp om denna lägenhet. Ville såklart gå med, men skyggheten tog överhanden. Av de 28 medlemmarna fanns ju alla från Birgitta Stenberg till Roger Wilson och Annina Rabe.

Och allt detta för att jag missade Zitas/Weird Sciences filmquiz på Pet Sounds i går.

The future is nigh

2009-01-23T11:05:00.004+01:00

En blick in i framtiden:

DN, Svenskan, Sydsvenskan och ett gäng tidningar till kommer någon gång under den närmaste veckan att ha artiklar om hur svensk (och/eller nordisk) kriminallitteratur hyllas i England. Varför? För att alla kulturnissar där liksom jag läser Guardian på nätet.

För att ni ska slippa läsa alla rewrites kan ni gå direkt till källan här: Move over, Ian Rankin.

När ni är där kan ni om ni orkar även läsa intervjun med Ikeas Martin Hansson. Den lär rewritas till ekonomidelarna i ovanstående tidningar.

En kaffetår

2009-01-23T10:30:00.003+01:00

Är inte mycket till övers för att dravla minnen från studietiden i Lund. Men när jag läser att Conditori (med C!) Lundagård går i graven fäller jag en symbolisk tår. Undrar hur många liter kaffe jag har förtärt där. Hur många uppsatser och grupparbeten som har värkts fram runt deras bord och vid deras gulliga kaffekannor.

Man undrar ju vad dagens studenter har för kultur egentligen. Dricker de inte kaffe?

Läs lite danska nu!

2009-01-22T20:19:00.002+01:00

Oscarsnomineringarna har trillat in och... jag ska kolla på dem innan jag säger för mycket.

Tills vidare tipsar jag på om Naja Marie Aidt – i väntan på svenska utgåvan av Bavian kan ni läsa en bra intervju, på danska förstås, så ni får öva lite.

Och när ni väl är där, på Weekendavisen, kan ni passa på att läsa intervjun med P O Enquist och texten om afrikansk fotboll. Och historien om Jack Johnson och om rökförbudets historia, och... ja om Weekendavisen vore svensk och kom ut en gång var tredje månad i stället för varje vecka hade den hetat Filter.

Att välja sina strider

2009-01-22T00:21:00.002+01:00

Gaza står i brand, Ericsson ska göra sig av med ännu fler arbetare, världsekonomi är i fritt fall... Så vad debatterar de i Sveriges riksdag när hele molevitten sänds direkt i tv?

Rätten att få byta namn hur man vill.

Annars var jag i morse mest chockad över att DN recenserade en ny skiva av Scott Weiland. Han lever alltså än. Wow.

En symbol för Sveriges spel?

2009-01-16T10:46:00.002+01:00

Eller för världsekonomin?

Har någon ett bättre svar på varför loggan till handbolls-VM i Kroatien är en tusenfoting som stödjer sig på en krycka?

Globar

2009-01-12T12:41:00.003+01:00

Slumdog millionaire alltså.
En film som helt gått mig förbi.
Men på Golden Globe-galan vann den det mesta som Kate Winslet inte tog hem.
Eller Mickey Rourke för den delen. Mickey Rourke alltså, blir det en Oscar också för allas vår charmknutte?

Och så Mad Men förstås. I går visade Kanal 9 sista avsnittet av säsong 2, och nu får vi vänta länge. Suck. Enligt New York Times ligger seriens skapare Matthew Weiner i konflikt med produktionsbolaget/kanalen AMC, och kommer kanske inte vara involverad i säsong tre (som blir den sista?). Låter inte bra.
Och för att avsluta med mer Brian Clough: På tv-delen blev miniserien John Adams den stora vinnaren, serien är regisserad av The Damned Utd-regissören Tom Hooper.

(Att Jan Troell inte vann en glob för bästa utländska film var ju så givet att det inte är sant. Den israeliska som vann, Waltz with Bashir, verkar dessutom vara grymt bra. Vi får hoppas att den hittar hit nån gång.)

Clough

2009-01-12T11:19:00.003+01:00

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

2008

2009-01-02T13:54:00.003+01:00

Visst är ni trötta på alla sammanställningar över det senaste året?
Bara därför serverar jag en liten en till, en meningslös sak eftersom – och det här trodde jag verkligen inte att jag skulle skriva – Aftonbladets Markus Larsson sammanfattde året bra för några veckor sen (hittar det inte på .se).

Men:
1. The Brief wondrous Life of Oscar Wao av Junot Diaz. Årets läsning, följd av Cormac McCarthys The Road. Kanske älskar jag den för mycket, men den sitter där i skallen, på första parkett och påminner nästan varje dag om sin existens. Är rädd för den svenska översättningen bara.
Av dem jag inte har läst än är jag mest klåfingrigt nyfiken på Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten och Per Olov Enquists Ett annat liv.

2. Mad Men. Årets bästa tv-serie. Har legat efter lite men två avsnitt på ett par dar har bara gjort mig mer salig. Säsong 2:s avsnitt 9, A night to remember, är årets bästa 47 minuter tv. Vill man ha Mad Men-onani rekommenderas Kristin Lundells bloggande på svd.se.
Mad men döljer The Wire, vars sista säsong var en liten besvikelse. Men den där totalboxen vill jag ha!

3. Paranoid Park. Tror faktiskt att Gus van Sants film som kom redan ijanuari 2008 var årets bästa. Hypnotiserande. Finns i en videobutik nära dig, med risk för att tv-bilden tar bort en del av magin.

Resten:
There will be Blood
Wall-E
The Dark Knight
The Assassination of Jesse James by the coward Robert Ford
Vicky Cristina Barcelona
Trouble the Water

Julefrid

2008-12-27T17:26:00.005+01:00

Efter en hel julhelg med ytterst marginell internet-åtkomst känns det nästan som att komma upp ur en jordhåla att kunna surfa fritt (nåja) igen.
Mina två medhavda böcker har knappt fått komma fram ur väskan, än mindre öppnade.
Nån julfilm har jag inte sett, inte ens Fanny och Alexander eller Selma, ja det har nog sällan setts så lite tv som de här dagarna. Skönt. Själen har fått sitt också, den behövde den.

Halmstad är lika grått och trist som vanligt. Den stora nyheten är att Gyllene tider-affischen jag skrev om för nästan exakt ett år sen verkar vara såld, nedplockad var den i alla fall och samme (lite mindre)långhårige kille hade den 22:a december för många kunder att betjäna för att orka svara på mina frågor.

Bavian

2008-12-21T18:14:00.002+01:00

För några veckor sedan, eller har det kanske snarare gått en dryg månad?, presenterades de nominerade för Nordiska rådets litteraturpris. Att Sverige nominerade Johan Jönsons lysande Efter arbetsschema och Andrzej Tichy och hans Fält var en glad nyhet, men det roliga ("roliga") var hur stort hela nomineringsgrejen slogs upp på diverse kultursidor.
För det var knappast ett genuint intresse som styrde, bara slentrian, slöhet och en slags "så ska det vara för kulturpris är fina saker och dem slår vi upp".
För i ärlighetens namn, vem läser de norska och danska och färöiska böckerna?
Inte många, i synnerhet om man jämför med t ex Booker-priset, vars nominering och vinnare bara får notiser.

I Sverige har i alla fall knappast någon läst förra vinnaren, danska Naja Marie Aidts Bavian, den är inte ens översatt än. Den kommer någon gång i vår, alldeles väldigt för sent. Kan man fixa Harry Potter på en kvart kan man fixa Bavian på ett halvår, eller ett år eller två – novellsamlingen kom 2006.
Å andra sidan, den som väntar på något gott... för det är verkligen gott att vandra in i denna grymma, sjaviga, ibland hopplösa värld, ömsom överfull av ömsom ekande tom på kärlek.
15 noveller som man sällan vet vart de tar en, bara att det är skrämmande, och bra. Allt är förstås inte lysande, men lägstanivån är tillräckligt hög för att du inte ska fastna i läsningen.

Danmark för övrigt nominerat Helle Helle och hennes Ned til hundene. Men en dansk författarinna i samma ålder och med samma tema och i samma prosastil skulle vinna även 2009 är nog inte att vänta. I stället lär väl Per Petterson (Jeg forbanner tidens elv) ligga bra till, norrmannen är redan på väg att bli etablerad i USA, det är som vanligt bara Sverige som vägrar se över Liza Marklund-horisonten.

Rundgång

2008-12-18T00:18:00.006+01:00

För två veckor sedan trillade senaste Sight & Sound ner i brevinastet. Hemma hos mig liksom hos de flesta stora svenska mediehus nöjesredaktioner.
Som många andra läsare av tidningen blev jag förvånad över förstasidans stora rubrik "The best of 2008". Det var ju inte Empire jag läste.
Nu råkar jag ju gilla listor, så jag skrämdes inte bort (och skrämdes man lugnades man av redaktör Nick James text), utan började kolla vad de 50 olika kritikerna (ingen svensk) tyckte. Och upptäckte förstås direkt att Låt den rätte komma in placerade sig delad nia på listan. Av årets alla sedda filmer alltså.
Starkt jobbat, tänkte jag, men struntade i att leka journalist och skriva om det. Jag kunde ju inte ana vilket scoop jag satt på, jag vet ju att tidningen finns hos DN, Svenskan, TT...

Men inte förrän Nicholas Wennö skrev om artikeln, som publicerades först i dag onsdag 17 december, började svenska medier skriva om "nyheten". Aftonbladet, TV4, ja till och med Östran skrev. För att inte tala om bloggosfären, ni vet den som ska ligga i framkanten och driva medierna mot snabbare nyheter och inte bara skicka runt gamla nyheter i ett evigt kretslopp.
Söker man på "Sight & sound" och "låt den rätte komma in" får man en hel bunt träffar. Det intressanta är att de svenska bloggträffarna är från 17 december, medan de internationella börjar redan 1 december, när man kunde börja läsa tidningen.

Lite extra roligt är det att läsa hur olika versioner träder fram. I Aftonbladet är omröstningen till exempel "traditionsenlig". Martin Söderström har nog inte gått till källorna och läst Sight & Sound ordentligt.

Själv har jag lärt mig läxan att börja rapportera in dessa scoop, man ska aldrig ta för givet att redaktionerna gör det själva.

Och just det, topp-10-listan ser ut så här:

1. Hunger
2. There will be Blood
3. Wall-E
4. Gomorrah
5. En julberättelse
5. Mellan väggarna
7. Of Time and the City
8. Happy-go-lucky
9. La Mujer sin cabeza (The headless woman)
9. Låt den rätte komma in

Det mest roliga är att hela sju av dem har gått, går eller kommer snart på svenska biografer. Vi får hoppas att Hunger, argentinska thrillern La Mujer sin cabeza och Terence Davies dokumentär Of Time and the City kommer hit också.

Glögg

2008-12-17T22:40:00.002+01:00

Ni får ursäkta om en del saker här är gammal skåpmat, yesterday's news in yesterday's papers och så, men jag har varit på helt andra håll än bland bloggar och nyheter på sistone.
Därför kan jag fortfarande undra hur Johan Esk kan få hela uppslag i Journalisten om att han var nära att bli utbränd, samtidigt som han ändå skrev lite i DN och samtidigt satt (sitter) i SVT:s morgonsoffa och pratar sport varannan vecka.
Jag tvivlar inte på att Esk har mått dåligt av för mycket jobb och naturligtvis är det bra att någon ryter till om hur vi har det.
Men om man verkligen är utbränd har man faktiskt inte energi att skriva i tidningen och samtidigt sitta i tv och tycka. Jag hoppas Johan Esk slipper uppleva hur det verkligen är att vara slut.

Bokrea

2008-12-17T22:22:00.002+01:00

För vanliga döda är bokrean i februari årets bokköparfest. Jobbar man där jag jobbar har man två andra höjdpunkter att se fram emot; när recensionsexemplar och gratisexemplar säljs för en tjugolapp som går till Läkare utan gränser. Vi hade en sån dag nu och jag kom som vanligt hem med alldeles för många böcker.
Men inte kan jag väl tacka nej till Amanda Svenssons Hey Dolly, Hassan Loo Sattarvandis Still, antologin Våld till vardags, Rafik Schamis Kärlekens mörka sida, Johan Jönsons förra bok Restaktivitet, Ola Wikanders julklappsönskade Ett träd med vida grenar, Katrine Kielos Våldtäkt och romantik och några till för tjugo spänn styck?
Dessutom fick jag med mig filmklassiker som Kaninmannen, To be or not to be (Lubitsch version) och Ealingklassikerna Hue and cry och Lavender Hill Mob för en tia styck.
För att inte tala om den danska kulturtidskriften (eller vad man ska säga?) Victor B. Andersen's maskinfabrik. Gratis.